Jag HATAR att vara förälder.

Men det går ju över. Om man låter bli att göra barn på löpande band så blir de ju äldre och kan en massa själva, och så får man mer tid över till sig själv. Det låter som att du (och flera andra) börjar bli deprimerade och fastnar i ett negativt tankemönster. Det är där ni måste börja. Barnen är där redan så det som återstår är att acceptera och gå vidare. Vilka förutsättningar har ni och vad kan ni göra med dem?

Jag gillar inte barn. Jag avskyr att leka. Är sjukt trött jämt. Gillar inte barnaktiviteter och fixar bara sånt när jag måste. Barnen är ju inte små jämt så det går över. Acceptera och gå vidare. Acceptera och gå vidare...

Vi utgick från att vi skulle få kolikbarn och att allt skulle bli jobbigt. Vi kom också överens om att innan barnens första år fick vi inte skilja oss. Det var iaf för oss allmänt känt att småbarnsåren är riktigt jobbiga så vi ställde in oss på det.

Vi har båda skaffat barn med ett längre perspektiv än att gulla med bebisar.

Nu har vi haft tur och inte fått något kolikbarn, men första barnet sov dåligt och vaknade ibland var 10e minut. Hon har också som äldre haft perioder med typ nattskräck när hon bara skrek helt oemottaglig för någon typ av intervention, hade också en period när hon var vaken flera timmar på natten. Det gick över. Nu har vi en 1,5-åring och det är rätt jobbigt men jag räknar med att det blir bättre när han blir äldre. Femåringen är riktigt trevlig att umgås med, för det mesta..