Någon oförklarligt barnlös som väntar på att få göra IVF?

Hej!
Har följt denna tråd ett tag och kände att jag ville hoppa in eftersom jag tycker det verkar vara mysigt klimat här inne :)

Jag (30 år) och min sambo (32 år) har försökt få barn i mer än två år. Vi har varit tillsammans i fyra år. I december förra året tog jag tag i saken och skickade in papper om utredning. Efter några vändor på vårdcentralen med blodprover, gynundersökning och spermatest har vi nu äntligen fått komma vidare till RMC i Linköping, alltså nästan ett år senare (!). Alla våra tester såg jättebra ut - och vi klassas därför som oförklarligt barnlösa.

Igår var vi på vårt första möte med läkaren i Linköping. Min sambos spermatest såg fortfarande väldigt bra ut och likaså mina blodprover. Ska tilläggas att jag varit gravid med en tidigare partner och gjort medicinsk abort för ett antal år sedan... vilket ju har gjort att jag under barntillverkarprocessen hela tiden har tänkt att "det borde ju gå eftersom jag blivit gravid tidigare". Men icke.

Läkaren berättade om det långa och korta protokollet - det verkade inte som att hon tyckte att det fanns någon speciell anledning till att göra det långa, verkade som att hon tyckte att VI skulle bestämma, hur man nu ska kunna göra det?
Sedan tittade hon på mina äggstockar och såg att jag hade många äggblåsor - 40 på ena sidan och 25 på den andra. Därför blev det till slut ändå det korta protokollet eftersom det annars finns risk för överstimulering.

Nu i november var för tidigt att börja, och pga av julen blir det inget i december heller. På mensen i slutet av januari, runt den 24:e, ska jag börja med sprutorna och sedan blir det väl äggplock i början av februari. Så nu är det två månader då det egentligen inte kommer hända någonting.

Jag är förväntansfull men samtidigt orolig, så klart. Det är säkert känslor som vi alla går runt och bär på...

Hoppas det är okej att jag dyker in här och hänger med er trots att det inte är dags för mig än på ett tag!

/Ellie

Hallå igen!

Tack för fint välkomnande :) Skönt att någonstans att skriva av sig när man mitt uppe i denna konstiga process! Säger precis som du Calqyl - jag hade nog inte trott på mig själv om jag hade sagt till mitt-jag-för-2-år-sedan att det skulle ta sådan här tid ;) Tur man inte visste det när man började försöka som sagt...

Orka - har ingen aning heller om det där med äggblåsorna. Hon sa att det var ganska många, och att det därför fanns risk för överstimulering och jag fattade det som satt det var anledningen till att vi sedan fick det korta protokollet.
Hur mår du förresten? Vilken vecka är du i?

Ylle99 - Grattis till din graviditet! Man blir själv upplyft när man ser hur andra lyckas med sina envetna försök, det inger verkligen hopp. Möjligt att vi hade samma läkare, en kvinnlig överläkare hade vi kan jag säga iaf ;) Tyckte hon var helt OK, men som vanligt när man besöker sjukvården så hinner man inte ställa alla frågor man vill kände jag, tur att nätet finns och att man är google-nörd!

Lite kort och snabbt inlägg denna kväll, måste susa ner i sängen. Ställer kl på 05.15 i morgon :/

Hoppas ni mår fint allihop!

E

Hej på er!

Jag har inte skrivit på ett tag då det inte händer så mycket för tillfället :) Väntar ju bara på att det ska bli januari så vi kan påbörja IVF:en... Försöker fokusera på julen och nyår och inte tänka för mycket. Ikväll var jag och drack ett glas vin med två kompisar och fick reda på att mitt ex (vi var tillsammans i 7 år) ska få barn med sin sambo i april. Det gjorde så jävla ont i mig...kan inte riktigt förklara varför. Såklart att jag är glad för deras skull (vi har en del gemensamma vänner och träffas ibland) men samtidigt blev jag bara så ledsen. Känner mig helt låg nu och vet inte riktigt hur jag ska vända detta. Har för mig att du, Orka, skrev något om det tidigare i tråden - att man blir så jävla arg och ledsen när "alla" runtomkring en skaffar barn och det inte funkar för en själv. Har känt så sedan vi började försöka för snart 3 år sedan, det handlar inte om missunnsamhet men varje gång någon i ens närhet blir gravid så påminns man om att man själv inte är det, och jag antar att det är det som gör det så jobbigt...

Jag har hanterat det så att jag sedan ca ett år tillbaka i princip inte umgås med de av mina kompisar som har barn (förutom min sambos brorsbarn som jag älskar som mina egna), de undrar ju säkert varför men jag har känt att jag bara inte orkar! Har blivit så att jag istället umgåtts med vänner som inte har barn, mycket after work, middagar och utekvällar för att liksom glömma att man inte lever det liv som man önskar, och jag försöker inbilla mig själv att det är skönt att inte ha barn för "man kan ju göra vad man vill". Nästan varje gång jag kommer hem från en sådan kväll så gråter jag....

Blev lite personligt här nu, men jag misstänker att ni förstår hur jag känner... Jag hoppas det i alla fall.

Hoppas ni mår bra allihop, jag är glad att denna grupp finns, så att man kan skriva av sig och dela sina jävliga känslor med andra :)

Kram

Spännande!

Jag kommer iaf att börja med sprutorna när mensen kör igång har jag fattat det som. Rätta mig gärna om jag har fel :)

Hej på er!

Grattis till dig Ylle! (tror inte jag redan har sagt det?!) Har märkt att man kan bli lite självupptagen i den här processen...det är lättare sagt än gjort att "leva på som vanligt" som alla säger att man ska. Mycket energi går åt till att tänka, tänka, tänka.... Skönt att höra att det gick bra till slut med den lille! Hur känns det nu?

Jag börjar bli nervös nu för tanken är att jag ska börja med mina sprutor runt den 24:e, 25:e januari... Vilket ju är ganska snart! Ska köra det korta protokollet. Är väldigt kluven inombords och börjar t.o.m. fundera på om detta verkligen är vad jag vill! Helt sjukt ju, för det vet jag ju egentligen att det är. Antar att det är en försvarsmekanism som man bygger upp ifall det inte skulle fungera...?

Hela situationen känns allmänt overklig. Jag kan vara gravid om mindre än en månad. Det går ju liksom inte att ta in. Är jättenyfiken på hur ni kände precis innan!! Någon som vill berätta?

Btw, fick frågan från ett par tjejkompisar om att åka till Göteborg sista helgen i januari, alltså en vecka efter jag börjat med sprutorna. Tackade ja utan att tänka efter och nu börjar jag fundera på om det är så smart... Det är inga stordrickare jag åker med men lite vin blir det nog, och hur fan ska man säga att man plötsligt inte vill dricka? De vet inget om situationen och jag vill att det ska förbli så. Kan man ta ett glas vin och smutta på eller är det bara dumt att följa med överhuvudtaget? Vad tycker ni?

Orka; när är det dags för dig nästa gång med nya försök?

Kram på er

Det sistnämnda var givetvis riktat till Calqyl och inget annat :) blev lite fel.

Stort grattis Noomi! Det är ju lustigt hur det kan bli, men ack så härligt :)

Jag börjar med mina sprutor om en vecka och är lite nervös över allt man ska få till och hålla koll på, men det ska nog gå bra. Blir skönt när man väl kommit igång tror jag. 

Vill tacka för alla fina svar ni skriver. Det är så skönt att ha den här tråden att få prata av sig och hitta stöd i. Har bestämt mig för att jag inte åker med på den där tjejresan, då jag resonerar lite som du Ylle- antingen följa med och berätta, eller stanna hemma. Känner mig inte trygg med att prata om det så därför struntar jag i att följa med. Känns så onödigt att utsätta sig för en sådan situation. Är hellre hemma och fokuserar på att må bra!

Försöker just nu ställa mig in på att detta kan bli något som totalt förändrar livet... Har nog levt lite i förnekelse och bara levt på som vanligt. Men nu börjar det gå upp för mig att det faktiskt är på riktigt och jag vet ju innerst inne att detta är vad jag vill.

Är lite nyfiken på hur det går för dig Calqyl, om du nu VILL berätta, så klart.

Ha det bra allihopa!

Hej alla!

Kul med så många positiva nyheter, får hoppas det funkar för dig och mig också snart, Calqyl! Vi får hålla alla tummar för varandra :)

Jag tog min första spruta i torsdags kväll. Var lite nervös för mannen var bortrest just den här helgen och även i torsdags, men det gick ju hur bra som helst. Är inte spruträdd alls men var nervös för att få fel mängd och sådär. Hade även besök av min kusin som bott här hela helgen så jag fick smyga lite men det gick bra. Ville inte berätta något för jag är rädd att jinxa det :/

Men som sagt, det gick smidigt! Börjar med spruta nr 2 på tisdag och då är det även ultraljud och blodprover på vårdcentralen för att se om vi ska öka eller minska dosen. Sedan blir det förhoppningsvis äggplock runt den 10-11 februari. Gaaaalet. Är lite orolig och undrar ju så klart hur detta kommer sluta....

Hur mådde ni som tagit sprutor? Hittills har jag inte märkt någonting, förutom lite ont i magen igår. Sprutar med Gonal-F nu och lägger till Orgalutran på tisdag.

Ändrade ni era levnadsvanor på något sätt under behandlingen? Jag tänker att man tar det lugnt (men inte överdrivet väl?), ingen alkohol såklart. Och bara ladda mentalt. 

Orka, när har du BF?

Ha en fin vecka allihop! 

Hej på er!

Idag var jag på min vårdcentral och gjorde ultraljud och blodprov efter att ha sprutat med Gonal F i 5 dagar + Orgalutran i 1 dag. Tydligen hade äggblåsorna växt till bra storlek redan så min läkare tror att det kan bli äggplock redan i slutet av denna veckan :) Hoppas! De ska ringa från Linköping i morgon så får vi se.

Suttit heeeela kvällen och läst trådar om IVF här på familjeliv...man blir lite smått besatt, eller vad säger ni?! :)

Överlag tycker jag att läkarna jag träffat är skitdåliga på att ge information om processen. Känns som att jag fått googla mig till 80% av kunskaperna typ. Så borde det inte vara tycker man...

Har ni som gjort IVF varit inom Landstinget eller privat? Har hört att det ska gå mycket snabbare och vara mer "personligt" om man går hos privat, så om det inte funkar för oss med denna IVF:en så funderar jag på att söka privat nästa gång.

Hoppas ni mår bra!

Hej!

Igår hade jag äggplock och det gick hur bra som helst! Fick rikligt med morfin så det kändes inte alls, vilket var skönt. Dock hade de nog just nu ganska många patienter för vi fick vara inne på något slags kontor och vänta, dit hade de kört in en säng som jag fick ligga på efteråt också. Kändes lite skumt men det berodde väl som sagt på att det var fullt...

Fick ut 10 äggblåsor, och sedan fick jag reda på att det blivit 7 ägg. Det var medel sa dem, så det får man väl lita på, även om min första reaktion var att det lät så lite.... Hur många fick ni ut?

Har mått bra idag, och sovit gott i natt för första gången på ett par dagar...Fick problem med svullen mage och vätskefylld kropp...kändes som stickningar/domningar i både fötter, ben, händer och ansikte. Speciellt om jag satt eller låg ner. Så obehagligt. Ringde 1177 men de hade inga svar. Googlade mig fram till att det förmodligen beror på hormonerna som "trycker på" inuti kroppen...men jag vet inte. Läkaren på RMC igår kunde inte heller svara på varför, men när jag la fram min egen teori sa hon att det nog stämde. Känns ju lite sådär att ingen kan säga något. Det enda hon sa var att det garanterat inte är en blodpropp iaf för det skulle vara märkligt om jag fick det i alla kroppsdelar på en gång ;) Det är ju lugnande men fortfarande lite irriterande att inte veta vad det är. Promenader och stretching hjälper tillfälligt.

Idag är det väntdag, de ringer endast om inget av äggen har blivit befruktade så jag hoppas telefonen håller käft idag ;) Om inget tillstöter så åker vi tillbaka för återinföring i morgon! Så spännande...men också läskigt som fan.

Långt det blev! Jaja, återkommer när återföringen (förhoppningsvis) är gjord i morgon :) Ha det fint alla!

E