Hej alla fina där ute, jag tänkte att vi kan köra här lite diskussion, hur det funkar med "blandäktenskap" varifrån kommer era partner, finns det stora kulturskillnader, hur funkar det med språk, barn, mat, högtider, familj och släkt :D ??
Min man kommer från nigeria, självklart har det varit kulturkrockar men mestadels småsaker, exempelvis mat, han gillar när han svettas och det är varmt och jag tvärtom osv.. vi delar samma religion och tro, samt syn på livet, barn och uppfostran och väntar just nu vårt första barn. Hur ser ditt eget ut?:) intressant tråd!
Min man kommer från Rumänien , det gör jag också men är uppväxt i Sverige. Det funkar bra vi har samma religion,syn på livet, uppfostran osv. Vi talar samma språk, firar samma högtider, och tycker om samma mat hehe. Visst kan man ibland känna att vi har lite olika syn på könsroller men det brukar funka. :) Tycker bara det är så intressant när man hör på förhållanden där båda två kommer från olika "håll" :)
Kommer inte att göra om det kan jag ju säga. Upplevde att "krockarna" blev för påfrestande i vardagen. Jag är på många sätt "typisk svensk" mitt hem är min borg, gillar inte öppet hus och folk som kommer med kort varsel, vilket i sin tur fick honom att känna sig instängd och ogästvänlig. En av de mest påfrestande sakerna var annars allt jävla malande i telefonen, gärna i två telefoner samtidigt. Jag hatade hans röst till slut. Det var fan aldrig tyst. Hatade att hitta komage i kylen och att behöva skämmas över när han gick ut i "dopklänning". Sen var det väl iof inte just dessa krockar som avgjorde relationens slut utan att fanskapet var en idiot rent generellt. Men samtidigt väljer jag nog i kommande relationer att göra det enklare för mig än vad relationer med kulturkrockar kan bli.
Oj då, det lät inte så kul, fick ni barn tillsammans ? Vilket land kom mannen ifrån om man får veta :) ?
Jag och min man är utlänningar från olika länder men vi har inga kultur krockar. Vi har samma religion samma syn på livet framtiden barnuppfostran m.m sen klart man bråkar ibland om skitsaker som alla gifta gör.
Min man är född i Sverige med föräldrar från Pakistan. De enda kulturkrockar vi upplever är att när mina föräldrar bjuder hans föräldrar på middag så måste vi verkligen påpeka massor av gånger att om middagen är bestämd till kl 17.00 så kommer maten att vara kall ifall ni kommer 19.00. Vi har samma värderingar och livsåskådning och har inga krockar oss två emellan men det var kämpigt att förklara för hans familj att vi inte ville bjuda 100 pers vi inte känner på vårt bröllop:)
Favoritar
Pissenisse, det var lite roligt skrivet :)
Min fd man kom från Libyen. Vi har samma religion så vi har inte haft så stora kulturkrockar. Men jag kunde bli galen på honom när han för sjuttielfte gången inte kunde hålla tiden och att han hade vänner över JÄMT. Men det var det enda vi hade problem med. Han klagade visserligen över att jag vägrade äta ur samma skål som honom, det var ju det han var van vid.
Nu "dejtar" jag en annan man från Libyen så vi får se hur det blir med kulturkrockarna där. Jag har iaf lite mer erfarenhet nu så jag vet vilka frågor jag behöver ha svar på.
Ah, jag glömde. Det allra största problemet vi hade var ju strumporna. Han slängde strumporna överallt hemma, det hängde strumpor på bordsbenen, låg på mattan, skostället, vid sängen, på luckdörrar osv... För strumpor har man ju inte på sig inomhus.
Vad roligt och läsa era olika "erfarenheter" , lycka till med den nye mannen.
Och ja, jag har hört från fler att i vissa kulturer har man inte på sig strumpor inomhus heheh :))
Blandäktenskap är ett MYCKET intressant ämne, tycker jag! Det tar många år innan man på allvar kan se vad som handlar om de båda parternas kultur och vad som måste anses handla om hur de är som individer, alltså vilken personlighet de har.
Jag är övertygad om att det är mycket mer komplicerat ju mer olika man är i en relation! Det där om att man är olika men kompletterar varandra så bra, det tror jag inte ett dugg på! Och sannolikheten att man är väldigt olika ökar om man har olika uppväxt i olika länder, och/eller i olika samhällsklasser, på landsbygd eller i stad, osv.
Eftersom jag har levt i flera långa relationer, kan jag göra vissa jämförelser. Jag är svenska och min nuvarande man kommer från Mellanöstern och ju längre vi lever ihop desto mer ser jag hur olika vi har uppfostrats, hur vi ofta inte alls tolkar vår omvärld på samma sätt och jag blir också medveten om hur viktigt det är vilken religion man har växt upp med. Och man behöver inte vara religiös som vuxen - religionen i den familj som man växer upp i, präglar oss i väldigt stor utsträckning som vuxna. Det är stor skillnad mellan att växa upp i ett muslimskt land och i ett kristet land och även om inte Sverige förefaller kristet alls numera, så vilar merparten av de flestas värderingar här i landet på kristen grund.
Ska man klara att leva i ett blandäktenskap krävs att man älskar varandra oerhört mycket och är beredd att acceptera saker som man aldrig trodde att man skulle kunna acceptera. När man träffar en partner från en annan kultur och är förälskad, så är man oerhört naiv inför hur relationen kommer att fungera i längden; vilket förstås är logiskt! Men jag tror att man ska vänta lite längre med att binda sig på allvar vid någon som inte delar ens kutlurbakgrund!!!
Karin , håller fullständigt med dig, inget är omöjligt, men självklart bör man vara säker och ta på sig tid! Det är så många människor som skiljs nu för tiden (oavsett kultur,uppfostran, mm) . Det är jobbigt när det är så många barn som lider, för "ideal familjen" är ju trots allt att ha sina föräldrar tillsammans! Viktigt att tänka på innan man skaffar barn! :)