Ta vilket land som helst men inte Ryssland

Jaha nu måste jag bara öppna min mun och sjunga ut! Såg på nyheterna att Ryssland stoppat alla adoptioner till Sverige. Tack gode gud för det och var glada för det. Visst det är svårt att komma över ett barn man träffat och fäst sig vid men ni kan inte ens ana hur det hade kunnat bli. Jag är adoptiv mor till 3 flickor från Ryssland. Vi fick samma besked som alla andra att alla hjärnskador var på hittade. Nej de är det inte och alkoholskadorna syns ju inte förrän man är lite äldre. Vi har haft ett stort elände med alla tre, visst många glädjande stunder också men med facit i handen välj ett annat land. Vi valde Ryssland pga närhet, hudfärg och snabbhet. Hudfärgen för att de skulle vara lättare att smälta in i vår lilla by och slippa mobbning pga av det. Närhet pga av flygrädsla´och snabbhet pga ålder. Idag skulle jag tveklöst adoptera från ett afrikanskt land. Diagnoserna våra tjejer har finns knappt beskrivna och ingen av dem kommer att kunna skaffa barn, knappt bilda familj och kommer att behöva mycket stöd hela livet. Enda anledningen till att jag fortfarande lever och inte sitter på sinnesjukhus ensam utan min man är att vi hade varandra och var starka ihop. Att han lever är också lite min förtjänst. Hade vi varit lite svagare till sinnet ja då hade vi inte levt idag ett skapligt normalt liv.

Av säker källa har jag fått mig berättat att Ryssland systematiskt skickar iväg barn med hjärnskador och andra problem. Ryssar är stora rasister och har svårt att acceptera skadade barn. Har barnen ex avvikande färg så står det först i kön att adopteras ut. Deras föräldrar törs inte behålla dem heller.När barn med utvecklingsstörning blir äldre så sätts de på speciella barnhem och det händer att de slår ihjäl varandra där. Personalen bryr sig inte och det finns ingen pedagogik för att kunna bli bättre och fungera i samhället. Jag känner också fler familjer med liknande problematik. Detta låter hårt men tro mig jag talar av stor erfarenhet och även kunskap!

Ja jag förstår att detta upprör en del. Men en adoption skall ju vara för barnens bästa. Jag kan inte ärligt säga att det blir det i Sverige. Vi har inte möjlighet att ta hand om barn med extrema diagnoser. Det finns inga hem där de kan bo och ha de bra efter att de trätt vuxenvärlden. Samhället ställer inte upp så som de borde göra. Det låter alltid bra på pappret men riktigt så blir det inte. Och nej jag vill inte att de ska bli ihjälslagna i Ryssland. Men ska andra i vårt samhälle råka illa ut, och ska vi föräldrar ha ett helvetes liv för att vi ställde upp och ville så gärna ha barn. Nej det känns inte rätt heller.

Om jag hade vetat och fattat att alla dessa hjärnskador var riktiga då hade jag valt att inte adoptera. Jag hade fortsatt att prova  mina IVF även om jag var helt slut mentalt. Jag förstår allas längtan efter barn helt hundra. Jag vet att det är för barnens bästa vi adopterar men det är ju en längtan efter barn som driver fram detta. Det är rätt så egoistisk att adoptera. Jag önskar att kunna vrida tillbaka klockan, definitivt. Hemskt att säga men så är det.

Trots allt som hänt älskar jag mina adopterade barn, jag tar hand om dem, ser till att de klarar sig så bra det går. Men någonstans finns en enormt stor sorg att allt blev som det blev. Har många gånger funderat om jag hade kunnat gjort på ett annat sätt men får ofta svaret av människor och sjukvårdspersonal att NEj du har gjort ditt bästa. Sen är ju ingen perfekt och visst ha vi säkert gjort många fel.

Våra barn hade för stora bagage med sig. Min oskyldiga tro var ju att om jag älskade, vårdare och gjorde mitt bästa så skulle de kunna ta igen förlorad tid, jag skulle kunna reparera allt med kärlek. Jag var så blåögd man kan bli. Och jag tror också att socialen, myndigheterna ja alla inblandade var lika blåögda! Ingen visste och hade nån aning om hur allt skulle bli.

Det finns tom föräldrar som åkte till Ryssland, träffade sina barn och lämnade dem och kom hem utan. Då när de hände så dömde jag dem men inte mer, jag förstår för mycket!

Jag har visst planer på att gå vidare men det är inte helt enkelt. En första sak är ju att kontakta AC för att se om de gjort någon statistik, vi har då aldrig varit med om några frågeformulär från dem.

Det är helt ok att kommentera detta, ha åsikter och vara förbannad. Det har jag redan varit i ett antal år, jag har gråtit, ringt runt, bett om hjälp, varit hotad till livet, varit baktalad, bråkat med myndigheter, bråkat med socialen, bråkat med oförstående kuratorer, varit rädd att min man inte ska orka leva mer, ja listan kan göras hur lång som helst. Så inget ni säger kan göra mig illa. Jag vill bara ert väl och vill att ni tänker efter. Är ni beredda på alla diagnoser ja då är det bara att ÅK som Gunde säger. Jag har inga tråkiga baktankar med mitt inlägg, bara en önskan om att ingen mer på jorden ska ha detta helvete.

Sen förstår jag att alla tusen barn som kommit hit från Ryssland inte har hjärnskador men alltför många har det.
Har även varit i kontakt med USA och de har samma problem. USA har ju också adopterat många barn från Ryssland, och där är det ännu mer synd om både barn och föräldrar eftersom deras sociala system/nätverk inte alls är utbyggt som vårt.

   Sen vet ju alla att skadorna uppstår redan under de första 3 månaderna, och då förstår man ju att det inte går att förebygga. Jag trodde att gränsen gick vid 3 år men riktigt så är det inte har jag fått lära mig. Min äldsta dotter var 7 månader när hon kom till barnhemmet, men det hjälpte inte henne alls.
Det finns ju nästan ingen som kan få så små barn därifrån. Alltså typ nyfödd.

SMÅ BARN SMÅ BESKYMMER, STORA BARN ENORMT STORA BESKYMMER

Ta vilket land som helst men inte Ryssland

INNEHÅLL