Mumin80 skrev 2013-11-21 11:01:11 följande:
Jag kanske ska påpeka att glass och tv var exempel. Surfplatta kan också funka
(mina specifika exempel härrör sig väl mest till att vår dotters stora problem är att komma till ro och slappna av, det finns ju en hel del specifika lösningar som för oss hör ihop med autismproblematiken...)
Men min främsta poäng var väl egentligen att det (enligt vår upplevelse) inte är någon idé att förstora, dramatisera eller straffa barnet för sina utbrott. Barn gör så gott dom kan, får dom ett utbrott så är det för att det är den enda strategin dom just då kommer på för att hantera sina känslor. Dom vill inte tappa kontrollen över sig själv, utan dom tappar kontrollen mot sin egen vilja.
Och det är ur det synsättet som vår strategi också kommer. Vårt jobb är inte att belasta barnet ytterligare, utan att hjälpa barnet att återfå kontrollen och att (långsiktigt) träna på andra strategier för att hantera sina känslor.
Så det vi egentligen gör i vardagen är tre saker:
1. Vi försöker att hjälpa vår dotter att undvika utbrott. I hennes fall gäller ju allt dessutom i kubik, hon är stresskänsligare än andra barn, kan inte filtrera bort intryck, har svårt att strukturera och förstå sin omgivning och svårt att kommunicera. Så vi håller nere stressnivåerna så gott det går, men helt lika kan ju inte varje dag vara (och hon gillar ju t.ex. lekland en stund, även om det är jättestressande).
Så vi håller också koll på vad som kan stressa henne och försöker ha en mental "stressmätare". Vi skulle t.ex. aldrig åka till ett lekland samma dag (eller ens samma helg) som vi ska ha vänner på besök, för det vet vi är för mycket stress under för kort tid. Och genom att ha koll på allt som kan orsaka stress, så börjar vi vid detta laget kunna "beräkna" ganska bra när stressnivån börjar bli för hög. Plus att vi är väldigt observanta på hennes beteende, och är ganska bra på att läsa av signaler på när hon är trött och stressen börjar bli för stor, även om hon själv inte kan tala om sådant för oss.
2. När vi märker att hon stöter på hinder, som hon själv inte kan ta sig runt, så försöker vi hjälpa henne med strategier runt dem, och träna hennes flexibilitet. Om hon t.ex. hänger vid frysen och "vill haaaa glaaaassss..." (som hon ibland hakar sig fast på), så kan vi erbjuda mineralvatten istället (som hon gillar). Eller i vilken annan situation som helst där hon hakar fast sig på en enda sak som hon vill ha/måste göra, så erbjuder vi henne ett (eller flera) alternativ, vilket oftast avleder henne från den ursprungliga låsningen (som annars skulle leda till ett utbrott). Enligt "konventionell" uppfostran så kanske vi "belönar" hennes låsningar, men vi inte ser låsningarna som något hon själv väljer eller styr över, och därför ser vi inte att en "belöning" spelar någon roll. Och erfarenhetsmässigt så har hennes låsningar och utbrott minskat under det senaste året, inte ökat (vilket dom borde ha gjort om hon uppfattade mineralvattnet som belöning för glasstjatet)...
Så som vi ser det så tränar vi henne i att tänka mer flexibelt och kompromissa. För det är ju det hon behöver kunna i vuxenvärlden sen, att kunna kompromissa, se alternativ och vara öppen för andra lösningar än sin egen. Någon gång i framtiden så hoppas vi väl att vi ska kunna säga nej, och låta henne komma med egna förslag på alternativ, som vi gemensamt kan diskutera och resonera kring. Men hon behöver lära sig prata lite mer innan vi kommer dit
3. Ibland går utbrotten inte att förebygga eller avleda. Ibland blir det för mycket, och hon tappar kontrollen (vilket ett utbrott är, för oss). Då ser vi det som vårt jobb att hjälpa henne att återfå kontrollen, och också att avdramatisera utbrotten. För att tappa kontrollen är ett misslyckande, och gör en ledsen, oavsett ålder, funktionsnivå eller annat. Så att hjälpa henne få kontroll över sig själv (INTE oss att få kontroll över henne!), och att trösta och lugna och lindra känslan av misslyckande. Det är vårt jobb vid ett utbrott (som vi ser det).
Då kan en glass vara bra att ha, eller tv:n
Men också annat, sånt hon gillar, sånt som lugnar, det kan vara att sitta i soffan med surfplattan en stund, att få leka med någon särskild favoritleksak, att få vara med och baka en kaka, att få sitta och rita eller pyssla en stund. Vad som är lämpligt beror ju helt på situationen och barnet. Ofta får vi ju också erbjuda många olika alternativ, och se vad dottern fastnar för, och så gör vi det. Och självklart ska det vara alternativ som passar oss. Har jag inte tid eller lust att ställa mig och baka en kaka, så erbjuder jag självklart inte det alternativet
Vi är också mycket lyhörda för om hon vill bli t.ex. kramad eller inte. Ofta vill hon absolut inte ha fysisk kontakt i början av ett utbrott, medan ett tecken på att det börjar gå över är att hon låter sig kramas. Men om vi går för nära och försöker krama henne för tidigt, då blir hon våldsam. Och då backar vi, naturligtvis. För det är som sagt HON som behöver få tillbaka kontrollen över sig SJÄLV, och då måste vi ge henne uttrymme att göra det.
Vi håller oss naturligtvis alltid lugna, så gott det går (inte alltid lätt när man själv är trött och stressad...). Vi byter också av varandra, så om jag är sur och grinig så går jag undan och låter maken handskas med dottern, och vice versa. Och ibland, om utbrottet bottnar i en konflikt som en av oss har haft med dottern (för vi säger ju också nej, till sånt som kan skada någon eller om det är något som kan gå sönder), så är det den andra som lugnar henne, inte den hon är arg på. Och genom att vi själva behåller lugnet, genom att vi hjälper henne att få tillbaka kontrollen på olika sätt och genom att vi allmänt uppmärksammar utbrotten mindre, så blir dom också mindre skrämmande för henne, vilket minskar hennes stress och känsla av misslyckande, vilket gör att utbrotten blivit färre, kortare och mindre våldsamma.
Till sist:
Vi har naturligtvis vissa absoluta gränser. Dottern får inte göra saker som kan skada henne eller andra, och hon får inte göra sånt som kan leda till att saker går sönder. Självklart är huset också anpassat till att vi inte har så mycket tillgängligt som kan gå sönder, för att inte skapa onödiga konflikter
Och om vi t.ex. måste hålla fast dottern för att hon inte ska skada någon annan (som lillasyster), så gör vi det. Även om det är under ett utbrott, och utbrottet blir värre av det. Men vi försöker också förhindra möjligheten, t.ex. genom att se till att lillasyster eller saker som kan gå sönder inte finns i närheten vid utbrott. Vi kan också ibland om hon är våldsam (vilket hon nästan aldrig är numera) avleda det till något annat. D.v.s. om hon slår på mig, så håller jag upp handflatorna så att jag kan bemöta det som en "high-five" istället för ett slag. Vilket avdramatiserar situationen, istället för att trissa upp den ytterligare om jag t.ex. försökte hålla fast henne eller liknande.
Skrik är naturligtvis svårare, jag skulle i den situationen antagligen överväga hörselkåpor till mig själv... Det kan låta "komiskt" eller som att jag låter dottern "vinna", men det är nog egentligen ett ganska bra sätt att markera att beteendet inte är ok, utan att trissa upp konflikten ytterligare. Samt att jag då är fri att hantera själva utbrottet och bemöta dottern "bakom" skriket på ett bra sätt, istället för att bara drivas till vansinne av skrikandet.
jätteintressant att läsa hur ni gör, vad bra ni verkar ha jobbat med dessa saker!
Hörselpropppar har jag tänkt så många gånger men det blir ju aldrig att jag tänker på dem mitt i konflikten. Istället skriker sonen och jag blir galet provocerad av det (jag står verkligen inte ut med ljudet) och skriker till slut tillbaka... Jag försöker verkligen jobba med mitt agerande i de här situationerna, oftast hanterar jag dem bra och lugnt. Jag försöker sitta ner i närheten och se om han vill ha närhet eller stöd på annat sätt. Dock kan jag inte helt ignorera honom eftersom jag måste ha lite koll på vad han väljer att kasta iväg om han är på det humöret... Egentligen tror jag att det bästa är att bara vara lugn och vänta ut utbrottet men hur gör man det när man är på väg i trafiken, eller hemma och han börjar kasta saker eller slåss? Häromdagen bet han pappa hårt i axeln i frustration. Märkligt nog eftersom han är så verbal, vi förstår liksom inte riktigt varför han behöver använda sådana verktyg i ilskan, jag trodde bitande och sånt främst var hos barn som inte kunde prata så bra.
Sen det där med att avleda med andra saker är ju jättebra, problemet är att hos oss skulle tv/ipad och glass fungera utmärkt, men det är också sådana saker vi inte vill ta till i de lägena. Just de sakerna är sådant vi vill hålla nere i mängd. Så därför är det svårt att komma på alternativ. Man kan föreslå pussel eller gosande eller massa andra saker men han är inte mottaglig i de lägena. Jag vill till varje pris undvika att erbjuda sötsaker vid stora känslor hos barnen, oavsett om det är glädje eller ilska. Vill jag erbjuda glass en kväll så vill jag att barnen är lugna först, och sen kan jag erbjuda glass, dvs det får inte bli en koppling ilska-glass. Så jag förstår absolut hur du menar, bara att jag inte ser att det funkar hos oss.
