Hur, konkret, lär man barn hantera sina känslor med annat än skrika, slåss osv?

A: Agera modell. Dvs bibehåll alltid lugnet själv. Gå inte i affekt. Barnet lär sig genom imitation.

B: Sätt ord på känslan. "Jag ser att du är arg nu. Alla är arga ibland." Ev föreslå ngn typ av coping metod. "När jag blir riktigt arg så brukar jag stampa hårt i golvet eller gå in på mitt rum och räkna till fem."
Erkända barn är mindre utåtagerande.

Så klart de i trotsen testar gränserna men då får du mjukt men fast kanske visa att: "man får vara arg men man får inte slåss/kasta. Gå ner på barnets nivå när du stoppar beteenden.

Skrikande är ju inte roligt. Jag skulle säga som det är: Att skriket gör ont i öronen och att barnet ska använda sina ord. Berätta istället. Fortsätter trotset så rösta med fötterna. Gå därifrån och kom tillbaka när skrikandet är slut. Utsläckning genom ignorering ska användas i sista rummet - men ibland är det bättre och långt mer effektivt än en uppslitande konflikt.

C. Var utomhus mycket för att tömma ur all rastlös energi. Gå ut redan efter frukost en sväng. Ibland bäddar sysslolöshet för onödiga konflikter. En 3 åring måste få springa, balansera, hoppa för att må bra i knoppen. Vissa har extra stort behov.

Dels behöver barnet extra mycket uppmärksamhet genom positiv närvaro av föräldern. Ge ditt barn minst 10 minuter per dag då ni leker tillsammans eller du åtminstone finns närvarande för barnet utan att tänka på disken, använda telefonen eller så.

Beröm barnet för allt önskvärt beteende.

Tänk sedan igenom om det finns några tröskelsituationer som alltid ställer till problem t ex övergångar vid läggning och försök hitta nya strategier. Beröm när barnet lyckas eller ge fysisk beröring. Här har vi kämpat med segande vid maten, klä på sig på morgonen, gå upp på natten mm under en period. Lyckas vi stävja något poppar något annat upp.

Just nu väljer dottern kläderna antingen kvällen innan eller innan jag duschar. Medan jag duschar är hon med i badrummet och klär på sig. Det funkar mycket bättre än i sovrummet då hon skulle upp och hoppa hos lillasyster i sängen och göra allt annat, vilket gjorde mig smått galen. Sedan gäller det mycket att förbereda dem och påtala vad som är önskvärt beteende.

Sedan kopierar ju barn oss vuxna. Kanske tänker vi inte på att vi tittar på en massa när vi går och handlar mer än det som står på listan och självklart vill barnet också titta.
  

Jag funderar en hel del på det här men det känns bara som att sonen inte går att avleda men är så himla arg långa stunder och man har ingen aning om varför. Igår precis efter middagen var han så arg, så arg. Skriker, kastar saker, spottar och fräser, slåss om man försöker ta upp honom osv. Försökte allt jag kunde komma på, sitta lugnt på golvet och vänta på honom, erbjuda famnen, gå därifrån och strunta i honom osv. Till slut efter minst en halvtimma av detta i sträck och en totalslut mamma lugnade han ner sig hyfsat. Men sen efter en stund åker tvn på bara för att jag är slut och storasyster också behöver lite uppmärlsamhet. Trist på alla sätt och vis!

I morse hade han varit tokarg hela frukosten med maken men sen helt plötsligt efteråt svängt, kommit och berättat att nu är han glad igen och sen börjat leka.

Vad är problemet liksom?

Fråga honom kanske, vad problemet är?  

Några funderingar: Efter middagen, då lär han vara ganska trött? Har det hänt mycket under dagen, hur har han upplevt det som händer under dagen? Tänk en kastrull, är den halvtom så krävs det ganska mycket för att den ska koka över, men är den fylld precis upp till kanten så kan minsta lilla räcka för att översvämma hela spisen. Så har det hänt nåt på förskolan, dom kanske har gjort nåt annat än det vanliga, en vikarie, nåt bråk med ett annat barn eller nåt annat? Kanske sovit dåligt under natten? Kanske ni som gjort nåt annat än vanligt? Sånt bygger ju på, små skvättar i kastrullen. 

Det vi försöker göra (dottern har iofs autism) är att fylla kastrullen så lite som möjligt, och "hälla av" vattenet också på olika sätt så gott det går. Och ibland, när vi vet att kastrullen trots allt blivit överfull (vår dotter han en väldigt liten "kastrull", så det går inte att undvika helt), så vet vi ju att det kommer att bli utbrott, och avdramatiserar så gott det går, väntar ut, erbjuder alternativ, kanske avleder med lite glass eller tv. Hjälper henne att sänka värmen och tömma kastrullen helt enkelt. Och över tid (vi snackar över ett år nu) så har utbrotten blivit mindre våldsamma, kommer mer sällan, hon behåller kontaktbarheten bättre under utbrotten, dom går över fortare och hon mår mindre dåligt av dem själv. 

Jag vet inte hur det ser ut med rutiner och sömn hemma hos er men jag kan märka stor skillnad på mina töser om de är trötta eller hungriga. det är då de ofta blir ledsna, arga och irriterade.
Rutiner och tillräckligt med sömn är A och O för att barnen ska må bra.

Annars tycker jag de andra har skrivit bra.
Att sätta ord på känslor är bra. Att när ett barn slåss säga ifrån att man inte får göra så och sen berätta vad man ska säga.
Jag tror överlag många föräldrar glömmer att berätta för barnen vad de ska göra istället för att slåss, bitas eller vad de nu gör. För arg blir alla mer eller mindre, det är ju vad man gör av ilskan man måste lära sig.

Att titta på tv en hel kväll när man har varit en lång dag på förskolan kan jag inte se som fel, bara det inte alltid är så. Det är ganska avkopplande att hänga i soffan. Tips på andra avklopplande aktiviteter kan ju vara att spela spel tillsammans eller läsa något tillsammans. 

Gå in på ditt rum och skrik eller slå på en kudde eller kasta mjukisdjur om du vill, det funkar väl?

Det som inte är okej är att förstöra andras saker, kasta saker som kan skada andra eller att skada sig själv.

Sen skriver jag under på vad lilla hej skriver också: Man kan inte förvänta sig att barn med lågt blodsocker och dålig nattsömn som blir runtsläpade på stan eller väcks mitt i tuppluren för att bli hoptussade med släktingar ska bete sig bra, då är man bara enfaldig. På förskolan finns rutinerna och ofta fungerar "stökiga" barn bättre där.

För egen del kan jag säga att jag var sur som ättika varenda julafton som liten, vilket uteslutande berodde på att jag i vanliga fall fick lunch senast 12, men denna dag åt vi kl 14-14.30. Om någon vuxen hade varit intelligent nog att ge mig nåt litet att äta vid 12 så hade jag kanske inte flippat humör och vägrat vara med.

Min son är gudasnäll med regelbundna måltider, i princip enda gångerna han har fått totala utbrott vid högtider har varit 3-4 gånger när kocken på restaurangen eller släkten har gjort bort sig och vi fått vänta oskäligt länge på maten och jag inte haft någon nöd-mat med.

/alltid nåt ätbart i handväskan

Favoritar för att få råd

Vissa barn är nog bara argare till sin personlighet, det är i alla fall en himla skillnad på våra två. Man kan inte begära att de ska veta varför de är arga när de är så små och de måste ju få utlopp för ilskan, så slå på en kudde eller skrika på sitt rum med stängd dörr är ju bra strategier. Problemet är väl att de gärna säger nej till allt man föreslår.

Köpa en stor säck tålamod till sig själv är bra också... :-P

Jag har en snart 6-åring här hemma som generellt har världens jämnaste humör. Har egentligen aldrig "trotsat" på något vis, är oerhört rationell och får inga vredesutbrott att direkt tala om. Går över direkt om han har något och dessutom ett kontrollerat utbrott :_D

Jag har också en 4,5-åring vars personlighet är totalt annorlunda. Han är en känslomänniska ut i fingerspetsarna. Vi har dagligen utbrott och härdsmältor över allt mellan himmel och jord. Så jättedjup brukar det inte sitta. Även om han gråter/skriker så han knappt får luft och ligger och vrider sig på golvet, så kan en enda intressant kommentar från storebror resultera i ett omgående glatt och harmoniskt barn .

Vi har väl liksom förlikat sig med att det är så här våra barn är som personer. Vi låter 4,5-åringen bli arg. Vi sätter gränser på det viset att han inte får göra illa någon annan eller göra sönder saker. Vrålskrika får han också göra någon annanstans så övriga slipper få hörselskador.

Det har blivit bättre här. Mycket färre härdsmältor idag än för ett år sedan. De lär ju sig hantera motgångar allteftersom. Vad som hjälper för oss är att prata om saker innan som vi vet kan skapa just härdsmältor. I morse undvek vi en. Han har fått en ny cykel som är större och som han knappt når ner med tårna på. Han kan cykla, är fantastiskt nöjd över sin nya cykel, men vi vet också att det är en övergångsperiod när han måste lära känna den nya cykel och det faktum att den är så pass mycket större. Eftersom vi pratade om det innan så gick det rätt ok att allt inte gick lätt som en plätt första cykelturen , bara lite frustration . Å andra sidan så gled inte ena stöveln på direkt när vi skulle gå ut: gnäll, argt vrål, ännu argare vrål, sparkar "DUMMA STÖVEL! JAG KAAAN IINTE!!!!" Kastar sig på golvet och rullar runt "DET GÅÅÅÅR IIIIINTEEE!" Gråt, skrik, gråt, skrik, sliter av båda stövlarna och stampar iväg till lekrummet.

Storebror står lugnt vid dörren under hela "skådespelet". 
- Mamma, ska vi gå snart? Hur länge måste jag vänta egentligen?