Nu ryter jag till !!!!!
Jag vet inte hur det ser ut i andra kommuner och skolor, men den skolan mina barn går på har alldeles för stora klasser. Jag vet inte om det råder så stor pengabrist i skolan, jag tror att resurserna används på felaktigt sätt. Jag håller med om att man måste satsa pengar på bättre lärarutbildning och att man måste utbilda fler lärare, men det kanske behövs även mer pengar i skolan. Ett problem med vår skola är för stora klasser och då blir jag inte lugnad av allt snack om att "vi jobbar i mindre grupper" och att "det är tre personal i klassrummet". Trots grupparbeten är barnen väldigt mycket tillsammans och då är de 29 stycken 8åringar i ett litet klassrum. Det förvånar mig inte alls att det blir stökigt. Även 29 vuxna i samma rum är stökigt när alla börjar prata samtidigt. Jag tycker att det är resursslöseri med 3 personal på 29 elever. Det vore bättre att dela upp klassen i två permanenta klasser i stället och ha 1 lärare i varje klassrum. Ibland fungerar inte ens mindre grupper och då kanske man behöver också en resursperson. Man pratar om individanpassad utbildning men är det verkligen möjligt i stora klasser?
Ett annat stort problem är attityden som många barn har. En del barn har från tidig ålder uppmuntrats till att ta för sig och våga synas, eftersom det är typ den viktigaste egenskapen i dagens samhälle (bu för blyghet). Men det de inte har fått lära sig är att man inte får synas och höras på andras bekostnad, att man inte får bete sig hur som helst bland folk, att man inte får säga vad som helst till folk som man knappt känner. Ett annat problem i samma kategori är att dessa barn inte får bemötas hur som helst som i sin tur leder till att många lärare inte längre vet vad de får och inte får göra för att tillrättavisa dessa barn. Nu förespråkar jag inte aga eller andra liknande metoder, men jag tycker att det finns en uppenbarlig osäkerhet hos många lärare (och även föräldrar), de känner sig maktlösa eftersom deras metoder inte fungerar.
Ett annat problem (som inte är så avgörande men intressant enligt mig) gäller diagnoser. Jag har full förståelse för att en del barn har stor nytta av diagnoser, men diagnoser skapar en skola där barn ses som antingen "normala" (behöver inga extra pengar) eller "med diagnos" (bekymmer eftersom man borde hitta en resurs, då anställer man första bästa fritidspedagog utan utbildning). Lärare måste få bättre utbildning i människans och speciellt barns psykologi. Även om man inte har någon diagnos kan man ha svårigheter och behöva mer stöd än andra elever. Även duktiga elever kan behöva extra stöd etc. Det problemet leder återigen tillbaka till klasstorlekar. Det är inte möjligt att ha någon individanpassad undervisning i stora klasser, inte i den svenska skolan i alla fall. I Asien är det möjligt, eftersom där har barnen lärt sig att stilla still. Därmed inte sagt att det sistnämnda är bättre.
Det var bara lite funderingar. Jag tycker att diskussionen om skolan är väldigt intressant och även otroligt komplext.
