overdose skrev 2014-02-25 18:36:43 följande:
Den naturliga slutsatsen är förstås att media inte har något vett på proportioner. Alla människor ljuger. Politikerna ljuger förstås eftersom de inte vill berätta om hur de en gång var.
Jag lyssnade inte på den ursprungliga diskussionen, men hörde på P1 senare en diskussion. Den var totalt ointressant, förutom för de människor som tror att vi alltid talar sanning, och som tror att människor av idag är desamma som för en generation sedan.
Vad jag har förstått var det så att några av deltagarna var sådana att de kan kallas för vänsterextremister. Kanske hade det varit önskvärt att sådana hade kunnat reflektera över att de inte är exakt samma människor idag som de var för 20 år sedan.
Det intressanta i sammanhanget är Sds resa under de senaste 20 åren, men denna har - som vanligt - inte hamnat i fokus.
Man får därför konstatera, att de som intresserar sig för SD, ofta inte har förmåga att beskriva utvecklingen.
Men om alla politiker ljuger, vad är det då vi kan ta fasta på? Sanningen är att en enskild politiker inte är ett parti. Det vet vi nog alla. Vad som återstår är att vi får fundera över hur det står ställt med Sverige, och vad olika partier och politiker kan göra för att komma till rätta med eventuella problem.
En sak är nog tämligen säker - du - som läsare - hade troligen inte velat stå till svars för något som hände i din ungdom - ifall det eventuellt hade kunnat kosta ditt nuvarande jobb.
Sett så är hela denna debatt, totalt ointressant, och med fokus på helt fel saker, för SD idag är inte alls såsom SD för 20 år sedan, och inte heller vi människor.
Därför kommer slutresultatet - som vanligt - snarare lyfta fram våra journalisters, ofta framvisade, begränsade humanitära medkänsla.
"Det intressanta i sammanhanget är Sds resa under de senaste 20 åren, men denna har - som vanligt - inte hamnat i fokus."
Precis. Det var detta dilemma Åkesson inte kunde hantera, dels tycktes han å ens sidan vilja stoltsera med "den långa marschen" bort från vad sekten stod för då och dels förmådde han inte distansera sig från den han var då.
Jag tror det är först gången jag tyckt synd om Jimmie Åkesson, hans vånda inför uppgiften att förklara att han engagerade sig i ett rumsrent parti som under hans ledarskap utvecklat sig till ett rumsrent parti var så tydlig att det nästan gick att ta på den.
Terapifadäsen måste vara Åkessons i särklass sämsta framträdande sen grabbarna skrålade om mordet på Palme i fyllan och villan på kryssning till Estland.