Medeltid och tidig modern tidVallonsmedja vid Leufsta bruk 1912. Oljemålning av Bruno Hoppe.
Invandringen till Sverige från medeltiden fram till andra världskriget var begränsad.[7] Interkontinentalt resande existerande till exempel inte för vanliga människor före 1600-talet. Den första ökningen av viss närliggande migration till Sverige skedde under Hansans tid. Tyska köpmän och hantverkare slog sig ner främst i städerna under 1400- och 1500-talen, men också i Bergslagen. Mindre grupper av valloner migrerade till Sverige på 1600-talet, se valloner i Sverige. Totalt sett blev omkring 900 valloner kvar i Sverige.[8] Vallonernas rykte i fråga om järnhantering var vitt spritt, vilket uppmärksammades även i Sverige. Gustav II Adolf uppmuntrade vallonerna att utvandra till Sverige under början av 1600-talet för att utveckla den svenska järnbrytningen och järnframställningen. Under medeltiden hade städer som Kalmar, Söderköping, Visby och Stockholm ett betydande inslag av tyskar; en räkning av namn i bevarade dokument från 1350 och tidigare visar 40 procent tyska namn i Uppsala, på 1450-talet var en tredjedel av borgarna i Stockholm tyskar. I Magnus Erikssons stadslag från 1350-talet framgår att inte mer än hälften av stadens ämbeten får besättas av tyskar.[9] Holländare och engelsmän invandrade som köpmän och industriidkare på 1600-talet, särskilt till Göteborg. På grund av städernas ringa storlek var dessa grupper dock små i förhållande till totalbefolkningen. I början/mitten av 1400-talet hade Stockholm uppskattningsvis ca fem tusen invånare. Den mest omfattande migrationen under 1600-talet var från Finland, som då dock tillhörde det svenska riket. Närmare 40 000 finska svedjebönder flyttades under 1600-talet till främst till Värmland och Dalarna.[7] För adel och stormän har möjligheterna till migration i viss mån skiljt sig. Kungar och drottningar har i många fall migrerat till eller från Sverige, framför allt gentemot Tyskland, Frankrike och Sveriges grannländer.
EmigrationstidenFram till 1930 hade Sverige under perioder ett betydande utvandringsöverskott. Under åren 1851–1930 emigrerade ca 1,5 miljoner människor. 1,2 miljoner av dessa, 23 procent av Sveriges befolkning år 1900, emigrerade till Nordamerika.[10] Huvudskälet till emigrationen var den stora skillnaden i levnadsstandard mellan Sverige och Nordamerika.[10] Under samma tid återkom cirka 200 000 av dessa personer till Sverige, men merparten stannade utomlands. Sverige var efter Norge och Irland det främsta emigrantlandet i Europa sett till andelen av befolkningen som emigrerade. Det förekom dock samtidigt viss invandring, förutom återvändande emigranter även en del tyska och engelska specialister inom till exempel industri och hantverk som slog sig ned i Sverige. Denna invandring var dock jämförelsevis obetydlig.
Den svenska invandringspolitiken 1860–1917 var oreglerad. Nivåerna på invandringen var så små, att de saknade politiskt intresse. Man behövde varken pass, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd för att bosätta sig i Sverige. Dock kunde man avvisa tiggare, zigenare och kriminella.