Aspergersföräldrar som vill utbyta tankar och erfarenheter

Tack för ditt svar! Ja så kanske det är. Jag kommer verkligen bli fundersam om han inte får diagnos, oavsett vad det nu skulle bli..

Ja jag känner att det går ju inte ens att svara på frågan om han glömmer första eller sista instruktionen eller glömmer bort sig mitt i, eftersom jag som sagt måste påminna hela tiden ändå (men då pga att han hela tiden "ska bara" och inte kommer igång med saker).

Men undrar över det här om att ha svårt att komma igång med något trots att man vill. Som jag skrev innan, räknas det att ha svårt att komma igång med något man vill, om jag säger till honom att han får hämta ett spel om han vill att vi ska spela och han vägrar och tycker jag kan göra det? Så svåra frågor..

Oj vad det kändes igen..

Har en fråga till alla er.. Hur är det när ni är ute och går? Klarar era barn av att gå en kort sträcka utan att protestera att barnet inte vill/orkar gå? Med sonen går det knappt att komma utanför dörren innan han säger att han inte orkar gå. Försöker att träna på att orka gå kortare sträckor men det känns hopplöst. Åkte iväg idag utan vagnen och sträckorna vi skulle gå mellan buss/tbana och aktivitet tar inte mer än max 10 min i ett barns takt men fick ändå bära hela tiden. Han är väldigt envis och att muta funkar inte särskilt bra för det mesta. 4

På väg hem hade jag så ont i armarna att jag inte kunde bära han mer och försökte förklara men hjälpte föga. Fick ju bära för det mesta ändå. Och en sträcka som tar 8 min att gå, tog 45 min! Så, det får bli vagnen imorrn..

När du skriver om din son så träffar varje ord på hur mitt barn är! Det är verkligen allting likadant och h*n är lika gammal och specialintresset är det samma till och med. Det är första gången jag träffar på någon som har ett barn i samma ålder med samma "egenheter" och samma specialintresse, tyckte det var så himla kul! Brukar aldrig skriva på forum om det eller så, men nu kände jag att jag var tvungen när det var första gången jag kände mig så träffad. Även om ni inte fått en diagnos än då :P Om ni får diagnosen så finns det så himla mycket hjälpmedel för att förhindra de där utbrotten, saker man aldrig ens tänkt på.

Vi har lyckats att nästan mer än halvera utbrotten genom hjälpmedel och information som vi fått genom habiliteringen. När man hittar medel som funkar så är det så himla skönt, både som förälder och barn!

Däremot får man inga hjälpmedel mot när barnet i detalj ska beskriva hur man bygger diverse saker i minecraft eller vad "fiender tappar" när man besegrat dom ... Haha! Det blir MYCKET snack här hemma så snart är man väl ofrivillig minecraft-expert ;P

Roligt att så många är MInecraft-nördar tycker jag! Har läst tidigare i tråden och din son låter precis som min.

Blixa:

Vi hade problem med kläder ett tag. Vi löste det genom att ta fram kläderna kvällen innan, han fick välja. Då tog han på sig allt på morgonen utan problem. Kan det vara en lösning?

Vad skönt för er! 

jag måste fråga er andra hur det är med vikten på era barn. Min son tycker att det är besvärligt att gå ut, vill helst bara sitta vid datorn etc etc. Han är klumpig och kan inte cykla till exempel. han är ju bara några få rätter, helst tonvis med pasta. Stillasittandet och ensidig mat ger såklart konsekvenser för vikten. Oerhört svårt att tackla tycker jag. 

Nästa vecka drar vår "riktiga" utredning på habiliteringen äntligen igång! Först ett möte för oss föräldrar på fredag, och sedan en intensiv vecka där vi ska träffa alla möjliga och omöjliga specialister på hab. En första preliminär utredning är ju gjord av psykolog för 1,5 år sedan som pekar på Asberger och ADHD, men nu har vi alltså äntligen nått fram i kön.

Vi har för övrigt precis kommit hem från en vecka i fjällen som varit helt fantastiskt bra. Vi åkte till ett nytt ställe, vilket sonen var mycket skeptisk till från början. Men allt eftersom veckan gick så tyckte han att bättre ställe kunde vi inte valt, så nu tycker han förstås att vi alltid ska åka till detta ställe istället.  Under veckan som gått har han imponerat otroligt på mig med sin åkning, han har utvecklats till en helt fantastiskt duktig snowboardåkare. Det känns som om killen som egentligen ogillar sport skarpt har hittat sin grej, och det känns kul!

Ja det är svårt. I vanliga fall är vi föräldrar, eller ja mamma och bonuspappa i alla fall, mycket aktiva som personer. Cyklar, gymmar fem gånger i veckan etc. Just nu är jag dock höggravid så det är inte mycket action på mig på grund av foglossning, sammandragningar och järnbrist. 

Men det är svårt, min son lockas inte över huvud taget av att gå ut med oss eller leka ansträngande lekar - hur mycket vi än försöker. Om han inte vill sitta vid datorn och spela Minecraft så vill han läsa en bok eller sina tidningar (om Minecraft). Han leker lite med lego på sin säng. 

I skolan/fritids går det mycket bättre att följa med på utflykter etc och leka i stora parker. 

Men vi ska nog satsa mycket på lekland och simhallar (så länge huden tillåter). 

Ja det är tidningen Robot. Är väl egentligen ingen Minecraft-tidning enbart, men vi läser om och om och om de delarna.