Aspergersföräldrar som vill utbyta tankar och erfarenheter

Blixa - Hoppas ni kan få bra input och tips på fredag! Du får gärna berätta sen hur det gick och vad de sa, kanske får ni några generella råd som kan vara bra för oss också. Jag tror absolut att det där med att strukturen kring matsituationerna kan vara en nyckelgrej. Vi har funderat mycket på det. Vi har t e x öppen planlösning mellan kök och vardagsrum (bor i hyresrätt där någon tidigare hyresgäst tagit ner en vägg) och där vi misstänker att den öppna ytan gör att D får en massa intryck och blir orolig. Han ser leksaker, tvn, soffan där han brukar leka och hoppa, klart han har svårt att sitta stilla och koncentrera sig. Just nu har vi svårt att göra något åt saken eftersom vi inte äger bostaden men i framtiden är detta med avdelade rum definitivt något vi ska ta med oss. Vi har iaf infört nolltolerans mot leksaker på köksbordet. Sen stänger vi alltid av tv och radio så att det är tyst. Vi har tyvärr kommit in lite i en negativ spiral sen förra sommaren när det gäller matsituationerna, en vi är medvetna om det och jobbar på det. Alla tips för att få barnet (4, snart 5 år) att sitta still på stolen, äta med bestick och äta mer än det vita tas tacksamt emot!

Hej, nu har jag läst igenom det mesta :)

Jag har en kille på 8 år som har Aspergers. Han fick en intensiv utredning (mån-tors 8-16) när han var 4,5 år som visade AS, diagnosen satts inte förens innan skolstart eftersom han inte skulle haft nån nytta av den!!!
Min kille sover väldigt bra! 19-6.30 på vardagar. Har alltid haft lätt med sömnen.
Mat funkar ok, visst skulle han kunna leva på pizza, risgrynsgröt och flingor men han äter en del annat också!
Han är motoriskt klumpig och har det svårt med gympa och liknande...
För han är kompisar väldigt viktigt men är han själv hemma vill han helst bara spela minecraft!!!
Han har två mindre bröder,en på 6 år och en på 6 månader! Han är helt underbar med bebisen!!!
Skolan har varit vårat största bekymmer men just för tillfället funkar det bra även där *peppar peppar*

Jag känner igen mig mycket i det ni skriver och det känns "skönt" att höra att det finns fler!!!

vi har precis fått diagnosen på vår son 10 år , jag har kännt att det har varit ngt sedan han var liten men hans pappa har inte delat den åsikten . 

Det var först när skolan reagerade ( efter ett skolbyte ) som han började inse att allt inte var som de skulle med honom .

Har problem med maten att det inte får lukta , och att han inte kan se när han har ätit för mkt .

annars är det mest det socilala som är problemet med honom han vill inte umgås med sina klasskompisar efter skolan och anser att det räcker väl med den tiden han tillbringar med dem i skolan

hur har ni berättat för era barn att de har aspbergers ?

 

Exakt samma med bonusen - han äter i stort sett bara vit mat. Pannkakor funkar också, hamburgare naturell, chicken nuggets och pytt i panna (fast han petar bort ungefär hälften). Favoriten är risgrynsgröt. I skolan har jag förstått att han ofta skippar lunchen och går och köper yoghurt eller risifrutti istället (han är tonåring). Idag smakar han på annan mat, men han skulle aldrig komma på tanken att äta pasta och köttfärssås eller en macka med pålägg - bara pasta eller bara en brödskiva ska det vara (eventuellt kan han acceptera att äta ren stekt köttfärs till pastan). Han har också en underlig uppfattning om hur mycket han äter. Han tycker exempelvis att fyra potatisar i ärtstorlek är lika mycket som fyra bakpotatisar och kan mycket bestämt hävda att han har ätit jättemycket baserat på antalet saker han har på tallriken och anser att han har ätit mer än oss andra om han har ätit tre små köttbullar och vi har ätit två stora pannbiffar var.

En clementin som nästan hunnit torka under den långa processen med att få bort varje antydan till vita "trådar" på klyftorna? 

Ja, det är intressant det där och det går inte att räkna ut vad de kan tänka sig äta heller - jag hittar i alla fall inget mönster i det, förutom vitt och gärna sött.

Och bonusen gör tvärtom, totalvägrar nåt han alltid har ätit innan med orden "Det har jag aaaaaldrig ätit", fast han glatt mumsade i sig det förra veckan.

Bonusen har inte heller nån diagnos eftersom mamman helt sonika avbröt utredningen. Men ända sen dagis har vi fått påtryckningar och en lärare när han gick på högstadiet blev både hans och vår räddning och hjälpte oss att hitta hjälpmedel som fungerar. Idag är ju bonusen så stor att han kan förklara vad det är som blir fel och då kan vi förklara för honom att den som han tyckte var dum (vilket är 99 % av fallen - att nån har varit dum och inte fattar) kanske inte tänker som honom. Det kan vara allt från att nån inte spelar en melodi exakt som originalet eller att nån säger att denne ska komma vid fem, men kommer fem över.

Alla tecken tyder på Aspergers och sen vi började agera som att han har det har allt fungerat ganska smidigt.

Listor funkar hos oss (matlistor, listor över i vilken ordning vi ska göra saker o.s.v.) och att dela upp läxor i smådelar, för han blir totalt blockerad om han får 20 uppgifter på en gång. 

 

Ibland blir jag så uppgiven. Som idag, när jag blir uppringd på jobbet på fredag eftermiddag av en upprörd och frustrerad slöjdlärare. Hon vill förstås bara väl, det förstår jag ju. Men ändå. Upprörd över att sonen inte får någonting gjort. Han tar inte till sig instruktionerna och han ligger flera moment bakom klasskompisarna. Han lyckas inte skriva det de ska skriva och han stör de andra. "Vad ska jag göra, tycker ni? Jag vet inte hur jag ska hantera honom! Han kommer ju inte ens att klara målen om han fortsätter såhär!"

Då blir jag så sugen på att säga att det skiter jag faktiskt i. Att få slöjden att fungera, att få honom att sy en påse på befallning utan något extra stöd eller hjälp, att få honom att ta till sig de instruktionerna, att gå och hämta rätt saker på rätt plats och använda dem på rätt sätt, det känns fullständigt oviktigt för mig just nu. .Det är liksom inget problem för mig.

Det som är ett problem för mig, det är att få honom komma ihåg att sluta duscha. Att få honom att komma ihåg att gå från toaletten när han är färdig. Att komma ihåg att torka sig innan han klär på sig efter att ha badat. Att få honom att inte gå till skolan i foppatofflor nu när snön snart är här. Att få honom att gå med på att använda en annan tröja än någon av de två favoriterna när dessa ligger i tvättkorgen. Att få honom att kommunicera med oss, berätta för oss när han går ut och till vem. DET är mina problem. Din sypåse kan du stoppa upp någonstans. När den är mitt största problem, då lovar jag att jag med glädje hjälper dig och lyssnar på vilka problem du upplever.

Fast så säger jag ju inte. Istället tar vi ytterligare diskussioner hemma med en son som upplever allt helt annorlunda, och ytterligare möten med skolan.