Gravid med min älskare!

Tack för svar! Ja, jag är medveten om att jag/vi är de enda som kan fatta beslut i detta, men jag behöver hjälp och råd, känner mig förtvivlad!
Jag har ett ordnat liv, med bostad, jobb, socialt liv, familj och vänner. Och jag är kär i den här killen, men vet ju inte om han är beredd att finnas för det här barnet. Jag är så rädd, att om jag behåller, så finns ju risken att jag blir ensam med alla tre barn! Klarar man av det? Och då menar jag inte ekonomiskt, utan mer praktiskt!

Dessutom är jag över 40 år gammal, och oron över hur det ska gå med den här graviditeten har ju också väckts, så klart!

    

Tack för ditt svar, och tack för att du inte dömer mig! Jag VILL ha det här barnet, men är samtidigt så rädd! Hur ska det gå, hur ska det bli, ska jag vara ensam med detta, med allt vad det innebär!
Å andra sidan är det svårt att göra abort, känner jag. JAG älskar ju den här killen, och skulle vilja ha ett liv med honom. Men inte enbart pga att jag blivit gravid, det känns som fel anledning... 

Ja, hjälp, vilka situationer man kan hamna i i livet!  

Ja, jag måste först och främst ta mod till mig och berätta för honom, det vet jag!

Hur han ställer sig, har jag ingen aning om!

Ja, de hade en paus, men han gick tillbaka till henne. Vi hade bara ett kk-förhållande ett tag, och vi har brutit med varandra flera gånger! Av någon anledning har vi haft svårt att hålla oss ifrån varandra, och tagit kontakt igen. Och nu blev det alltså såhär.

Jag kan ju inte förvänta mig att han står vid min sida gällande den här graviditeten, utan måste först och främst prata med honom, och se var han står. Skulle han få panik, så måste jag fatta beslutet själv, och jag vet faktiskt inte om jag vågar ge mig in i det här helt på egen hand, om jag ställs inför det. Jag har ju också två barn sen innan, jag måste tänka på dom också, och hur detta kan påverka dom! Detta är inte en situation jag önskar vara i, men nu måste jag ta itu med den, på ett eller annat sätt!    

Hej! Jag förstår vad du går igenom, ingen önskvärd sits!! Och ni har familjer på var sitt håll! Självklart kommer det att bli en jobbig resa för alla inblandade parter, om ni väljer att behålla barnet!
Har ni barn på varsitt håll också?

Hur känner du för din sambo/fru? Är du villig att bryta upp från det förhållandet, för att ge det andra livet en chans?

Ja, många frågor att ta ställning till! Jag måste ju börja med att tala om för mannen i fråga, att jag är gravid, det har jag inte gjort ännu! Känns jättejobbigt!!     

Önskar jag kunde hjälpa dig med råd, men jag vet tyvärr inte vad som vore bäst! Jag känner ju att det blir svårt att göra abort, om jag nu väljer det...Ska jag ha ett barn till, så är det detta, det blir inga fler "tillfällen". Ibland tror jag på ödet, att det finns en mening med det som händer.

Risken är ju ganska stor, att det slutar med att jag behåller barnet, men blir ensam med det, och två barn till. Vill jag det? Klarar jag det? Ja, det är sånt jag försöker fundera ut svar på, men jag kommer inte fram till något bra! Jag ska börja med att prata med mannen i fråga, och höra vad han säger. Jag är bara så rädd att han ska få panik, och lägga skuld på mig!  

Nej, jag känner absolut inte att jag har gjort bort mig, faktiskt! Jag kärade, som sagt, ner mig i den här mannen, och nu blev det såhär. Jag har inte varit otrogen mot någon! Jag lever ensam sen ett år tillbaka, och träffade den här karln för några månader sen!

Jag tar inte lättvindigt på att jag är gravid!

Och vad menar (fy faaaan) med att jag förstör mina barns liv??? Jag gör ALLT för mina barn, så gott jag förmår, de är värda ALLT! Vi har ett bra hem, stabil ekonomi, vänner och familj, och ett väldigt bra liv! Mina barn är väldigt trygga, trots att de är skilsmässobarn! De har både sin mamma och pappa, och träffar oss båda lika mycket! Vi bor dessutom väldigt nära varandra, pappan och jag!

Och vad skulle jag ljuga om? Hur skulle jag kunna ljuga om att jag är gravid? Det blir svårt!!

Jag blir faktiskt ledsen över att någon, för mig helt okänd människa, kallar mig slampig! Det är jag inte! Ja, det är inte en önskvärd situation jag befinner mig i, men jag måste försöka göra det bästa av den, och fatta ett beslut som jag kan ta konsekvenserna av! Att göra abort är något som jag inte vet om jag klarar av, att behålla överväger stort! Jag fixar det, även om jag måste fixa det ensam!
Men först måste jag prata med pappan. Jag hoppas att jag träffar honom i nästa vecka!

Tack alla ni för era svar, det uppskattas mycket att jag får stöd och råd av er (de flesta).  

Tack, det är ett bra råd! Jag ska nog åka långt ut på landet, eller i skogen, och bara sätta mig på en stubbe och fundera på hur jag ska göra! 
Som det är nu kan jag knappt äta eller sova, det snurrar i mitt huvud, och jag kan inte tänka helt klart! Måste nog ringa en kurator och få hjälp också!