Kan allt besök efter förlossningen ha satt sina spår?

 

Matildabt: Usch, det låter verkligen skitjobbigt! Jag förstår verkligen att du/ni blev helt slut av allt besök! Det låter som det kan vara bra att du pratar med din BVC-sköterska om hur du mår, det kan ju faktiskt vara en förlossningsdepression som ligger i bakgrunden också?

Det låter mer som du är besviken på dig själv att du inte kunde sätta gränser.... Jag skulle gissa att det är det som bekymrar dig och inte besöken egentligen?? Men det är ju bra att du säger nej till besök nu, om du känner att ni inte klarar av det!

Jag tror säkert att det kan vara så, det låter ju som en hemsk situation. Du och ni borde ju fått egen tid.
Jag är rädd att det blir likadant för min del. Inte med min egen familj, för de har jag inga problem att säga ifrån till, men med hans.
Jag vill inte ha några besök första tiden utan jag vill ha tid att landa efter allt som har varit. Min man vill säkert ha sin mamma ståendes på BB redan Det kommer skapa en stor konflikt mellan oss (vi har redan börjat så smått).
Tror att detta är ganska vanligt. Vad känner din man? Har ni kunnat prata?

Hej igen :)!

Jag har själv inte någon direkt erfarenhet av just förlossningsdepp, mer än att jag hade tokstruligt med amningen de första veckorna (bebis fick inte ordentligt tag så jag fick köra med amningsnapp och kunde bara liggamma) och tyckte det var skitjobbigt under den perioden. Man blir ju väldigt begränsad när man inte kan amma sittande och dessutom måste släpa runt på amningsnapp som ska rengöras. Förutom det så fick vi också väcka lillan varannan timme om nätterna för att hon skulle äta, så jag var inte direkt mitt gladaste jag. Jag har dock annan erfarenhet av depression, i samband med att jag hade ätstörningar, så jag har ändå en förståelse för hur jobbigt det kan vara.

Jag tycker som så, att även om din kille inte själv tycker att det är jobbigt med besök (jag tycker 2-3 gånger i veckan är mycket!) så borde han försöka förstå att du tycker det och respektera det nu en period. I början fick ju han lite som han ville, så nu kan man ju se det som att det är din tur :)?! Jag är som dig, vill inte stöta  mig med någon, men jag pratade mycket med min sambo om besök redan innan vår bebis föddes och gjorde klart för honom att jag inte ville ha besök på BB av andra än honom, och sedan fick ingen heller komma förrän vi varit hemma ca 1 vecka. Efter den dagen med besök så tog det ett bra tag till tror jag innan vi träffade någon igen. Det var som sagt struligt med amningen och jag hade ingen lust att dessutom stressas av besökare/att besöka andra. Min kille fattade nog först inte heller varför jag inte ville ha besök, men sedan han själv fick känna på hur tufft det blev med matning varannan timme och allt strul, så stöttade han mycket mer.

Jag försöker ibland, när jag tycker det är jobbigt att sätta gränser, att tänka lite att nu är faktiskt JAG också mamma! Och som mamma kommer det ju komma massor av tillfällen när jag behöver sätta gränser för mitt barns skull. Kanske säga åt lärare, eller andra föräldrar o.s.v. Det är därför bra om jag övar mig redan nu. Nästan lite som att jag får börja att "spela" rollen som tuff mamma, eftersom jag inte riktigt vågar egentligen. Förstår du hur jag menar? Nu låter det kanske som att det är skitlätt, men det är det inte, och jag är feg oftare än modig, men jag ser det som att jag övar :).

Lite rörigt inlägg kanske, men jag hoppas i alla fall förmedla att 1. du är inte ensam om att inte vilja ha besök och har all rätt att inte vilja ha det och 2. vi är flera som jobbar med gränsdragning!

jag tycker du ska frösöka stå på dig med besöken, om du mår dåligt är det viktigaste för er familj att du kommer på fötter. Jag hade en depression med första barnet och var konsant trött och ville avra ensam. 
Kan ni ananrs vara så att det kommer besök och du går undan med bebisen? Sp kan han få vara social en stund?

hoppas du får hjälp.  

Jag kan verkligen relatera till din upplevelse av att att inte orka med fler besök. Du är absolut inte en dålig mamma för det, men efter en förlossning kan man känna sig enormt hudlös och känslig och även om besöken är kärleksfulla och besökarna omtänksamma så kan det bli för intensivt. Om du inte orkar med besök alls under en period verkar det bästa att faktiskt inte ha några besök. Även om inte din sambo tycker att besöken är ansträngande så upplever du att du inte orkar och det låter som att du kanske behöver tid att få landa ifred. Utrymme att bara vara. Jag mådde själv riktigt dåligt efter min graviditet och förlossning och önskar så att jag hade fått hjälp på en gång.

Angående att prata med BVC-sköterskan så tror jag att det är en bra idé. Du mår uppenbarligen inte bra men det finns hjälp att få. Får du ett konstigt bemötande av BVC så kan du vända dig till din husläkare, för du förjtänar att må bättre än så här. 

Kram till dig TS och hoppas att du får hjälp!

postdbt.wordpress.com 

Men hej :)!

Jag har funderat hur det har gått för dig :)! Skönt att höra att du fått remiss till psykolog och att det börjar kännas lite lättare! Jag var in på din sida nyss och vet du vad? Min dotter är född dagen efter ert barn! Haha, lite lustigt inte sant?

Här är det just nu stressigt delux. Vi har köpt hus och med det kom jobbet med att sälja lägenheten = städning!!! I massor! Inför fotograferingen, inför en visning för en som inte kunde komma på första visningen, inför den officiellt första visningen, inför den andra visningen och så slutligen inför extravisningen... pust! Och eftersom vi köpt ett hus som just nu värms upp av eldning så är min sambo i denna stund iväg och tar emot ett STORT lass med vet och ska stapla i  boden... Och jag är själv med lillan sedan hon vaknade i morse. Så, kontentan är att jag är en ganska trött mamma just nu. Det är som sagt mycket som ska ordnas med köp och försäljning och dessutom har min sambo en båt tillsammans med sin pappa som han var tvungen att åka iväg igår efter jobbet och ta upp, vilket betydde att han var borta 2-3 h då med. Plus att lillan haft sin första förkylning precis med allt vad det innebär. Haha... Ja, så man kan säga att jag kämpar på :). Idag grät jag faktiskt en liten skvätt under den lilla stund jag och sambon hade innan han var tvungen att åka iväg och ta hand om veden. Jag önskar just nu att vi fick ha riktigt ledigt och slappt en vecka, men det ser, pga att han måste ordna med veden, inte ut att bli så den här veckan. Jag har också åkt på rejäla eksem på händerna, de blir värre av kontakt med vatten, så varje blöjbyte etc måste jag först på med ett par bomullshandskar (eller vad det nu är för material) och sedan ett par vinylhandksar på det för att slippa tvätta händerna. Hahaha, visst låter jag miserabel?

Ljuspunkten i det hela är i alla fall att min kille är fantastiskt go  och förstående när det kommer till att jag exempelvis inte kan diska just nu. Han får liksom dra hela det lasset och vi har inte diskmaskin i lägenheten. Gissa om han längtar till den 15:e då vi får tillträde till huset? Hur bor ni förresten?

min depression berodde nog på en blandning av orsaker. dels att jag jobbade fortfarnde när vår son kom, och hade alltdså inte vilat upp mig alls utan var superstressad. Sen var förlossningen dramatisk, jag förlorade massa blod och min son andades inte. blev hemskickade efgter 3 dagar men inlagda dagen efter pga svår gulsot på sonen och var kvar en vecka till. så det var mycket turbulent och ingen sömn och en chock för mig. 

Det är viktigt att lyssna på kroppen och hur man känner! för att du ska må bra och din familj ska må bra. Hoppas ni kan ta det lite lugnt!  

Hej ts, ser att du fått hjälp nu, skönt att höra! Jag hade exakt samma upplevelse som du under de första veckorna, och vi hade inte i närheten av så många besök som du verkat ha. Det var fruktansvärt! Visade sig sen att jag hade dragit på mig ett stycke förlossningsdepression, så när jag inte längre ville leva gick jag till bvc och grät, så pappan fick vara hemma med barnet och jag fick behandling. Idag är allting så himla mycket bättre, och jag har iaf lärt mig att om det blir fler barn så ska det vara besöksförbud tills jag säger att det är okej! 

Kram på dig.