Kan allt besök efter förlossningen ha satt sina spår?

Matildabt: Usch, det låter verkligen skitjobbigt! Jag förstår verkligen att du/ni blev helt slut av allt besök! Det låter som det kan vara bra att du pratar med din BVC-sköterska om hur du mår, det kan ju faktiskt vara en förlossningsdepression som ligger i bakgrunden också?

Hej igen :)!

Jag har själv inte någon direkt erfarenhet av just förlossningsdepp, mer än att jag hade tokstruligt med amningen de första veckorna (bebis fick inte ordentligt tag så jag fick köra med amningsnapp och kunde bara liggamma) och tyckte det var skitjobbigt under den perioden. Man blir ju väldigt begränsad när man inte kan amma sittande och dessutom måste släpa runt på amningsnapp som ska rengöras. Förutom det så fick vi också väcka lillan varannan timme om nätterna för att hon skulle äta, så jag var inte direkt mitt gladaste jag. Jag har dock annan erfarenhet av depression, i samband med att jag hade ätstörningar, så jag har ändå en förståelse för hur jobbigt det kan vara.

Jag tycker som så, att även om din kille inte själv tycker att det är jobbigt med besök (jag tycker 2-3 gånger i veckan är mycket!) så borde han försöka förstå att du tycker det och respektera det nu en period. I början fick ju han lite som han ville, så nu kan man ju se det som att det är din tur :)?! Jag är som dig, vill inte stöta  mig med någon, men jag pratade mycket med min sambo om besök redan innan vår bebis föddes och gjorde klart för honom att jag inte ville ha besök på BB av andra än honom, och sedan fick ingen heller komma förrän vi varit hemma ca 1 vecka. Efter den dagen med besök så tog det ett bra tag till tror jag innan vi träffade någon igen. Det var som sagt struligt med amningen och jag hade ingen lust att dessutom stressas av besökare/att besöka andra. Min kille fattade nog först inte heller varför jag inte ville ha besök, men sedan han själv fick känna på hur tufft det blev med matning varannan timme och allt strul, så stöttade han mycket mer.

Jag försöker ibland, när jag tycker det är jobbigt att sätta gränser, att tänka lite att nu är faktiskt JAG också mamma! Och som mamma kommer det ju komma massor av tillfällen när jag behöver sätta gränser för mitt barns skull. Kanske säga åt lärare, eller andra föräldrar o.s.v. Det är därför bra om jag övar mig redan nu. Nästan lite som att jag får börja att "spela" rollen som tuff mamma, eftersom jag inte riktigt vågar egentligen. Förstår du hur jag menar? Nu låter det kanske som att det är skitlätt, men det är det inte, och jag är feg oftare än modig, men jag ser det som att jag övar :).

Lite rörigt inlägg kanske, men jag hoppas i alla fall förmedla att 1. du är inte ensam om att inte vilja ha besök och har all rätt att inte vilja ha det och 2. vi är flera som jobbar med gränsdragning!

Men hej :)!

Jag har funderat hur det har gått för dig :)! Skönt att höra att du fått remiss till psykolog och att det börjar kännas lite lättare! Jag var in på din sida nyss och vet du vad? Min dotter är född dagen efter ert barn! Haha, lite lustigt inte sant?

Här är det just nu stressigt delux. Vi har köpt hus och med det kom jobbet med att sälja lägenheten = städning!!! I massor! Inför fotograferingen, inför en visning för en som inte kunde komma på första visningen, inför den officiellt första visningen, inför den andra visningen och så slutligen inför extravisningen... pust! Och eftersom vi köpt ett hus som just nu värms upp av eldning så är min sambo i denna stund iväg och tar emot ett STORT lass med vet och ska stapla i  boden... Och jag är själv med lillan sedan hon vaknade i morse. Så, kontentan är att jag är en ganska trött mamma just nu. Det är som sagt mycket som ska ordnas med köp och försäljning och dessutom har min sambo en båt tillsammans med sin pappa som han var tvungen att åka iväg igår efter jobbet och ta upp, vilket betydde att han var borta 2-3 h då med. Plus att lillan haft sin första förkylning precis med allt vad det innebär. Haha... Ja, så man kan säga att jag kämpar på :). Idag grät jag faktiskt en liten skvätt under den lilla stund jag och sambon hade innan han var tvungen att åka iväg och ta hand om veden. Jag önskar just nu att vi fick ha riktigt ledigt och slappt en vecka, men det ser, pga att han måste ordna med veden, inte ut att bli så den här veckan. Jag har också åkt på rejäla eksem på händerna, de blir värre av kontakt med vatten, så varje blöjbyte etc måste jag först på med ett par bomullshandskar (eller vad det nu är för material) och sedan ett par vinylhandksar på det för att slippa tvätta händerna. Hahaha, visst låter jag miserabel?

Ljuspunkten i det hela är i alla fall att min kille är fantastiskt go  och förstående när det kommer till att jag exempelvis inte kan diska just nu. Han får liksom dra hela det lasset och vi har inte diskmaskin i lägenheten. Gissa om han längtar till den 15:e då vi får tillträde till huset? Hur bor ni förresten?