Förskjuten pga barnlöshet, vill bara gråta!

Jag har råkat ut för en liknande sak, hon var dock inte en av mina närmaste vänner. Hon började helt plötsligt ställa in i sista minuten och säga att vi andra självklart kunde träffas ändå utan henne. Efter ett tag insåg vi att det var helt meningslöst att försöka få henne att följa med. Misstänkte redan då att hon blivit gravid och helt enkelt inte klarat av att berätta det för mig (trots att hon knappast är den första personen i min närhet som har blivit gravid och jag redan långt tidigare hade fått lära mig att hantera sorgen över att att alla utom jag får barn). Sprang på henne av en slump för ett tag sedan och då hade hon mycket riktigt ett barn i precis den åldern.

Jag tycker givetvis att det är tråkigt och ser inte riktigt någon möjlighet för oss att börja umgås på allvar igen, inte för att hon har fått barn, men för att jag inte skulle lita på att hon inte skulle göra något liknande nästa gång det blir jobbigt. Jag förstår att hennes avsikt sannolikt inte var att såra mig, men föredrar ändå alla gånger sättet som mina nära vänner har hanterat situationen på- de har valt att berätta att de är gravida tidigt och har haft full förståelse för att det kan vara rätt jobbigt för någon som har försökt få barn i så många år som jag. Det har resulterat i att jag, även om jag fortfarande kan känna sorg över att inte kunna få barn och aldrig få se våra barn leka ihop etc, även kan känna mig lycklig över att ha så fina och omtänksamma vänner som vågar ta även i känsliga frågor.