Bonusmamma som bryter i hop!
Håller med Mrs Moneybags, ni verkar ha det rörigt på flera plan just nu vilket är fullt förståeligt när jag läser det du skriver. Jag själv har två bonusbarn (6 och 7år), jag kom in i deras liv när de var 3 respektive 4 år och vi har nu bott i gemensamt hus i lite över två år. För 9 månader sedan kom min och min mans gemensamma dotter.
Jag har dock själv haft fördelen att mina bonusbarn älskar sin lillasyster och de har varit jättegulliga hela vägen under hela förlossningen. Jag är väldigt förvånad över att det inte kom ett enda "bakslag" vilket jag var beredd på.
Jag hoppas kunna öppna lite nya tankesätt kring er situation (utan att känna er personligen är det såklart svårt) utifrån mitt eget synsätt på min graviditet och innan respektive efter.
# Din bonusson är dum mot dig - barn reagerar och agerar på sätt där de får respons, oftast genom att busa, göra saker de inte får. Det är ett säkert sätt att få uppmärksamhet även om det inte är i buset som problemet ligger. Det låter som att sonen i det här fallet går igenom en tuff tid. Även om ett år är långt i en vuxen persons liv så är det inte det i ett barns liv. Att få en ny "mamma" utan att få vara delaktig i beslutet själv kan ta lång tid att komma till freds med. Nu vet jag inte hur länge föräldrarna varit separerade. Jag själv kom in väldigt snabbt (efter tre månader) och flyttade ihop med min man efter ytterligare fyra månader. Forskare och psykologer menar att man ska vänta minst tre år innan man som separerad förälder ska presentera någon ny i ens barns liv. Nu är det väldigt individuellt och jag själv följde inte det.
Jag tycker det låter som att din bonusson behöver uppmärksamhet. Han är stor nog att sätta sig ner och prata med på ett "vuxet" sätt, han kanske känner sig utanför vad vet jag. Men denna sorts reaktion tyder i 99% av fallen på att pojken behöver uppmärksamhet och hjälp. Hjälp med att förstå vad som kommer att hända, vad som har hänt och kanske allra viktigast - vad som INTE kommer att hända. Alla barn vet vem som är deras mamma och pappa oavsett om man är separerad och har bonusföräldrar. Det vet man. Sen behöver man jobba fram vilken relation en bonusförälder ska ha så det känns bra för alla. Men det tar tid! LÅNG tid. Det kommer att gå som en berg o dalbana i många år framöver.
# Du är gravid - du har miljoner hormoner i kroppen som spelar dig spratt hela tiden. Jag vet att det är svårt att tänka på och ibland går det inte att hjälpa hur man känner/gör/är. Det är också viktigt att prata om - med din kille och med barnen. Förklara vad som händer i kroppen, titta i böcker på vad som händer på insidan - gör graviditeten till någon gemensamt för alla i familjen.
# Stöd från mamman är väldigt viktigt - när ni vuxna är sams kommer barnen märka det och må mycket bättre. Vi har haft krig i nästan två år mellan min man och barnens mamma. Men när vår dotter kom så har det blivit stor skillnad och vi kan till och med gå till lekparken tillsammans, äta middag ihop och verkligen visa för barnen att vi vuxna är överrens och mår bra.
Jag vet inte om jag gjort någon skillnad.... Nu vaknar dottern så jag måste tyvärr avsluta lite tvärt. Maila gärna om du vill "prata" av dig!
LYCKA TILL med allt!