Bonusmamma som bryter i hop!

Jag och min sambo har varit tillsammans i ett över ett år. Han hade/har 2 barn sedan innan, en pojke på 7 år och en flicka på 8 år. Jag har en son på 4 år sedan innan. I dag bor vi i hus och hans barn är hos oss vv. Min son är hos osd på heltid (hans papa finns knappt med i bilden). Vi väntar vårat gemensamma barn i början av 2014. Nu till problemet! Min bonus son är dum mot mig, han har behandlat mig väldigt illa dom senaste 6 månaderna. Han säger dumma saker till mig, att jag inte ska bo där , han lyssnar inte, han är totalt respektlös mot mig. N denaste månaden har de blivit fysisk misshandel från hans sida. Han har slagit mig, sparka mig , spottat i ansiktet på mig. När hans pappa är med så är han den snälla lilla ängeln. Så fort hans pappa är i ett annat rum eller borta så slår han på mig ovh är dum. Han har även sagt vid ett flertal ggr " nu är pappa borta så då kan jag vara dum med dig" och sen sparkat mig eller knuffat mig. Vi provade ha han hos sin mamma en extra vecka bara för att han själv skulle få lugna ner sig och kanske känna ångrr. Min sambo har alltid varit på min sida och är helt underbar och han har verkligen försökt få det till att funka. Jag sa till honom för ett tag sen " i de långa loppet så är det jag som kommer att måsta flytta och förlorar allt" Han sa till mig då " du ska absolut inte flytta, jag kommer inte att tillåta det, han ska inte få bestämma vem jag får vara med och inte får. ". Men nu har bio mamman lrävt underhåll för en extra vecka, vilket är helt sjukt tycker jag. För att hon var tvungen att ha han en extra vecka. Hennes kommentar!!!! Så pojken återgår till vv. Min smbo frågade mig först vaf jag tyckte och oavsett vad jag tyckte så hade hn redan bestämt sig. Varför ens fråga mig om han redan bestämt? Vi ha bråkat så mkt nu och han är inte alls på min sida länggre. .:-s Han vill att vi ska va på samma sida men hur ska de gå om han gå sin egen väg ändå? Jag känner att jag vill att vi ska vara en familj igen me i nuläget tänker jg på mig djälv och att jag är gravid. Pojken är även på utredning nu för autism. Han bråkar med alla på skolan, kompisar ( vilket han inte har så många kvar av längre). Han förstår inte när han gör fel, han förstår inte konsekvenserna. Han är även dum psykiskt och fysiskt mot sin dyster. Försökte strypa henne en gång. Kallat henne för horunge osv. Hn har extrema aggretions problem och klarar inte av ett nej. Bio mamman är väl informerad om llt men hon bryr sig inte. Enligt båda barnen så prioriterar biomamman pojken. De är hennes lilla älskling medans hennes dotter är ett h* vete enligt henne. Pojken blir förvirrad självklart! Hos mamma står han i centrum och är prio ett. Hos oss måste han dela uppmärksamheten på fyra ( sin syster, min son, mig och han själv = 4) I början tyckte jag om min bonus son men efter allt han har gjort så jag tycker verkligen inte om han längre å jag gruvar mig för att han ska komma hit nästa gång. Snälla ge mig råd och hjälp! Jag vill att de ska funka, jag vill tycka om han igen!!!!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-09-19 12:40
Ursäkta att inlägget blev lite grötigt och stavfel. Skrev detta från min telefon.

Mrs Moneybags

Äldre 19 Sep 12:55

#1

Det verkar väldigt rörigt hos er just nu. Ni kanske behöver familjeterapi?

Självklart är det så att om pojkens mamma har honom mer än halva tiden så har hon rätt till underhåll för den extra tiden.

Ni har bara varit tillsammans drygt ett år och i 6 månader har pojken varit otrevlig. Ja, men det är ju inte så konstigt, allt är ju ännu så enormt nytt för honom. Det tar lång tid att vänja sig vid att leva med en ny människa.

Vad gör du när pojken knuffar dig? Varför låter du dig hunsas av en 7åring? Jag har så många frågor...

Täbymamman

Äldre 27 Sep 11:05

#2

Håller med Mrs Moneybags, ni verkar ha det rörigt på flera plan just nu vilket är fullt förståeligt när jag läser det du skriver. Jag själv har två bonusbarn (6 och 7år), jag kom in i deras liv när de var 3 respektive 4 år och vi har nu bott i gemensamt hus i lite över två år. För 9 månader sedan kom min och min mans gemensamma dotter.

Jag har dock själv haft fördelen att mina bonusbarn älskar sin lillasyster och de har varit jättegulliga hela vägen under hela förlossningen. Jag är väldigt förvånad över att det inte kom ett enda "bakslag" vilket jag var beredd på.

Jag hoppas kunna öppna lite nya tankesätt kring er situation (utan att känna er personligen är det såklart svårt) utifrån mitt eget synsätt på min graviditet och innan respektive efter.

# Din bonusson är dum mot dig - barn reagerar och agerar på sätt där de får respons, oftast genom att busa, göra saker de inte får. Det är ett säkert sätt att få uppmärksamhet även om det inte är i buset som problemet ligger. Det låter som att sonen i det här fallet går igenom en tuff tid. Även om ett år är långt i en vuxen persons liv så är det inte det i ett barns liv. Att få en ny "mamma" utan att få vara delaktig i beslutet själv kan ta lång tid att komma till freds med. Nu vet jag inte hur länge föräldrarna varit separerade. Jag själv kom in väldigt snabbt (efter tre månader) och flyttade ihop med min man efter ytterligare fyra månader. Forskare och psykologer menar att man ska vänta minst tre år innan man som separerad förälder ska presentera någon ny i ens barns liv. Nu är det väldigt individuellt och jag själv följde inte det.
Jag tycker det låter som att din bonusson behöver uppmärksamhet. Han är stor nog att sätta sig ner och prata med på ett "vuxet" sätt, han kanske känner sig utanför vad vet jag. Men denna sorts reaktion tyder i 99% av fallen på att pojken behöver uppmärksamhet och hjälp. Hjälp med att förstå vad som kommer att hända, vad som har hänt och kanske allra viktigast - vad som INTE kommer att hända. Alla barn vet vem som är deras mamma och pappa oavsett om man är separerad och har bonusföräldrar. Det vet man. Sen behöver man jobba fram vilken relation en bonusförälder ska ha så det känns bra för alla. Men det tar tid! LÅNG tid. Det kommer att gå som en berg o dalbana i många år framöver.

# Du är gravid - du har miljoner hormoner i kroppen som spelar dig spratt hela tiden. Jag vet att det är svårt att tänka på och ibland går det inte att hjälpa hur man känner/gör/är. Det är också viktigt att prata om - med din kille och med barnen. Förklara vad som händer i kroppen, titta i böcker på vad som händer på insidan - gör graviditeten till någon gemensamt för alla i familjen.

# Stöd från mamman är väldigt viktigt - när ni vuxna är sams kommer barnen märka det och må mycket bättre. Vi har haft krig i nästan två år mellan min man och barnens mamma. Men när vår dotter kom så har det blivit stor skillnad och vi kan till och med gå till lekparken tillsammans, äta middag ihop och verkligen visa för barnen att vi vuxna är överrens och mår bra.

Jag vet inte om jag gjort någon skillnad.... Nu vaknar dottern så jag måste tyvärr avsluta lite tvärt. Maila gärna om du vill "prata" av dig!

LYCKA TILL med allt!

bullenochgrisen

Äldre 29 Oct 11:25

#3

det låter som att sonen är förvirrad. han är rädd att du ska bli hans mamma istället för hans riktiga. Därför tror jag att det är viktigt att hans pappa resonerar med pojken och talar om hur det är, att han alltid kommer ha sin mamma och att du inte tar den rollen, men att han fortfarande ska visa respekt till vuxna människor. om det nu är så att han har autism så får an nog ge honom extra trygghet och närhet i situationen. vad tycker han om att göra? gör han bara illa dig utan anledning eller är det när han blir arg på andra saker som det går ut över dig?

Litet My

Äldre 29 Oct 11:45

#4

bullenochgrisen skrev 2013-10-29 11:25:11 följande:

det låter som att sonen är förvirrad. han är rädd att du ska bli hans mamma istället för hans riktiga. Därför tror jag att det är viktigt att hans pappa resonerar med pojken och talar om hur det är, att han alltid kommer ha sin mamma och att du inte tar den rollen, men att han fortfarande ska visa respekt till vuxna människor. om det nu är så att han har autism så får an nog ge honom extra trygghet och närhet i situationen. vad tycker han om att göra? gör han bara illa dig utan anledning eller är det när han blir arg på andra saker som det går ut över dig?

Absolut, och dessutom kontunitet, ett gemenamt förhållningsätt , stuktur och föritsägbarhet.

Oflexibla barn med Autism (och en del även utan) agerar just såhär när det blir fel och rörigt för dem. När min son gick på resurskola tex hade vi ett nära samarbete just för att vi skulle kunna ha ett gemenamt förhållningsä-tt och gemensamma rutiner, annars fungerade han inte.

Det låter också som att barnet behöver extra stöd i skolan samt inte mår bra, är skolkuratorn tex inblandad? Skolsköterskan mm?

Bonusmamma som bryter i hop!

INNEHÅLL