Mår dåligt på jobbet, hjälp!!

Hej! Jag var lite i din sits i februari i år. Jobbade på ett jobb jag inte trivdes på, gjorde misstaget att byta ner mig för ett år sedan.

Plussade en fredag i v 4 och sa upp mig tisdagen efter, fick gå på dagen då min provanställning inte var slut.

Fick nytt jobb typ 3 veckor efter, men spydde typ 3 gånger på väg till jobbet, så sjukanmälde mig nästa dag och berättade att jag var gravid. Fick sparken direkt.

Sen var jag arbetslös i nästan 3 månader till tills jag hittade ett sommarvikariat som varade till början på denna månad. Trivdes jättebra där och är välkommen tillbaka att vikka där nästa sommar om jag vill konstigt nog fick jag ett till vik på 2 veckor som tar slut nu på fredag. Är i v 36 nu så jag varken tror eller hoppas på att få något mer jobb nu.

Jag ångrar inte att jag sa upp mig! Det jobbigaste har nog varit att folk tycker man är dum i huvudet som säger upp sig när man är gravid.

Var noga med att skriva in dig på arbetsförmedlingen direkt så att du skyddar din SGI bara. Dubbelkolla även reglerna med försäkringskassan.

Stort grattis till graviditeten! När är du beräknad?

Min började synas ganska sent. Men när jag fick vikket i maj så berättade jag på intervjun och de tyckte inte alls jag såg gravid ut. Var väl i v 17 då tror jag. Blev även erbjuden ett annat jobb samtidigt och de visste också att jag var gravid.

Första gången jag fick frågan "är du gravid?" var jag i v 27 tror jag. Men de flesta visste ju redan. Folk blir fortfarande chockade när jag säger att jag har en månad till BF, tror jag är i femte månaden. Jag har gått upp 16 kg men jag var väldigt underviktig innan.

Men både jag och min dåvarande sambo (numera make) såg ju magen några veckor efter plusset. Det var väl bara svullna tarmar iof.

Jag tycker du ska ringa försäkringskassan och förklara läget. Jag är ganska säker på att man som kvinna kan sluta jobba 6 månader innan BF utan att det påverkar SGI. Men ring och hör! Jag både ringde och skrev till dem här på FL. Man vill inte bli av med SGIn!

Jag nojade också jätte mkt. Förväntade mig blod alltid när man gick på toa. Och numera blir man nervös om hon sover längre än 30 så man inte känner nåt. Men så ska det väl vara, om 15 år sitter man väl och oroar sig för varför hon inte kommer hem. Men du har ju kommit rätt långt så din missfallsrisk är ju ganska låg nu. Japp första barnet här. Samma för er?

Men har din kille/sambo/man jobb? Vi räknade ändå med att vi skulle klara oss även om jag inte fick nåt jobb. Dessutom kan man ju dra ner på kostnader bättre när man inte jobbar, planera inköp, laga mer från grunden när det lönar sig osv.