Är det viktigt att få bebisen att sluta gråta?

Jag kan inte tro att det är skadligt. Men så hade jag ett kolikbarn som skrek flera timmar per dag de första månaderna, oberoende av vad vi gjorde. Och länge efter det att koliken gått över grät han sig till sömns (igen: helt oberoende av vad vi gjorde), vid det laget verkade det ha blivit en vana, eller ett sätt att "stänga ute" allt annat och kunna somna.

Däremot tror jag att det är viktigt att man inte lämnar barnet att skrika ensamt, när vår lilla grät sig till sömns låg vi bredvid och höll om honom.

Visst, man kan ju vara tvungen att göra det. Bättre det än att skaka det el.dyl. Men då är det ju oftast inte fråga om så långa stunder, tills man samlat sig igen.

Jag håller med. Och jag lämnade nog vårt barn längre än så ibland, kanske fem minuter någonn gång - medan jag grät i rummet bredvid och ringde hem min pojkvän från jobbet fast klockan bara var ett eller så. (Långvarig sömnbrist, starka värkmediciner och ständigt gråtande bebis är en riktigt jobbig kombination...)
Sen tror jag (som 1969 skriver) att en stor bov, åtminstone för en kolikförälder, är känslan att man borde åtgärda gråtet - det blir som ett höggljutt krav: "gör nåt! gör nåt! gör nåt!" och så är man utmattad och ger sitt allt och ändå hjälper det inte, och så kommer frustrationen... För oss var det en stor lättnad att inse och acceptera att vi inte kunde göra nåt, att det bästa vi kunde erbjuda var just närhet och lugn. Då blev det lättare att vara närvarande och hålla om honom i skriket, även när man själv var var utmattad.

...fast då pratar jag ju ur mitt speciella perspektiv. Det beror förstås på barnet också - och situationen. Man lär sig ju när gråt går att åtgärda och när det inte gör det, också hos kolikbarn finns det hungergråt, de kan vara sjuka osv. Men som sagt: gråten i sig är väl inte farlig.