Det som inte få hända har hänt...

Jag beklagar verkligen det du går igenom nu. Jag blev själv gravid i juli 2012 på första försöket och hann vad jag trodde komma in i v 13. Två dagar innan det var dags för KUB så började jag att blöda på kvällen, jag fick naturligtvis panik men gick ändå och la mig och hoppades av hela mitt hjärta att det inte skulle blöda på morgonen. Men det fortsatte att blöda så jag ringde min bm som sa att om var det färskt blod som fortsatte att komma så var det troligtvis början på ett missfall, PANIK!!!!! Jag ringde akuten och fick komma in för ett ul som visade en fosterhinna utan foster i, dvs att fostret troligtvis hade slutat att växa i v 6 och sedan tillbakabildats. Jag hade alltså gått i 7 veckor i tron att jag var gravid och allt var bra. Det kändes fruktansvärt och tomt. Jag upplevde det som att min kropp svikit mig totalt. I efterhand så förstår jag att detta är kroppens sätt att avsluta något som ändå inte kunnat leva utanför min kropp. Jag fick piller för att påskynda allt men slutade ändå inte att blöda, det blev till sist skrapning för att få ut alla rester. 7 december så fick jag min mens tillbaka och i mars 2013 blev jag gravid igen och är nu i v 29.

Låt detta ta den tid det tar och så småningom kommer du att må bättre och bli gravid när du känner dig redo igen. Massvis med kramar