Det som inte få hända har hänt...

Jag beklagar sorgen.

När jag var gravid första gången märkte jag inget konstigt förrän vi gick på ultraljud i v 12 för KUB-testet. Då sa hon att barnet slutat växa i v 6. Jag fick göra ett vaginalt ultraljud för att bekräfta att det var dött. Sedan piller som inte hjälpte och fick då göra en skrapning. Fullkomligt gräsligt alltihop, eftersom jag varit så lycklig och förväntansfull och inte anat någonting.

Men jag blev gravid igen ganska snabbt. Istället för en februaribebis fick jag en augustibebis. Hon är två år nu och jag är gravid i v 18 med ett syskon som sprattlade fint på UL i v 12.

Jag önskar dig all lycka i framtiden.

Usch din stackare!! Jag har själv varit där, mitt hade dött i v 6 och det konstaterades i v 12 :-/ Vad konstigt att de inte kunde vara säkra. Hur är din magkänsla, känns det som att det lever eller inte? Jag minns att jag verkligen kände att något var fel och jag tog de där pillrena :-/ Kram!!

Det är kanske en klen tröst nu när du förlorat ditt barn just men jag blev också gravid direkt efteråt, första gången vi hade sex efter missfallet. Och det barnet fick vi behålla.

Sitter i samma sits. Började blöda i förrgår och fick veta att barnet troligtvis dött för sex veckor sedan. Läkaren sa att jag inte borde gå ut och fjällvandra under veckan utan hålla mig något sånär nära ett sjukhus om blödningen blev värre. Tack, nej jag ska inte fjällvandra nu. Jättekram på dig. Det är bara sjukt, vidrigt, orättvist och fruktansvärt. Har gråtit i två dagar nu och förstår inte hur jag ska klara en vecka

Just ja, jag såg skärmen och läkaren såg inga hjärtljud men det behöver inte betyda att barnet dött, bara att dom inte ser dom. Därför måste dom vänta och se om det växer istället

Tack för all omtanke och svar.
Ramborg: Ja det är fullkomligt gräsligt. All denna lycka bara *poff* borta! :( Vad skönt för er att det gick bättre nästa gång.
Jag vet inte om det bara är jag, men jag tänker alltid att "neej, sånt där händer inte mig" osv. Ack så fel man kan ha! Ska Aldrig mer tänka så.
Mamori: Jag tycker också att det var jättekonstigt att de inte kan säga med 100%. Trodde att de såg, antingen så lever barnet eller inte. Just nu känns det som att det är något mellanting. (?)
Min magkänsla säger att någonting är fel eftersom jag har ont och blöder. Men man kan ju inte veta förrän man verkligen VET. :(
Anonym: Jag förstår precis hur du känner dig, vi kan stötta varann.

Anonym: ...

Om du nu är i vecka 14 och de sa att barnet dött i vecka 7, då är barnet helt säkert dött tyvärr. Då borde inte bebisen(embryot) ha vuxit något alls sedan den dog och ser därför fortfarande ut att vara 7 veckor gammal.

Skulle bebisen däremot ha sett ut att vara 14 veckor så borde de kunnat se hjärtat ganska tydligt. Så oavsett så stämmer det nog att bebisen dött. Beklagar :( Tråkigt att de sa "kanske" dessutom..

Jag förstår dig, jag har fått nio missfall varv sex som konstaterats som ditt men som senast vecka 14! Nu har vi en liten dotter nio månader! Det är jobbigt, man för gråta och bryta ihop! Men det blir bättre! Kramar

Jo så är det nog säkerligen. Eller jag vet väl att det är så men vill bara inte inse. Finns det en liten gnutta hopp så försöker man ju tro på det. Men jag vet, barnet lever inte.

jag har själv varit med om ett ma där min kropp inte hade stött bort barnet på 7 veckor så jag fick göra en skrapning. Det kanske inte är någon större tröst med jag känner igen känslan av att känna obehag för att det ligger ett dött barn i magen. Det som hjälpte mig var att samtala med nära och kära, speciellt sambon. Massa styrkekramar till er och hoppas det går vägen nästa gång 

Lyckanssmed, då vet du vad jag pratar om. Strongt av er att fortsätta efter så många MF. Vad härligt att ni äntligen lyckades!

Anonym, jag känner ett starkt obehag att jag eventuellt måste göra en skrapning. Hur var det egentligen? Jag känner att jag har så svårt att prata med folk, jag har väldigt många nära och kära som bryr sig och vill hjälpa men jag klarar det inte, vet inte varför.

Att göra en skrapning är inget du kommer känna, du är under narkos! Det enda jag kände av var att jag var lite torr i halsen! Det kommer gå bra! 8/9 mf klarade min kropp av själv!

Tack för allt stöd! Det hjälper!

Jag beklagar verkligen det du går igenom nu. Jag blev själv gravid i juli 2012 på första försöket och hann vad jag trodde komma in i v 13. Två dagar innan det var dags för KUB så började jag att blöda på kvällen, jag fick naturligtvis panik men gick ändå och la mig och hoppades av hela mitt hjärta att det inte skulle blöda på morgonen. Men det fortsatte att blöda så jag ringde min bm som sa att om var det färskt blod som fortsatte att komma så var det troligtvis början på ett missfall, PANIK!!!!! Jag ringde akuten och fick komma in för ett ul som visade en fosterhinna utan foster i, dvs att fostret troligtvis hade slutat att växa i v 6 och sedan tillbakabildats. Jag hade alltså gått i 7 veckor i tron att jag var gravid och allt var bra. Det kändes fruktansvärt och tomt. Jag upplevde det som att min kropp svikit mig totalt. I efterhand så förstår jag att detta är kroppens sätt att avsluta något som ändå inte kunnat leva utanför min kropp. Jag fick piller för att påskynda allt men slutade ändå inte att blöda, det blev till sist skrapning för att få ut alla rester. 7 december så fick jag min mens tillbaka och i mars 2013 blev jag gravid igen och är nu i v 29.

Låt detta ta den tid det tar och så småningom kommer du att må bättre och bli gravid när du känner dig redo igen. Massvis med kramar

Hej. Jag känner som du ts. Jag hade gått in i (som jag trodde) v 17 men fostret dött nån gång mellan v12-13 och det kändes som jag var utanför min kropp när jag var där och dom grejade med mig. Fick tabletter för och framkalla missfallet och sen en skrapning.. Hade jag inte haft mina 2 barn så hade jag varit knäckt ännu mer än vad jag är. Sorgligt att det får hända. Jag hippas ni får eta efterlängtade bebisar ni där ute och att allt går bra för er. Massa styrkekramar till er som gått i genom detta.💖💖💖

Jag fick också besked om MA i vecka 12 fast fostret hade dött tidigare. Jag hade haft lite bruna flytningar, men dagen för beskedet hade det ökat lite och var trådig flytning. Ville bara få allt ur mig, kände mig så lurad som trott jag var gravid i flera veckor när så inte var fallet. Jag åkte hem, tog på mig springkläderna och sprang så fort och långt jag orkade. Då började det blöda mkt mer. Sedan sprang jag varje dag.... Trots blödandet. Tog tabletter mot smärta... Sprang. Tror att jag blev av med allt tidigare i och med att jag sprang. Efter 3 dgr lugnade det ner sig, då var allt ute och jag hade sedan lite blödningar som mindre mens i en vecka!