så less på detta knarkande!

Jag trodde en tid att jag hade problem med mitt rökande då jag rökte mer och jag slutade (vilket absolut var bra för tillfället). Mitt problem liknade din sambos, jag hade många idéer men jag saknade entusiasmen, viljan att göra något.

När jag slutade röka slogs jag av en tegelsten. Vafan? Det är ju inte rökat som gör det här med mig, det är ju jag. Att sluta röka var enkelt, att sluta prokrastinera, finna entusiasmen och aktivera mig själv var väldigt svårt. Sådana problem har jag haft ända sedan jag var runt 12.

Givetvis borde din sambo ta ett avbrott, det är svårt att ändra sitt beteende, svårare ifall beteendet är för bekvämt. Det är i varje fall så jag ser på det, rökandet gjorde det mycket trevligare för mig att inte göra så mycket.

Nu för tiden röker jag på ett helt annat sätt, antingen röker jag i naturen - promenerar och reflekterar och lyssnar på musik, någon gång i veckan kanske. Annars röker jag för att slappna av, när jag vet att jag gjort allt jag vill så är det oerhört trevligt att sätta sig på balkongen och ta en minipipa, hänga lite med min sambo och prata eller kanske kolla på en film.

Jag skriver detta för att det verkar som att du är trött på din sambos beteende, inte på tillståndet han råkar vara i när han beter sig. Och han verkar också vara trött. Visa gärna mitt meddelande för honom, jag har själv spenderat massvis med tid att skylla mina problem på mitt rökande, mina matvanor, sovvanor, mitt humör - men det har aldrig någonsin hjälpt mig. Det som hjälpte mig var att en morgon stiga upp tidigt som fan, bara ge mig ut och springa, för att sedan komma hem och skriva ned allt jag ville göra - och sedan genomföra allt detta trots att jag bara ville gråta många gånger.

Livslust är ingenting man bara får alla gånger, det är någonting man måste tvinga fram när man förlorat den.

Och stötta din sambo, det är han som har en svacka, det är inte rökat som är en ond bov som tar han ifrån dig. Han har antagligen en tuff period.

Statistik visar att 10% av alla som röker cannabis gör det på ett problematiskt sätt. Förövrigt är det aldrig försent. Inte heller för din inneboende pessimism.

Visst, nu förstår jag att du är arg - och med all rätt. Men du uttrycker dig väldigt dåligt.

För det första, din yttring om missbrukare är inte bara förolämpande utan dessutom väldigt obildad. Dels är missbruk någonting man kan kalla naturligt förekommande i vissa människors betéende eftersom att det till stor del är genetiskt. Som sagt, ca 10% av alla gräsrökare (storbrittanien) missbrukar ("problematic users"). Tror det är ungefär lika siffror med alkohol - vilket antyder att det är ungefär samma typ av människor som missbrukar. Kokain eller amfetamin vara kulturellt accepterat skulle siffran antagligen stämma in även där (men påverkas såklart av att en viss grupp människor tenderar att söka sig till dessa droger då de anses hårdare).

Cigaretter är dessutom meningslösa att jämföra med, då missbrukspotentialen är väldigt relaterad till stimulerande effekt, vilket cigg knappt har. Det är skillnad mellan beroende och missbruk. Givetvis har gräs ett missbrukspotential, men har en förhållandevis låg negativ inverkan på det dagliga livet - ungefär som kaffe, som du nämner. Jag dricker ofta kaffe och blir alldeles kaffestinn på morgonen och blir stressad men mer produktiv, skulle jag röka gräs istället skulle det yttra sig på ett mindre ändamålsenligt sätt (även om jag är benägen att säga att gräs är mindre farligt för kroppen hävdar jag att dess berusande effekt är kraftigare).

Jag vet inte, men jag tror att det är bättre nånstans att prata med honom om problemet och låta honom komma fram till varför det blivit så, kanske kommer han fram till att det är rökat - eller så är det något helt annat, det är ju svårt att veta vad som är orsak och effekt.

För mig personligen var jag fast i en tröttsam situation där jag inte hade något socialt sammanhang, jag bodde i ett annat land än min flickvän som jag var nykär i, och på grund av den jobbiga situationen lade jag undan mina intressen, och var inte heller nyfiken på att göra någonting nytt - därpå rökte jag eftersom att jag inte upplevde mig själv ha någonting bättre att göra eftersom att det var lättare att hantera oron och stressen som allt innebar. Jag skärpte mig efter att jag flyttade och hamnade i ett sammanhang jag trivdes, och då hade jag inte längre behovet av att röka så mycket.

Värt att tillägga är att ungefär ett och ett halvt år efter denna period också rökt en del, dock enbart på kvällarna - men ändå upprätthållit sociala kontakter, varit väldigt pigg på att göra saker och tagit många initiativ. Några av mina mest ambitiösa vänner röker som skorstenar. Jag säger bara att jag ser ett mönster i folk röker för att de har en låg period, även om det kanske kan ske omvänt också.