så less på detta knarkande!

Hej!

Ännu en sömnlös natt där jag sitter och grubblar, föremålet för grubblerierna,  min pojkvän,  sover lyckligt ovetande om mina tankar. Nämligen  att jag har tröttnat, jag har tröttnat på hans ständiga cannabisrökande.

Min sambo gör mig lycklig, jag behöver bara titta på honom så blir jag glad, vi har roligt ihop, vi diskuterar framtidsplaner. Det bästa jag vet är att umgås med honom. Jag har inga tvivel om att han älskar mig.

Men han röker sjukt mycket gräs, hela tiden, dagligen, jag hatar det.
Och varför blir man tillsammans med någon som röker gräs hela tiden när man inte gillar det? Jag visste inte om det när vi träffades, jag visste inte om det fören flera månader senare då vi inte sågs hela tiden och när jag sov över rökte han på nätterna. Jag gillade det inte då heller och tog upp det med honom, han påstod att det inte alls var någon fara, att han bara rökte sporadiskt. Jag önskar att jag hade lämnat honom då, innan jag blev kär, men det gjorde jag inte och nu sitter jag här flera år senare.

Jag kan helt ärligt säga att jag inte tycker att han blir särskilt påverkad av cannabisen sett till humöret, men aktivitetsnivån är så sjukt låg, han vill aldrig göra något,  hitta på något, nä sitta i soffan o vara hög, det är grejen det verkar det som, ta en promenad? nej tänkte väl det. 
Vi umgås såklart kompisar, familj med mera. Flera av hans kompisar röker också. Han röker inte när mina vänner är över det har jag sagt ifrån om. Men de vet väl om det iallafall. Inga problem i jobb heller. 

Han säger att han är trött på skiten, han säger att han vill inget hellre än att leva ett normalt liv. Men inget händer ju! Han säger att han gör upp en plan i huvudet men han vill inte släppa in mig i sina tankar. så jag fattar ju givetvis att han inte har någon plan.
Jag tror inte att han vet hur illa det är, att min gräns är nådd och att det här är den sista chansen han har (jag kommer såklart att upplysa honom om det).
Jag vill leva ett normalt liv, med en normal pojkvän, utan knark. Det är något jag inte kan kompromissa med.

Usch jag vill inte vara tjejen med den knarkande pojkvännen, det spelar ingen roll om jag säger att vi är lyckliga, att vi är kära, att han är knarkare gör att vårt förhållande är värt noll i andras ögon, "det är ju bara att lämna honom!!" eller..?  

Jag vet att chanserna att han faktiskt slutar inom den tid jag är villig att ge honom är låga, men hoppet är det sista som lämnar.. Och ja jag älskar honom, processen att lämna någon man fortfarande älskar är inte lätt och ger mig en klump i magen varje gång jag tänker på det. 

Så om nån har något vettigt att skriva eller bara några tröstande ord får ni gärna kommentera något!