Hur går man vidare efter ett utomkvedshavandeskap?

Hej Saffron!
Fy va jobbigt för dig. Känner verkligen med dig. Jag kan berätta hur det va för mig när jag fick utomkvedshavandeskap förra året.
Jag har aldrig varit gravid tidigare och det va heller inte planerat att bli det nu heller. Men jag blev det och både jag och min sambo blev jätteglada och vi insåg hur mycket vi verkligen ville ha barn! Svävade på moln i flera veckor men till slut upptäcktes det att graviditeten inte va riktigt normal. I vecka 8 fick jag spruta med metotrexate. Jag va helt förstörd. Så otroligt ledsen och inget kunde få mig att tänka på något annat än att jag ville ha barn. Träffade så många läkare och alla sa olika. Vissa sa att jag skulle vänta 3 månader med att skaffa barn igen, andra sa 6 månader och nånstans hörde jag 1 år!! Jag läste allt jag kunde om utkomkveds men tyckte det fanns dåligt med information på nätet.  Sprutan med metotrexate hjälpte inte så en vecka senare fick jag en till. Denna fungerade bättre, så bra att buken fylldes med blod när embryot lossnade... fick akuta smärtor och åkte in till sjukhuset där jag fick ligga inne 3 dagar för bevakning. De opererade aldrig bort någon äggledare. Efter några dagar stabiliserades mitt tillstånd och jag blev bättre. Men jag va fortfarande gränslöst ledsen... 
Allt kändes ovisst och jag hade ingen aning om hur mina äggledare såg ut. Va det någon ärrbildning på dem efter detta? Läkarna visste knappt vart utomkvedet suttit ju! 
Va övertygad om att jag inte kunde bli gravid igen och livrädd för att detta skulle hända igen. Har varken gjort bukplastik förr eller något annat som kan bidra till risken att råka ut för utomkveds.

3 månader efter sprutan med cellgift började vi försöka igen. 6 (för mig) långa månader senare blev jag gravid igen! (efter att noggrant dokumenterat ägglossningar och mens och safeat upp med att ligga i rejält varje månad) Och nu sitter jag här höggravid och väntar min lilla prinsessa om 3 veckor =) 
Kan tillägga att jag är 30 år, så visst hade jag väl ingen ålderspanik att tampas med men viljan att få barn va ändå väldigt stor...
Jag förvånades oxå lite över sjukvården. Visst blev jag bra mottagen och de hade stenkoll på alla mina värden och sådär... men tyckte inte att jag fick några riktiga svar och allt kring utomkvedshavandeskap kändes så luddigt. Att alla läkare sa olika gjorde ju inte saken bättre. Och jag hade verkligen behövt prata med någon tiden efter att detta hände. Jag va så enormt ledsen och deprimerad. Hade varit en lång hemsk sommar när man drog sig bort från alla sociala sammanhang och kunde inte se någon ljusning i något.
Har aldrig någonsin mått så´dåligt som denna tid och jag önskar inte ens min värsta fiende något liknande.  

Det va min utomkvedshistoria det. Hoppas du läkt en del sedan du skrev detta. Önskar dig all lycka i framtiden och ge inte upp!