Jag har precis opererat bort min äggledare pga ett utomkvedshavandeskap. Jag visste att jag var gravid och jag och min sambo var väldigt glada eftersom vi försökt att få barn. Så efter 2 månaders försök kände jag mig supertidigt gravid. Detta skulle bli mitt 3e barn och min sambos 1a. Jag kände graviditets symtom som vanligt, framtill i slutet på vecka 6. Då kom en blödning på kvällen ena dagen och nästa kväll var det samma, dock lite blod men andra kvällen kom smärtor som följd. Jag och min sambo åkte till akuten för att få det undersökt, där hann blödningarna tillta medan vi väntade och smärtorna avta. Men dom tog emot mig ändå och gjorde ultraljud, där såg dom ingenting. Så dom trodde alltså att allt var borta, men tog prov för hcg som skulle följas upp efter några dagar. Jag blev då sjuk och sängliggandes och provet som skulle tas på torsdagen sköts upp. Måndagen veckan därpå fick jag ont i magen med en sprängande känsla vid toabesök, kan meddela att det gjorde ont. Ringer gynekolog på vårdcentralen berättar att jag blött 8 dagar efter missfallet och hon förstod direkt att nåt var fel och ber mig kontakta sjukhuset där jag var in akut. Jag ringer dom och sköterskan ger mig en tid så jag åker dit.. väl där får jag sitta och vänta lääänge.. och när jag väl får komma in ställer hon en massa frågor (gynläkaren) så som, "kan de vara att du druckit för lite att det är därför det spränger och knappt kommer ut när du kissar?" Hon tar urinsticka och det visar inga tecken på infektion. Därefter görs en ultraljudsundersökning på mig, där hon konstaterar att det ser bra ut på höger och sen på vänster sida. Väldigt lite slemhinna i livmodern osv osv.. när hon sen för den över till vänster sida igen så ser JAG en boll liknande sak som verkar sitta fast i nåt.. jag säger, "kolla dår är det nåt, ser ut som en boll", hon, "joo har du sett". (Nog för att jag tror hon hade sett den ändå) Hon känner och klämmer på mig och jag flyger upp i stolen för att det gör så ont. Hon ursäktar sig och säger att hon behöver ett andra utlåtande. Den personen kommer in, tydligen en kvinnlig specialist inom området. Hon tittar säger lite "aaah, mmmhmm, jaah" dom kommer överens att där finns ingen vätska så det måste vara en dermoidcysta. Nåja, det var den undersökningen, dessutom minsta dermoidcystan hon sett på 2x2 cm. Därefter sätter vi oss och diskuterar alternativ, hon säger att det inte är nåt farligt och vill jag operera bort den så är nog de värsta att dom kan måsta ta bort liten bit vävnad från äggstocken men beroende på hur den sitter kan det bli hela. "Det vet man när man öppnat dig, men den här operationen är helt frivillig och det finns ingen medicinsk anledning till att operera dig. Så om det blev mycket att ta in, åk hem och fundera lite ett tag." Hon menade då att jag inte behövde ta bort den, men om dom tjorvar så kan man om man vill. Jag bestämmer att jag vill göra det, vill ju bli av med de onda. Var ju det jag kom dit för.. så vi skriver papper och dom skulle skicka hem en tid åt mig, så dom skickar hem mig. Dagarna går och jag har fortfarande lika ont, ringer tillbaka och frågar om jag ska ha såhär, berättar att jag fortfarande har svårt att gå på toa osv. Får till svar att min gynläkare har bedömt mitt "fall" som nånting ofarligt och jag ser här att du har ju fått din op tid. Det var dryga två veckor jag fick plågas med de här, svårt att kissa, ont och öm om någon nuddade magen, ont när jag rörde mig och samma sprängande känsla. Men när jag kontaktar dom för det får jag till svar, "hör av dig eller kom in om det blir värre". Jag har hög smärtgräns, måste jag ligga skrikandes gråtandes för att dom ska ställa rätt diagnos? Jag väntar, längtar och räknar ner till dagarna strax innan operationen.. då längtar jag bara, på att få vort obehaget. Op dagen: kommer dit 7, bokad op tid 7.20. Pratar med läkaren som var trevlig men utländsk så jag hade svårt att förstå vad han säger. Men uppfattar att han säger ungefär samma som gynläkaren har sagt o skrivit. (Nämner till sköterskorna om en tolk som kan vara med o prata efter op, fick aldrig nån sån efter op trots att hon säger att även dom har svårt att veta vad han säger??) När jag ligger på uppvaket, kommer läkaren och berättar om att det inte var en cysta, utan utomkvedshavandeskap. Han låter förvånad och flinar lite o säger nåt som jag tror car att det var blod, nåt om en propp, moderkaka, skickat för analys på labb, äggledaren var nästan död vi var tvungen ta bort den. "Vill du ha fler barn?" "Vänta 3-6 månader helst 6 månader, den andra såg bra ut." Jag blev jättechockad, höll mig för gråt eftersom ingen varit särskilt pedagogisk på stället. Bara sprungit runt som yra höns och stressat fram och tillbaka. Efter läkaren pratat med mig var de dags att åka hem.. tankarna snurrade, jag hade inte fått prata ordentligt jag hade inte blivit erbjuden det heller och en massa frågor dök upo i huvudet. Vad var mina chanser att få barn igen, hur stor är chansen att det händer likadant? Kommer min högra äggledare fungera bättre än den förra? Jag är 30 år, jag vill ha den möjligheten att själv bestämma om jag ska ha fler barn. Så självklart blir man ledsen och rädd när man längtar efter ett till barn. Jag vet att man oftast bör ta vort en äggledare som man en gång haft utomkvedshavandeskap i eftersom den blir skadad. Men känslomässigt så blev nog allt värre av sveda och värk, hur dom inte tig mig på allvar, hur dom behandla hela händelseförloppet som nånting så litet så att det var inte ens värt att kanske fråga hur jag mådde efter allt. Om jag hade fysiskt ont kunde dom hjälpa mig med. Men felbehandlingen då? Vakna upp o få veta att det inte var en cysta? (Som hon dessutom hade sagt att hon inte visste om det var elakartad eller en dermoidcysta, men hon tog nåt slags tumörprov och för all del, så bra gjort...) Man tycker dom ska ta sig tid att ställa rätt diagnos, lyssna, lägga ihop alla pusselbitar, det är ju för guds skull hos läkare man vill känna sig i goda händer. Men vart är vården på väg?. Jag ringde och bad att få prata med en läkare som oxå car med vid min op. Hon prata bättre svenska, jag berättar om min gynläkare och hon säger "jahaaaa. Det visste jag ingenting om, men det jag kan säga är att vi borde ha öppnat dig tidigare.. vi prata om tidigt ultraljud vid nästa grav i vecka 7. Jag sa att när jag åkte in akut gick jag precis in i vecka 7 och dom såg inget då.. "jaa, de där med utomkvedshavandeskap kan vara lite lurigt.." Gå med utomkvedshavandeskap kan få livshotande konsekvenser om äggledaren brister och stor blödning uppstår. Jag har prata med kurator och även hon sa att det har blivit så mycke fel.. Men hur det än är så måste man lyssna mer på människor om man ska jobba inom vården. Så många människor som blir förbisedda pga bristande kompetens och nedskärningar, stafettläkare kommer och far osv osv.. vården behöver förbättras, anställas fler, mer resurser borde täcka.. Det var min historia iaf. Nu är jag tro det eller ej, positiv till att försöka bli gravid och längtar tills det är grönt. Är bara 1 vecka sen op, så kroppen ska få återhämta sig inifrån och ut och även känslomässigt. Men nu är det månader av väntan på att min kropp ska återhämta sig och börja fungera "normalt" med menscykel o de som hör till. För hur det än är så ska man vara glad att man lever och mår bra och att man faktiskt har en chans att försöka igen. Det är inte alla som får den möjligheten så det ska man inte ta för givet. Lycka till alla som varit med om samma sak, hoppas allt går bra för er! :)
