BF i oktober. Någon som vill följas åt?

Hej! Detsamma du! Jösses, då måste foglossningen vara riktigt illa? Jag led inte så mycket av den från början, även fast jag kände av den tidigt. Utan det har blivit mer än plåga nu de sista 3 veckorna...blir ju inte lättare ju tyngre man blir heller, och nu när bebisen vänt sig blir trycket också mer påtagligt.
På nätterna har jag mest problem med att den lill* inte ligger still, så man får svårt att sova av den anledningen. Annars är foglossningen värst på dagarna, när man jobbar och så...
Hoppas också bebisen stannar lite till, tror dock inte jag kommer gå hela vägen, men sålänge det inte blir som det blev med förra graviditeten så är jag nöjd egentligen, det var världens skräckupplevelse:P

Har du barn sedan tidigare eller är detta första för dig? Vad tror du gömmer sig där inne, pojke eller flicka?

Hej alla! Vad roligt att så många trillar in. Välkomna!

LinnElin, tråkigt att du måste gå med kryckor, måste vara fruktansvärt...speciellt om ingen förstår dig. Själv har jag tur med folk runtomkring som alla väldigt stöttande.
Jag tror också du lär få en 100% sjukskrivning om du går med kryckor faktiskt.
-Såg din senast post nu under tiden som jag skrev nedanstående stycke :P Ditt undran om namn är skrivet där iaf :)

Erli, haha, klart vi orkar läsa! :D Jag vet inte vad som gömmer sig och väntar helst, blir roligt med en överraskning! Men om det blir en flicka ska hon heta Isabella iaf :P Så mycket vet jag. Blev en Emanuel sist :)
Ja det sparkar mycket i magen, men för mig är det fortfarande mycket "sparkar" neråt, vilket är konstigt med tanke på att bebis ligger med huvudet nedåt, kanske är mer kickboxning då? :P Haha.
Ja, det är skönt när dom rör på sig samtidigt så man vet att dom lever, minns när jag väntade Emanuel att jag kunde putta på magen emellanåt, tyckte att "nu får du allt röra på dig lite så jag lugnar ner mig"...han låg lugn som en filbunke i magen :)

Sania, vad roligt att vi har samma bf!! Whohoo!!! Jag orkar heller inte vara gravid mer, känns som en plåga ibland...tur att belöningen är den bästa i världen!! Härligt att får barnen så tätt, det ville jag också från början men min son är 3 1/2  nu redan...fattar inte vart tiden tog vägen. Ska bli roligt med en liten plutt igen.

LinnElin, vad jobbigt med stående arbete när man är gravid, lider med dig! Är inte graviditetspenning ett alternativ för dig? Har du kollat upp det? Själv har jag ett jobb sittandes, arbetar som handläggare, och även det kan vara jobbigt ibland. Men har fått en ordentlig stol och även andra sittalternativ om jag behöver byta ställning, sedan kan jag stå om jag vill, bara att höja upp skrivbordet. Så jag tänker jobba hela vägen tills det är dags, ska dock gå ner och bara arbeta 75% sista månaden.

Erli, Ja det måste vara grymt jobbigt att bara ligga hemma när man är van vid att vara i rörelse mycket.
Jag tycker också pojknamn är riktigt svårt, har inte ett enda namnförslag om det blir en pojk, utan får väl isf se vad det blir bara:) Det är ju inte alltid namnen man har valt passar när väl man får se bebisen :P

Nu tittar jag in igen! Trevligt med nya, välkomna! Vad roligt att vi blir några stycken!! :D

LinnElin, att du funderar på kejsarsnitt förstår jag när du är rädd för förlossningen. Men ha i åtanke att bli snittad är värre när det kommer till tillfrisknandet. Visst, under en förlossning så kanske du spricker och får svårt att ha sex, men oavsett vad så brukar man blöda i nästan 2 månader efter och man ska inte ha sex sålänge man blöder. Blöder gör man oavsett om man har blivit snittad eller fött vaginalt. Jag blev ju sagt vad snittat förra gången, och det är verkligen inget jag rekommenderar att göra frivilligt. Man lider.....läääääänge. Du kan inte stå upprätt på flera dagar och måste ta dig fram med rullstol. Blir bättre efter 3-4 dagar kanske men du är fortfarande helt handikappad i flera veckor, man kan inte lyfta saker, att gå och bära på bebisen kan du glömma.
Det är självklart jobbigt när man råkar ut för något som du gjorde förra förlossningen, att du led av det sålänge, men det hör inte till vanligheten faktiskt, sannolikheten att det händer ingen borde vara minimal. Om du väljer ett kejsarsnitt däremot, så kommer du garanterat lida en längre tid...eftersom man inte får någon bedövning heller, jag garvade åt sköterskan när hon kom in med en alvedon och jag var snittad över hela magen kan jag säga....pyttsan liksom. Kan lika gärna dricka ett glas vatten....

Föresten, kanske ska passa på att ge en lite uppdatering om mig också när jag endå är igång. Begriper inte vad det är frågan om riktigt, har inte haft några som helst värkar sedan jag var inne förra veckan och fick bricanyl och hela den där biten. Sen idag vaknade jag av att jag hade skitont, men det var inte riktigt samma endå som sist, så låg kvar i sängen och försökte fundera ut vad det var jag kände, är det en värk eller är jag bara grymt kissenödig? :P Klev iaf upp och gick på toa till slut, det blev bättre så tänkte inte mer på det. Ett par timmar senare satte vi oss i bilen på väg till ett kalas. Då fick jag väl samma igen! Fy satan vad ont det gjorde, och magen blev stenhård så då fattade jag ju att joda...det är värkar. Typiskt.
Har haft ett par under dagen nu, dock är dom inte regelbundna denna gången så jag väntar och ser, har ju endå läkarbesök imorgon då dom ska kolla mina sammandragningar och tappen och hela köret. Sen blir det även UL på tisdag ju så...får väl lida tills läkaren ger mig en bedömning imorgon. Tappen var 3 cm när jag var inne förra veckan, och det var bra sa hon...fast samtidigt visste hon ju inte om den var 4 cm innan värkarna började så. Hoppas att den fortfarande är 3 cm imorgon:P haha.

Mami2013, Välkommen!
Det ä precis det familjeliv är till för :) Jobbigt med för tidig vattenavgång, hur lyckades dom hålla bebisen inne i nästan 3 veckor efter det? Blir lite nyfiken :P

Ojoj, måste varit jobbigt för dig! :( Själv gick allt fort som tusan första gången. Vaknade på morgonen i v36+4 (ja jag vet att jag skrev 36+6 i trådstarten...skrev fel och märkte det inte förens efteråt::P) av att det var blod i sängen. Fattade ingenting, och jag bara klev upp som ingenting, precis som om jag hamnade i chock eller något. Gick på toaletten och kissade för att sedan gå till köket och satte mig vid köksbordet. Sen satt jag där och glodde några minuter...och fattade sedan ta i telefonen för att ringa förlossningen. Dom frågade inte så mycket då min graviditet var ganska kritisk från början...dålig tillväxt (låg väldigt lågt på kurvan, utanför vissa perioder tom) och så. Dom skickade ambulans iaf och sa åt mig att jag inte fick röra mig ur fläcken för ens dom kom.

När jag väl kom in till förlossningen hittade dom inte hjärtljuden på den lille, och sköterskorna gick från att vara två till att vara....jaa ingen aning, hur många som helst? Jag fattade ingenting ärligt talat, minns att någon sa "detta stoppar dina värkar" och satte en kanyl i låret på mig...sedan sprang dom iväg med mig, minns att jag stirrade upp i taket då det svishade förbi i en rasande fast, och tårarna rann på mig, jag grät inte men tårarna rann. Och jag minns även att jag försökte titta bakåt hela tiden för att se att min sambo följde med. När dom väl stannade så sa dom bara till mig att "vi ses om en stund" och sen fick jag mask över ansiktet och somnade.

Vaknade upp ett par timmar senare, hög som empire state building. Kommer in en sköterska som sa "grattis du har blivit mamma", hon gav mig en bild på en bebis och gick. Så där låg jag....tittade på bilden, helt nollställd, ensam och fundersam....hon talade inte ens om om det var en pojke eller flicka....
Mina första timmar med min son minns jag knappt, har småsaker jag minns men det mesta är som en blurr bara. Och det kan störa mig ibland, att jag helt missade första timmarna i hans liv och att de timmarna jag sen fick då jag var vaken, minns jag inte pga morfinet.

Jag hoppas iaf på bättre förlossning denna gång, precis som många andra här:)

Nä alltså, jag var så pass påverkad av morfinet att jag var helt nollställd. Kan inte minnas att jag kände något alls, och att hon inte sa om det var en pojke eller flicka, det var något som jag störde mig på i efterhand...ett par dagar senare när jag började bearbeta allt som hänt.
Jag tycker, efter omständigheterna att jag mådde ganska bra, visst det var dramatiskt men man klarar det på något sätt. Hade ett underbart stöd från min sambo och alla sköterskor på neo också som hjälpte en hel del! Visst var det jobbigt men man är så upptagen med den nya bebisen så man hade liksom inte riktigt tid att fatta allt som hade hänt. Det var lättare att "ignorera" nästan. Det har dock tagit ett par år att bearbeta det helt ska jag väl endå erkänna, och det kan fortfarande störa mig ibland när jag sitter och tittar på bilder på Emanuel, då han bara är några timmar gammal...och jag inte kan minnas att bilden har tagits.

Oj, så din moderkaka ville inte släppa då eller? Har hört att det bara händer typ 4% av alla...blev du sövd då? Och hur tar dom ut den? Via vaginan eller snittar dom? Har aldrig fattat det där...
Härligt att du fick upp pojken iaf, det måste vara en känsla man aldrig glömmer? Ler lite för mig själv när jag tänker på det :)

Gladadagar, Tack! Ja det var ganska jobbigt, och han var så liten:P Hahah, 2080gram vägde plutten och fick matas med sond plus att jag försökte få igång min amning. Men han var så liten och klen och orkade liksom inte amma ordentligt.

Hittade en bild här, det är dock svårt att förstå riktigt hur liten han var men, han har neonatalens kläder på sig, som är i storlek 40. haha, han badade nästan i dom, fick vika upp i armarna och knöla ner byxorna i strumporna:P