Rätt till fritids vid arbetslöshet och föräldraledighet - hur kan det skilja så absurt mycket

Jag är lärare och håller inte med.

Lektionerna är förvisso till stor del baserade på lek och olika sociala aktiviteter, men de är i huvudsak ämnade för LÄRANDE och inte kompisskapande. Arbetsuppgiften ska vara i fokus, inte leken. Finns dessutom många, många barn som leker bra ihop men som inte arbetar så bra ihop, barn som inte blir satta i samma arbetsgrupp av det eller något annat fullgott pedagogiskt skäl. Den fria leken är nödvändig för att dessa barn ska få tillfälle att leka med varandra.

Jag har sett många helt "normala" barn få svårigheter i kamratgruppen när de inte gått på fritids, ännu fler barn som klarat sig undan direkta svårigheter men som blivit ledsna och känt sig utanför.  

Att ta med två kompisar hem är knappast samma sak som att få följa med på fritidsutflykten alla pratar om, eller få en roll i rolleken alla leker på eftermiddagen och som sedan fortsätter dagen efter på lunchrasten. 

TS, jag håller med dig.

Jag är lärare och ser det ur en annan vinkel än den direkt ekonomiska. Relationer, grupper och samspel är så mycket mer komplext än "man kan ta hem en kompis och leka". För många räcker det fint, absolut. Men många känner trots allt ett utanförskap när de inte får vara med i de aktiviteter alla andra pratar om, när leken som började på eftermiddagen fortsätter dagen därpå, när andra barn i gruppen utvecklar vänskapsrelationerna och man själv står lite och stampar.

I skolan är man ju en del av en GRUPP. Att leka två och två eller tre och tre kan man träna på hemma, men det är inte lika lätt att träna på att leka tio tillsammans. Rasterna är inte speciellt långa egentligen och på lektioner och vid maten ska man fokusera på annat än just lek, även om man kanske samarbetar med en uppgift. För att en grupp ska må bra måste barnen i gruppen känna varandra, inte bara topp-tre-bästisarna, och att bjuda hem någon man knappt känner kan vara läskigt... Att leka i samma rollek som barnen från "den andra förskolan" är mycket enklare och en fin väg till en större gemenskap. Man ska inte heller underskatta att relationer ofta tar TID på sig att utvecklas. En del barn blir superbundis med bänkgrannen dag 1, andra kanske inte upptäcker varandra förrän vid jul det första skolåret. TROTS att vuxna försökt styra dem närmare varandra.

Det har inget att göra med hur stark man är som individ eller hur duktiga föräldrar man har. Tvärt om kan det nog vara de socialt mogna, språkligt begåvade barnen som MÄRKER att de missar saker eller hamnar utanför - de mer udda fåglarna är ofta mer nöjda lite oavsett, eftersom de sociala spelreglerna inte alltid är glasklara.    

I min kommun får alla ha sina barn på fritids om de vill. Några väljer att avstå vid t.ex. föräldraledighet med syskon, men efter ett par månader brukar vi i princip alltid uppmuntra föräldrarna att åter söka plats. Någon timme per dag kan räcka, men barnen behöver oftast tid att leka i gruppen för att må bra i gruppen.