sömnfråga

Min pojk gjorde det från dag 1 faktiskt. Har alltid lagt honom och han har bökat en stund (Max 10min) och sedan somnat.
Han är 10 månader drygt nu.
Dagsömnen får han alltid i vagnen eller på en madrass. Nattandet har alltid fungerat bra och de gånger jag testat att lägga honom i spjälsängen dagtid har han inte varit nöjd så jag har inte haft lust att störa nattandet med att han ska sova i sängen på dagen. Så jag har slutat att testa för länge sedan.

För oss har det aldrig varit viktigt att sonen ska kunna somna själv. Det har kommit och gått lite, kan man säga. Och han har fått styra. Vill han somna själv får han självklart göra det. Vill han ha sällskap så är det lika självklart att han får det.

Mellan 6-12 månader så somnade sonen genom att vi låg tätt intill och smekte över ryggen eller buffade lätt i rumpan och kanske sjöng lite. Detta var kvällstid. Ibland somnade han likadant på dagen. Men allra lättast somnade han i vagnen, eller i min famn under amning (upp till 10 mån).

När han var drygt 1 år så kunde han plötsligt somna själv. Detta utan att vi hade påverkat det över huvud taget. Och sen somnade han själv i ca 10 månader, tills han var knappt 2 år. Då ville han återigen att vi skulle ligga bredvid tills han somnade. Och då gjorde vi naturligtvis det. Och nu är han drygt 2,5 år och läget är likadant. Vi lägger oss med honom, läser en bok eller två, sjunger en stump och ligger kvar tills han somnar. Tar alltifrån 15-45 min.

Som svar på din fråga, så tror jag alltså inte på att forcera något, utan ta det som det kommer och vara lyhörd inför barnets behov.

Varför är det så viktigt att ditt barn ska somna själv? Är det så jobbigt/tråkigt att mysa lite tillsammans en stund innan barnet somnar? När min son ska sova ligger jag alltid bredvid och gosar tills han somnar, har gjort så sen han föddes. Han är 10 månader nu.

Det kommer när hon är redo . Våra äldsta somnade vid bröstet eller i sjal tills de var 16 månader (äldsta satt jag och guppade med i famnen på pilatesboll när han var året - höggravid då och behagligt att gunga till mysig musik), då gick plötsligt jättebra att bara ligga bredvid i sängen. Så somnar de fortfarande - vi ligger bredvid tills de somnar (de är 4 respektive 5 år). De kan somna helt själva idag men tycker att det är mysigt med sällskap. Yngsta är bara en månad så han somnar ammandes eller i sjal.

 

Vi slutade buffa dem till sömns någonstans efter 1-1½ års ålder. Det har inte varit någon skillnad mellan dagssömn och nattsömn, förutom att dagssömnen ibland skedde på andra platser naturligtvis. Ibland somnade de i vagnen och då har man ju inte buffat såklart.

Du kan inte göra nånting för att en liten bebis ska bli självständig i förväg och plötsligt kunna somna själv utan hjälp, vissa behöver mer hjälp att somna än andra och det är medfött. Inget du kan göra något åt öht.

Jag undrar som övriga varför det är så viktigt för dig att din pyttelilla bebis ska kunna somna själv? De är så små fortfarande, och än så länge är de främst behovsstyrda. Inte vanestyrda. Mår de bättre och blir lugnare av hjälp så ska de naturligtvis få det!

Fast det där med att gnälla, rulla runt etc. kommer ju och går i perioder. Ibland är det svårt att somna, och ibland lättare. Man får anpassa sig och vänta in.
Vi har varit konsekventa med att ligga bredvid sonen och natta, oavsett om han har gosat in sig och varit jättemysig, eller om han har studsat upp och ner och skrattat, eller snurrat runt som en propeller, så har vi legat lugnt bredvid. Till slut har han lugnat sig och somnat.
Och är ni säkra på att hon verkligen är tillräckligt trött? Har hon ett tillräckligt långt vakenpass innan nattningen?

Hon är ju med andra ord dessutom mitt i separationsfasen, och jo hon är en pytteliten bebis fortfarande. Det är helt galet att förvänta dig att du mitt i den värsta åldern någonsin ska kunna vänja henne att somna utan din hjälp! Det är ju nu de har som allra mest behov av det! Efter att separationsfasen är över kommer sådant som insomning och nattsömn generellt lugna ner sig avsevärt!

Det är jobbigt i den här åldern, nästan alla bebisar strular extra mycket med sömnen just vid 8 mån. Oavsett hur bra eller dåligt de brukar sova annars.

BVC resonerar helt tossigt med tanke på att ett sådant beteende mitt i separationsfasen bara lär din bebis att det inte går att få den närhet och trygghet som bebisen så väl behöver just nu. Är det verkligen vad du vill att din bebis ska lära sig? Att det inte är någon idé för de grundläggande behoven kan ändå inte tillfredställas av dig? Varför är det något dåligt att de lär sig att någon faktiskt lyssnar och bryr sig när de skriker, skriket är trots allt deras absolut sista sättet de kan förmedla att något känns fel.

Ja i viss mån är det formodligen möjligt att de kan påbörja utvecklandet av vanor, dvs något som kan liknas vid en begynnande vana så småningom. Men precis som jag skrev är de till största del fortfarande behovsstyrda och behovet av närhet, fysisk värme och trygghet är det mest primära och det viktigaste behoven de har! Det är ingen vana som är inlärd, utan det starkaste medfödda behovet de har.

Roja22-
Våra barn har inte blivit lugna av att vi är bredvid dem i sängen då de skullat somna. De har somnat i egen säng, men med oss närvarande, i rummet pysslandes m ngt annat eller utanför småpratandes med varandra eller i telefon.

Att somna är ngt av det naturligaste i världen. Man gör det varje dag i hela sitt liv. Att kunna göra det av sig själv och med ett lugn i kroppen är viktigt tycker jag, det är en gåva till barnet att lära det det. Eller lära o lära- ge det den trygghet som behövs redan under dagen o i kvällsstunden. Då är det inga problem när man sen skall somna på kvällen. Det är ett avsked, javisst, men vi ses ju igen imorgon.

Jag vill inte skapa en massa beroenden hos mitt barn- att det tex MÅSTE pilla i mitt öra/ha mig tätt intill/höra på en viss saga för att kunna sova. Det är att lägga tryggheten utanför barnet istf i barnet själv.

Jag tycker även att jag som förälder till flera små barn inte har tid eller lust att ligga hos dem varenda kväll tills de somnar. Ibland gör jag det för att det är mysigt, men inte för att det är nödvändigt för att de skall känna sig trygga.

Om vi sover borta är det en annan sak. Då ÄR de inte lika trygga. Men hemma bör de vara det anser jag. Och det är de också.

Om ett barn är ledset, då tröstar jag det. Men ett barn skall inte vara ledset när det somnar, då är ngt annat fel.