Varför vill ni ha barn?

Ja alltså sånt är viktigt att klargära i början av ett förhållande. Jag tycker det är falskt att dölja sina riktiga känslor och tankar kring något sådant viktigt bara för att man är rädd att bli lämnad. Tänk din sambos besvikelse när han kommer på (kanske om flera flera år) att du inte vill ha barn men han vill. Då har han "slösat" sina år på en person som egentligen inte vill samma saker som han.
Personligen skulle jag inte kunna vara ihop med en människa som inte har samma famtidsdrömmar och syn på livet som mig.

Men..om man nu inte vill ha barn p ga en massa (i andras öron/ögon) "konstiga" orsaker så är det väl den enskildes personliga val? Personligen tycker jag att det är otroligt ansvarsfullt att då INTE välja att skaffa barn om man inte vill ha hängbröst, hängmage et c.

Sen att "de som inte har barn inte vet", yeah right! Jag påstår mig inte veta, det kan jag inte eftersom jag inte erfarit det men att få barn är en personlig erfarenhet och som ingen kan säga är på ett sätt för alla.

Och om det nu inte fanns folk som ångrar sina barn (som någon påståd tidigare i tråden) skulle det inte finnas barn som blev misshandlade och utnyttjade, utkastade, bortlämnade m.m. av sina föräldrar etc etc. Och det förekommer, det vet vi alla.

Koalan, håller med dig till viss del. Själv känner jag ingen längtan efter barn men jag kan heller inte föreställa mig ett liv utan barn. Bebistiden är kanske inte den roligaste, men något man ju msåte gå igenom. Jag tycker det verkar roligare när de kommer upp i 5-6 års åldern och man kan resonera med dem (förhoppningsvis).

Jag reagerar dock på det här du skriver, jag citerar:
"
Sen på kvällen när pappan förhoppningsvis kommer hem (kvinnan måste ju vara mammaledig ett tag efter grav, vilket är naturligt) från jobbet så är man helt slut och stinker bebisspya, hoppar in i duschen och stupar i säng - för vad annat kan man göra? I och för sig så kanske man kan kolla på Bingolotto då, som en riktig barnfamilj ;)"

Förstår att du antagligen menar detta med glimten i ögat men bebistiden behöver inte alls bli så som du beslriver den. jag har många vänner och bekanta som delat föräldraledigheten rakt av i ett tidigt stadium och därmed delat ansvaret för bebisen från början. Livet med ett barn har därför blivit som vad man gjort det till.

Vill man vara den där som harvar hemma i sin mysbyxor med en unge under armen och som inte vill göra nånting så kanske man vill ha det så. Vill man däremot göra annat så gör man det. Jag tror helt enkelt livet med barn blir lite vad man gör det till. Och att man kommer stinka bebisspyor är ofrånkomligt, bebisar kräks ju

Glömde även tillägga att jag tror att det är en mognadsfråga. När och om man känner sig redo för barn så tar man allt vad det innebär. För några år sen resonerade jag exakt likadant. Numer känner jag att mitt liv ändå inte är så jävla kul och fullkomligt ( ) som jag velat tro. Jag partajar knappast varenda dag, och det händer inte så jäkla mycket spännande, mer än sådant jag tar mig för som träning och träffa vänner ibland, och hur ofta orkar man det när man jobbar 100 procent och har ett hem och hushåll tillsammans med någon annan?