Behöver hjälp innan jag går under

Det har tagit väldigt lång tid. Vi jobbar fortfarande med det och är inte där vi vill vara men ändå väldigt mycket bättre. De kallar mig fortfarande vid namn men de tillåter mig att vara deras mamma och få vara nära. Den äldsta är mer reserverad men är det också som person tror jag. De pratar inte så mycket om sin pappa. Tidigare var allt väldigt känsloladdat, jag fick tex absolut inte prata om deras pappa. Brev och vykort gömdes för att jag inte skulle se. De kunde också reagera väldigt kraftigt med utbrott och liknande. Men nu är det mycket bättre. Vi kan prata om honom i normala konversationer utan att det blir utbrott eller något annat. De pratar inte heller om sin styvmamma som "mamma" längre. Utan bara vid namn. Så jag hoppas det ska fortsätta gå framåt och att de en dag ska kunna ha en normal relation med sin pappa och familjen där. Men det kommer att ta tid och det får det göra också. Önskar ingen denna mardröm vi fått gå igenom och önskar också att jag kunde hjälpa och förhindra andra att hamna i min situation.