vackra ängel skrev 2013-07-03 15:04:54 följande:
Tack! För orden. Jag har alltid skrivit, och är Tacksam över att jag fann orden/pennan/papperet! För det har hjälpt mig sen jag var barn många ggr o gör det än. Men. Allt kan inte läka m endast skrivandet.. Jag har ingen professionell Pers som jag pratar med. Nära o kära, absolut, men det är ju som sagt, inte nån 'hjälp' utan stöd- som jag är tacksam över! Min styvmamma är präst- du som här ovan nämnde det som förslag- men hon är ju lika personligt berörd/involverad som min riktiga mamma, hon är/var oxå mormor
Jag har o kommer ALDRIG ATT FÖRLÅTA honom!!! NÅGONSIN! Värsta är att han aldrig stått för det han gjorde, utan ser hela händelsen som en 'olycka'... P.S. Det här är min första gång jag skriver på det här sättet om allt. Kanske är det ett litet första steg..? Jag vet inte. Men kanske?! Kram j.
Men förlåtelsen är inget du behöver fokusera på, men du behöver hitta ett sätt att leva med det. Att skriva är en sak, att prata med nära och kära en annan, men som du säger, de är lika berörda av detta som du.
Jag försöker inte ursäkta pappan nu, men kanske är förnekelse just nu hans enda sätt att hantera det hala. Hur som helst, hans mående är inget som du behöver ta tag i utan du behöver hitta ett sätt att komma vidare för din egen skull och för Ozzys. Inte skulle han vilja att hans mamma stannade upp i livet helt?
