Flytt med barn

Nej, pappan vill ha vv, det skulle jag också vilja! Men i mitt liv har jag alltid gett vika för min egen rätt, flyttat till och sedan blivit den som förlorat mest. Det som känns denna gång är att jag gör det igen, jag står inför ett livsval. Tyvärr även barnens livsval och det är det som gör det så svårt. Står mycket på spel med gården. Är det dags att jag kämpar och tar för mig denna gång? Kommer barnen att hata mig för att tvinga dem att bara träffa pappan på helgerna? 

Ja, nog är det så, men man måste ju tala för sin sak - hade jag inte gjort det och förklarat mina motiv hade jag inte haft något alls här att göra, ex. "jag vill flytta med barnen vilket innebär att den andra föräldern tvingas ha dem mindre - vad tycker ni jag ska göra". Vad ger eg. någons rätt om man inte förklarar sina motiv, fördelar/nackdelar? Hade ju också kunnat skriva att pappan var en skitstövel om jag bara ville ha enkelriktade svar.
Det är inte det att jag inte redan vet att jag BORDE bo kvar för pappans skull, frågan är bara hur mycket man ska driva för sin egen lycka eller inte i fråga om barn när vi är de som har makt att bestämma över dem. Vilken uppväxt man ger dem etc. både i fråga om miljö och umgänge. Äh antar jag redan vet. Man blir tvungen att dra den där nitlotten - igen. Förbannat synd bara för det råkar alltid vara kvinnor som viker sig, hamnar i ek. underläge. Stannar jag vinner han allt och jag sitter med  lägenhet med balkong på sin höjd och hos pappan bor de kvar i huset med trädgård och alla möjligheter...  Barnen vinner såklart på det att de får träffa oss bägge lika mkt. Det är väl alltid det som väger tyngst.

Nej jag har också tänkt så att de kan bo hos mig på helger och klämdagar. Men man är ju egoistisk och tänker lätt på sig själv, speciellt när man befinner sig i kris efter en separation där tryggheten sopas undan och ja - faktiskt kan det kännas som man förlorar i ett fall om man tvingas bo i en stad man inte vill bo i och ja - man kan tycka att man vill kunna flytta till lycka OCH ha barnen med sig. Hoppas att man i forumet svarar utifrån att man kan sätta sig in i bägges situation, även min, och att de som responderar kanske har lite erfarenhet och inte bara tänker utifrån hur det "skulle kännas" om man var mitt ex. Det kanske är lätt att göra det om man själv sitter under tryggare förhållanden än jag.

Nr 11: Nej det är inte så att kvinnor sätter sig självmant i kvinnofällor! Det är våra normer och samhället som gör att vi hamnar där. Delvis för att vi är dem som i större grad än männen tar oss an föräldraansvaret. Detta blir en ny trådstart om så vill där jag gärna engagerar mig :)

Jag anser (vet, se uppdaterad statistik på valfri sida ex http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0201_2012A01_BR_X10BR1201.pdf) fortfarande att kvinnor hamnar i kvinnofällor inte för att de är ointelligenta utan för att konservativa normer fortfarande råder i för stor utsträckning, att man i parförhållande ofta är den som redan tjänar mindre än mannen och att man enligt gamla normer tar på sig mammarollen som ett kall i större utsträckning än mannen vilket leder till en förlängd situation av den ursprungliga. Oavsett detta ser jag absolut också att det är bättre för barnen att får lika delar av föräldrarna, åtminstone om de verkar trivas med att flytta varannan vecka. Om inte måste annan hänsyn tas. Men jag lever i min egen upplevda situation där jag har mina subjektiva erfarenheter av vad jag dels vet jag kommer själv bli lycklig av som mamma och vad jag även tror barnen kommer bli lyckliga av. Men jag vet heller inte om jag kommer kunna leva med att tvinga igenom detta.

För övrigt trivs barnen mkt bra här på "bondgården" och båda säger sig vilja bo här. Även om man kanske inte ska lyssna på dem vid så låg ålder.
Tror också att de säkert lär sig leva med att de inte kan springa över gatan för att träffa andra kompisar utan måste få ett ok av föräldern som ska skjutsa eller som i detta fallet gå/cykla 1 km. Det är nog det absolut minsta problemet .

Ja nog har du rätt i det du säger det kan jag inte förneka. Känner ansvar från många håll även från att "ta över gården" innan pappa blir för gammal, ansvar för mig själv och efter en gungig relation där man känner svek och sorg men även förtröstan att vi är sams så är det lätt att känna att det är dags att bara tänka på sig själv ett tag. Barnen måste såklart komma först. Exet...ja kanske även han ;) Till detta måste jag även säga att det finns aspekter jag uteslutit av tanke att de inte ska vägas in här då de inte har till mitt ex fördel i rollen som pappa. Tog medvetet den vinkeln att vi skulle ha lika förutsättningar som föräldrar under allas överväganden här, men genom detta blev jag också uppenbarligen ensam bov... Men jag kan också lugna alla upprörda med att det antagligen blir jag - offerkoftan, som kommer att göra det rätta, dvs inte ta barnen och flytta. Tack för alla överväganden och ha en fortsatt trevlig sommar. /offerkoftan

Äntligen, tack jag behöver verkligen få vinklar där det inte bara hackas. Nej, exet vill verkligen inte flytta från sin villa. Jag sitter här och har egentligen hela tiden vetat att jag inte kan göra så, ta barnen och flytta och jag vill så gärna satsa på livet på gården, har hela tiden velat det och det är en stor del till varför vi har delat på oss, att vi har olika värderingar, jag är lantis med ett arv jag vill förvalta och leva i, han är och han är stadsbo och född i lägenhet. Jag har haft en otrolig uppväxt med frihet och djur vilket jag vill mina barn ska få uppleva, inte så många sådana tillfällen kvar då så få bönder satsar i dag. Men tänker också att det kanske kommer en tid då det ändå blir så. Alternativt att jag försöker lägga mesta möjliga tiden där och bo kvar i staden. Men - skolan och omgivningen i staden är inte så trevlig och det är också en anledning till min önskan att flytta för barnen ska få det bättre så. Mina nära argumenterar att - kan inte han lika gärna flytta nära dig? Ni har väl lika rättighet? Varför ska du tvingas bo där du inte vill? Lätt att dras med i snacket hos de likasinnade. Och man får nog bara vänta in en bättre situation där de själva kan bestämma om de vill flytta till gården. Men förutsättningarna kan vara annorlunda då för det ligger ju långt fram i tiden. Jag vänder och vrider men hamnar ändå i samma slutsats, jag kan antagligen inte flytta om jag vill ha barnen vv.

Tror han alltid känt ett visst underläge i fråga om sin roll på gården, han är allergisk och har astma, därav inte kunnat se sin roll i driften av djurhållning, kanske heller inte på jordbrukssidan. Men han har under våra goda stunder (det har varit många såklart det med) sett möjligheter, han har ett jobb inom industri vilket ger möjlighet att flytta men han vill bo kvar i tryggheten, bland sina kompisar och huset han köpt. Men man vet aldrig vad framtiden ger, men jag kommer nog ångra mig bittert många gånger innan jag hittar en fast punkt igen i staden, men kommer också kanske behöva närheten till mitt ex ifall saker händer, om ett barn blir allvarligt sjuk eller så är det ju otroligt mycket värt att bo nära. Jag behöver också bo där för att hålla efter lite på skola/dagis för sådana saker har inte han engagerat sig så mycket i, man vill ju vara aktiv och "lägga sig i" lite som förälder ;)

Vill förtydliga att när jag menar "våra goda stunder" är när vi varit överens och velat varandra väl, då har han kanske varit mer benägen att tänka sig ett liv på gården. Han har ju alltid vetat att jag vill flytta hem och att jag hoppats och lobbat för att vi som familj ska göra det tillsammans. Men också i takt med våra konflikter minskade den tendensen hos honom, vilket ju är mycket förståeligt. Han ser ju såklart till sitt och menar att barnen har sin trygghet där, men det är också lite det jag har som argument här, de är så små och anpassningsbara, deras dagis har varit i staden, men om man ser bara under sommaren nu så knyter de ju nya trådar till trygghet, om tingsrätten, gud förbjude, dras in så ser de till vem som engagerat sig mest i barnen (vilket är uteslutande jag) och var de bott mest efter separationen (hos mig på gården) och jag skulle därför antagligen kunna få igenom en flytt och vårdnad. Men - gå inte igång nu! Jag tänker antagligen inte göra det. :) Jag ser att barnen får det bäst med vv boende hos bägge.

Nej man har ansvaret helt själv för barnen gällande tider men här existerar i alla fall ett skyddsnät i form av morfar och släkt. I staden är jag helt själv, förutom exet såklart.

Jo, det skulle bli långa tider, men också egna tider, där man ändå kan vara närvarande inom arbetets gång. Flexibel på ett annat sätt.

Självklart måste barnen komma först och de är helt oskyldiga i detta.    

Jag letar nu lägenhet för fullt i staden, med ångest i själen för det blir tufft att hitta ett ställe som kommer i närheten av huset mitt ex bor i eller ändå längre från gården på landet. Jag mår verkligen dåligt av mitt val jag gjort nu, att inte gå vidare med flytten men anser att det är det bästa för barnen. 

Också tänker jag att jag ändå har vänner att knyta upp i staden, har en praktikplats som väntar och det finns kanske jobbchanser där senare, samt att jag kan åka hem till gården med och utan barn på helger. Att det kanske inte spelar någon roll för barnen var de bor bara de får vara hos föräldern de längtar efter. Också att det kan växa fram ett beslut hos dem vartefter åren går att de själva vill flytta, även om det kanske ligger långt fram i tiden och ett övertagande av driften står i en helt annan fas än vad den gör i dag. Också ser jag att en bra relation med pappan kan vara oerhört viktig, man vet aldrig hur viktig den andra föräldern kan komma att bli

I mina mörka stunder bävar jag för att detta bygger ytterligare hinder för en senare flytt eftersom sonen på detta vis knyts starkare till staden genom att börja förskoleklassen. Känns även som en ojämn fördelning av boendet eftersom de har stor tomt med allt gammalt och tryggt kvar hos pappan medan de ska leka på gata/lekplats/balkong hos mig. Med den ångest jag känner veckorna utan barnen oroar jag mig för att det ska komma att kännas än värre i staden utan de mina, men nu har jag i alla fall beslutat. Jag är också rädd för är beslutet om att inte flytta, gör att mina chanser att få dem med mig vid en senare flytt blir mindre då jag i skrivande stund kan hävda att de är mer invanda att bo här på gården för att de varit här så mycket senaste månaderna. 

Också tanken på att vad är det som hindrar att exsambon i stället för mig, kunde vara den som är tvungen att ge upp sitt för att flytta till barnen, jag menar, jobb, hus, vänner, familj är just vad jag får ge upp nu för att de ska bo kvar i vad som varit dagis och invanda husväggar tidigare. Men han vill såklart inte, men inte jag heller såklart.

Således har jag gett upp tanken på flytt, och en liten del av beslutet kommer faktiskt från det här inlägget och responsen som så tydligt visar att jag inte kan genomföra flytten, i och med att han inte vill flytta heller, tvingar den honom att bli helgförälder. Och i gråskalan där frågar jag mig varför kan inte han eg. ge upp sitt och följa mig? Då barnen troligtvis kan få ett minst lika bra eller troligtvis bättre liv här med förutsättningar om skola och trygghet. Detta kommer jag kanske alltid att grunna över. Och vi ska ändå ha ett möte och ett samarbetssamtal med soc för att liksom få allt på bordet, trots att jag redan ställer mig medgivande till att stanna. 
Kanske är det inte detta val jag gör nu inte uteslutande och avgörande i frågan om framtiden på lång sikt trots allt... jag hoppas det.

Detta är det sista jag skriver i ärendet, tack för alla svar och tack för mig. 
.