Flytt med barn

Nej, pappan vill ha vv, det skulle jag också vilja! Men i mitt liv har jag alltid gett vika för min egen rätt, flyttat till och sedan blivit den som förlorat mest. Det som känns denna gång är att jag gör det igen, jag står inför ett livsval. Tyvärr även barnens livsval och det är det som gör det så svårt. Står mycket på spel med gården. Är det dags att jag kämpar och tar för mig denna gång? Kommer barnen att hata mig för att tvinga dem att bara träffa pappan på helgerna? 

Ja, nog är det så, men man måste ju tala för sin sak - hade jag inte gjort det och förklarat mina motiv hade jag inte haft något alls här att göra, ex. "jag vill flytta med barnen vilket innebär att den andra föräldern tvingas ha dem mindre - vad tycker ni jag ska göra". Vad ger eg. någons rätt om man inte förklarar sina motiv, fördelar/nackdelar? Hade ju också kunnat skriva att pappan var en skitstövel om jag bara ville ha enkelriktade svar.
Det är inte det att jag inte redan vet att jag BORDE bo kvar för pappans skull, frågan är bara hur mycket man ska driva för sin egen lycka eller inte i fråga om barn när vi är de som har makt att bestämma över dem. Vilken uppväxt man ger dem etc. både i fråga om miljö och umgänge. Äh antar jag redan vet. Man blir tvungen att dra den där nitlotten - igen. Förbannat synd bara för det råkar alltid vara kvinnor som viker sig, hamnar i ek. underläge. Stannar jag vinner han allt och jag sitter med  lägenhet med balkong på sin höjd och hos pappan bor de kvar i huset med trädgård och alla möjligheter...  Barnen vinner såklart på det att de får träffa oss bägge lika mkt. Det är väl alltid det som väger tyngst.

Nej jag har också tänkt så att de kan bo hos mig på helger och klämdagar. Men man är ju egoistisk och tänker lätt på sig själv, speciellt när man befinner sig i kris efter en separation där tryggheten sopas undan och ja - faktiskt kan det kännas som man förlorar i ett fall om man tvingas bo i en stad man inte vill bo i och ja - man kan tycka att man vill kunna flytta till lycka OCH ha barnen med sig. Hoppas att man i forumet svarar utifrån att man kan sätta sig in i bägges situation, även min, och att de som responderar kanske har lite erfarenhet och inte bara tänker utifrån hur det "skulle kännas" om man var mitt ex. Det kanske är lätt att göra det om man själv sitter under tryggare förhållanden än jag.

Nr 11: Nej det är inte så att kvinnor sätter sig självmant i kvinnofällor! Det är våra normer och samhället som gör att vi hamnar där. Delvis för att vi är dem som i större grad än männen tar oss an föräldraansvaret. Detta blir en ny trådstart om så vill där jag gärna engagerar mig :)

Hoppas du får med dig barnen. Låter mysigt att växa upp på bondgård.

H8him varje inlägg jag tänkt skriva så har du hunnit sagt det jag tänker och fått ner det snabbare så nu säger jag bara håller med dig i det du skrivit hittintills

Jag anser (vet, se uppdaterad statistik på valfri sida ex www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0201_20...) fortfarande att kvinnor hamnar i kvinnofällor inte för att de är ointelligenta utan för att konservativa normer fortfarande råder i för stor utsträckning, att man i parförhållande ofta är den som redan tjänar mindre än mannen och att man enligt gamla normer tar på sig mammarollen som ett kall i större utsträckning än mannen vilket leder till en förlängd situation av den ursprungliga. Oavsett detta ser jag absolut också att det är bättre för barnen att får lika delar av föräldrarna, åtminstone om de verkar trivas med att flytta varannan vecka. Om inte måste annan hänsyn tas. Men jag lever i min egen upplevda situation där jag har mina subjektiva erfarenheter av vad jag dels vet jag kommer själv bli lycklig av som mamma och vad jag även tror barnen kommer bli lyckliga av. Men jag vet heller inte om jag kommer kunna leva med att tvinga igenom detta.

För övrigt trivs barnen mkt bra här på "bondgården" och båda säger sig vilja bo här. Även om man kanske inte ska lyssna på dem vid så låg ålder.
Tror också att de säkert lär sig leva med att de inte kan springa över gatan för att träffa andra kompisar utan måste få ett ok av föräldern som ska skjutsa eller som i detta fallet gå/cykla 1 km. Det är nog det absolut minsta problemet .

Ja nog har du rätt i det du säger det kan jag inte förneka. Känner ansvar från många håll även från att "ta över gården" innan pappa blir för gammal, ansvar för mig själv och efter en gungig relation där man känner svek och sorg men även förtröstan att vi är sams så är det lätt att känna att det är dags att bara tänka på sig själv ett tag. Barnen måste såklart komma först. Exet...ja kanske även han ;) Till detta måste jag även säga att det finns aspekter jag uteslutit av tanke att de inte ska vägas in här då de inte har till mitt ex fördel i rollen som pappa. Tog medvetet den vinkeln att vi skulle ha lika förutsättningar som föräldrar under allas överväganden här, men genom detta blev jag också uppenbarligen ensam bov... Men jag kan också lugna alla upprörda med att det antagligen blir jag - offerkoftan, som kommer att göra det rätta, dvs inte ta barnen och flytta. Tack för alla överväganden och ha en fortsatt trevlig sommar. /offerkoftan

Äntligen, tack jag behöver verkligen få vinklar där det inte bara hackas. Nej, exet vill verkligen inte flytta från sin villa. Jag sitter här och har egentligen hela tiden vetat att jag inte kan göra så, ta barnen och flytta och jag vill så gärna satsa på livet på gården, har hela tiden velat det och det är en stor del till varför vi har delat på oss, att vi har olika värderingar, jag är lantis med ett arv jag vill förvalta och leva i, han är och han är stadsbo och född i lägenhet. Jag har haft en otrolig uppväxt med frihet och djur vilket jag vill mina barn ska få uppleva, inte så många sådana tillfällen kvar då så få bönder satsar i dag. Men tänker också att det kanske kommer en tid då det ändå blir så. Alternativt att jag försöker lägga mesta möjliga tiden där och bo kvar i staden. Men - skolan och omgivningen i staden är inte så trevlig och det är också en anledning till min önskan att flytta för barnen ska få det bättre så. Mina nära argumenterar att - kan inte han lika gärna flytta nära dig? Ni har väl lika rättighet? Varför ska du tvingas bo där du inte vill? Lätt att dras med i snacket hos de likasinnade. Och man får nog bara vänta in en bättre situation där de själva kan bestämma om de vill flytta till gården. Men förutsättningarna kan vara annorlunda då för det ligger ju långt fram i tiden. Jag vänder och vrider men hamnar ändå i samma slutsats, jag kan antagligen inte flytta om jag vill ha barnen vv.

Vill förtydliga att när jag menar "våra goda stunder" är när vi varit överens och velat varandra väl, då har han kanske varit mer benägen att tänka sig ett liv på gården. Han har ju alltid vetat att jag vill flytta hem och att jag hoppats och lobbat för att vi som familj ska göra det tillsammans. Men också i takt med våra konflikter minskade den tendensen hos honom, vilket ju är mycket förståeligt. Han ser ju såklart till sitt och menar att barnen har sin trygghet där, men det är också lite det jag har som argument här, de är så små och anpassningsbara, deras dagis har varit i staden, men om man ser bara under sommaren nu så knyter de ju nya trådar till trygghet, om tingsrätten, gud förbjude, dras in så ser de till vem som engagerat sig mest i barnen (vilket är uteslutande jag) och var de bott mest efter separationen (hos mig på gården) och jag skulle därför antagligen kunna få igenom en flytt och vårdnad. Men - gå inte igång nu! Jag tänker antagligen inte göra det. :) Jag ser att barnen får det bäst med vv boende hos bägge.

Nej man har ansvaret helt själv för barnen gällande tider men här existerar i alla fall ett skyddsnät i form av morfar och släkt. I staden är jag helt själv, förutom exet såklart.

Jo, det skulle bli långa tider, men också egna tider, där man ändå kan vara närvarande inom arbetets gång. Flexibel på ett annat sätt.

Självklart måste barnen komma först och de är helt oskyldiga i detta.