Fler som vill ha bebis 2015/2016?

Stort grattis! Jag hoppas att vi också lyckas så snabbt när vi börjar försöka :). Lycka till med resten av graviditeten!

Nej det är han tyvärr inte. Vi hoppas att han får ja i december så kan vi börja i januari, men annars får vi vänta tills han hittat nåt. Han har sitt nuvarande jobb tills 31/3 så innan dess hoppas vi verkligen att han ska får napp någonstans! Så drygt nu när man ställt in sig på att börja försöka så fort som möjligt...

När ska ni börja försöka tror du?

Håller med om det ni skriver om julen, både att julen känns "urvattnad" jämfört med när man var yngre men även att man får försöka tänka att man förhoppningsvis snart har småbarn som gör det mysigare. Då blir det ju en generation till och känns nog mer värt på nåt sätt.

Vi har aldrig varit så nära i min släkt eftersom mina föräldrar inte har så nära relation till sina syskon. Jag och min storebror är väldigt olika så vi har inte heller nån nära relation men nu som vuxen är det trevligt att ses och jag gillar hans flickvän. Jag hoppas att de också vill ha barn och gärna snart eftersom ingen av min mans syskon verkar vilja ha barn. Tycker också att det låter overkligt men lockande att man kanske har en bebis nästa jul :)

Dagg03:

Precis, jag har funderat fram och tillbaka om barn i ca två år så nu när det troligen är max ett halvår kvar så känns det lite overkligt faktiskt. Fint att din kille också längtar! Min man är mer neutral, han vill men längtar inte - i andra omständigheter hade han nog gärna kunnat vänta flera år till. Vi hoppas ju börja tidigast i januari och senast i juni. Vi väntar som sagt på besked om min mans jobb men vet inte om vi kommer börja så tidigt som i januari även om vi fått positivt besked om jobbet. Detta eftersom vi inte kommer flyga till USA förrän tidigast till midsommar och jag är lite nervös över att inte bli insläppt i USA om jag är uppenbart gravid.

Har läst på nätet både om folk som blivit insläppta utan problem men även folk som blivit nekade så det är ju en risk jag inte vet om jag vågar ta. Jag MÅSTE ju bli insläppt med min man. På ett sätt skulle jag vilja vara några månader in i graviditeten eftersom jag allra helst vill hinna bli gravid igen och hinna föda även det barnet i USA. Men jag fattar ju att det kanske inte kommer vara möjligt men drömma går ju (även om jag självklart inser att det kan bli jättetufft med två barn så tätt). Samtidigt vill jag gärna försöka så tidigt som möjligt för man kan ju inte räkna med att blir gravid direkt.

Hur hade ni andra gjort i min situation?

Tack för input! Jag tror dock det är osannolikt att amerikanska tullen har tillgång till svenska sjukvårdsjournaler med tanke på att inte ens svenska myndigheter överför journaler mellan sig hur som helst pga sekretessen. De kanske bara har ett tränat öga och frågar alla med minsta lilla bula för att se hur man reagerar? Om du har någon bild från ungefär den tiden får du jättegärna visa så man får en uppfattning om hur det såg ut (du kan ju skära bort huvudet om du vill vara anonym). Hade varit jätteuppskattat .

Jag vet inte om de skulle resonera annorlunda med mig eftersom jag komme ha rätt att vara där i två år och inte i 90 dagar som för turister, men jag vågar nog inte ta risken att inte bli insläppt för då får jag ju resa tillbaka utan min man. Det är inte livsviktigt att barnet/barnen blir amerikanska medborgare men jag tycker att det vore roligt eftersom de då har rätt att bosätta sig där, något jag själv alltid velat. Inget garanterar ju att de kommer känna likadant men det skulle även underlätta för dem ifall vi skulle fortsätta bo där, eftersom man t ex i vissa (kanske alla?) stater får studera helt gratis på den egna statens universitet och det handlar ju om hundratusentals kronor som man då slipper betala.

Lawendel: tack för bilderna, intressant att se! Det blir första barnet för oss så jag har ingen koll på hur snabbt magen brukar växa. Hade du lösa eller tajta kläder i tullen? Om den såg ut ungefär som i v 19 redan i v 17 är jag inte förvånad att den syntes. Enorm skillnad mellan v 11 och v 17 - i v 11 hade du nog kunnat komma undan med att ha ätit lite godis och ha dålig hållning, i alla fall med lösa kläder . Kanske vore smart att satsa på att vara i max v 12 när vi flyger då för att vara på den säkra sidan. Så då blir det väl att börja försöka typ vid närmaste ägglossningen runt april-maj och hoppas att det tar sig snabbt.

Hade ju helst velat börja så fort som möjligt eftersom jag förstås vet att man inte kan räkna med att lyckas på direkten men om det inte tar sig snabbt behöver man ju inte oroa sig för tullen alls å andra sidan. Känner mig så otålig bara för jag har längtat i två år redan och det är ju så nervöst eftersom jag ändå byggt upp så mycket förväntningar kring att jag ska ta hand om barn under den här vistelsen så jag vill ha ut mina två kids snabbt nu haha . Hade vi varit kvar i Sverige och haft vanliga fasta jobb som lunkat på hade jag nog inte alls känt mig så stressad att bli gravid utan nog kunnat ta det liiiite mer som det kommer (fast jag är inte bra på det när det gäller annat heller i och sig .

Stort grattis, ett viktigt steg på vägen? Vad är det som gör att ni ändå kommer vänta ety helt år till om man får fråga?

Ett viktigt steg på vägen! Skulle det vara. Inte ett frågetecken.

Nu är det bara en månad kvar tills vi får besked om ett av jobben min man sökt. Det är sagt att beskedet kommer före jul så nu börjar nedräkningen, otåligt! Jag hoppas så mycket att han får det så att vi äntligen kan börja se framåt istället för att bara vänta och vänta, men har fortfarande inte bestämt mig om vi ska börja försöka få barn direkt isåfall eller om vi ska vänta till april-maj i alla fall. De jag pratat med som kan USA tror inte att det blir något problem med tullen så vi funderar på att börja försöka direkt ändå - man vet ju aldrig hur lång tid det kommer ta att bli gravid så jag är otålig att sätta igång, samtidigt som jag är lite lätt livrädd haha .

Citerar mitt eget inlägg: idag är en riktigt dålig dag för vi fick reda på att maken inte fick jobbet . Tillbaks till ruta ett och börja på en massa nya ansökningar. Hoppas att vi kan få ja någonstans ifrån senast första veckan i maj så att vi kan komma iväg under sommaren. Sååå drygt för mig att fortsätta mitt vanliga liv här hemma och hålla god min på jobbet när folk pratar om nästa år, när jag bara väntar på besked om hans jobb och kommande flytt. Jag vill få ett ja någonstans så att man vet och så vi kan börja försöka få barn. Börjar bli galet otålig nu, har väntat i över ett år...

Han är forskare och behöver en utlandsmeritering för att komma vidare i karriären så att han KANSKE någon gång i en avlägsen och mycket osäker framtid kan få en tillsvidaretjänst på något svenskt lärosäte, helst där vi bor nu. PS: det är skit att vara tillsammans med en forskare rent trygghetsmässigt. Han är underbar men jag hade inte förstått att vårt liv skulle bli såhär när vi blev ett par. Han har sökt "vanliga jobb" men är överkvalificerad för dem...

Mm, det är inte lätt för en vanlig person att förstå hur den branschen funkar. Känner mig rätt bitter idag men det känns förhoppningsvis bättre imorgon. Nu får vi ta nya tag och kika efter andra ställen och försöka vara positiva. Jag har i alla fall hittat EN positiv sak med detta och det är att jag som nyligen gått ner i vikt får vara smal ett tag till innan man förhoppningsvis blir gravid .

Någon som planerar att börja försöka nu under januari-juni?

Gott nytt år allihop! Nu är vi äntligen på rätt sida 2015!!! Min man och jag hoppas kunna börja i april, känns nästan overkligt. Han tar aldrig upp det själv dock för han har annat att tänka på, att hitta nytt jobb så att förutsättningarna finns för att bli gravid. Jag hoppas så att han hittar något snart. Det är otroligt frustrerande att bara vänta på det och jag kan ju inte göra något för att hjälpa honom, men jag vill absolut inte bli gravid innan han får jobb för då skulle jag inte kunna glädjas utan mest ha ångest för huuvida han kommer hitta jobb eller inte.

Förra veckan kändes det som att jag bara ville bli gravid NU NU NU och att det får lösa sig med jobb på något sätt, men jag vet ju att det inte är sådan jag är så det var bara att plocka fram kondomen... Känns märkligt på något sätt nu när man är på upploppet till att börja försöka, känner mig så otålig.

Dagg03: vi har inte börjat ännu. Min man har fortfarande inte fått något nytt jobb så vi väntar på det (han är visstidsanställd nu). Om han får jobb startar vi antingen i maj eller i september. Seg väntan...lycka till med ert jobbsökande!

Dagg03: det är väldigt låg sannolikhet att han får en tillsvidareanställning inom sitt yrke så det vi väntar på är helt enkelt någon form av ny anställning eftersom hans tjänst tar slut i september och hittar han inget innan dess blir han ju arbetslös, så det känns inte som en bra grund inför att bli gravid även om jag har jobb. Han arbetar med forskning och det är extremt svårt att få en tillsvidaretjänst, både inom privat sektor och inom akademin. För att komma vidare inom akademin behöver han göra en utlandstjänst men bara för att man gör det finns ändå inte någon garanti att få en tjänst när man kommer tillbaka. Det suger verkligen.

Så vi kommer troligen inte hamna i ett säkrare läge än er eftersom utlandstjänsterna är visstid på 1,5-3 år, men det får vara tillräckligt säkert för oss. Nackdelen är att om han får en sådan tjänst är det som sagt en utlandstjänst och då måste jag säga upp mitt jobb för att följa med om jag inte får tjänstledigt. Det är inget alternativ att bli gravid om han inte har fått en tillsvidaretjänst eller en utlandstjänst. Det hjälper inte att jag har en SGI eftersom vi förr eller senare måste ta tag i hans arbetssituation eftersom han inte kan bo kvar här och hanka sig fram på visstidsanställningar för det blir bara en återvändsgränd . Men OM han skulle få en vanlig tillsvidaretjänst så att vi kan bo kvar hamnat vi istället i en väldigt bra sits, men det är låg sannolikhet för det tyvärr.

88:an: mycket positivt som händer i ert liv nu, kul! Skönt att du fått fast jobb, har din sambo det också? Låter härligt med en valp, hade gärna haft men min man är allergisk.

Jodå, han söker inte bara inom forskning utan alla typer av relevanta jobb på olika nivåer (dvs även på "vanliga" företag) men det är tyvärr inte lättare för det. Det är en rävsax för ganska ofta anses han säkert överkvalificerad eller har för lite specifik erfarenhet för tjänsten. Han är ingenjör i botten men det verkar svårt att få vanliga ingenjörsjobb / vanliga jobb överhuvudtaget.

Jag förstod inte alls att det kunde bli såhär nu. Han tog examen efter finanskrisen och lyckades inte få ett vanligt jobb så han började doktorera, och nu är han doktor men har inte lättare att få jobb nu heller. Han tycker självklart att detta är skitjobbigt och det är sådan ångest för mig också eftersom det ju påverkar huruvida vi kan bo kvar här eller måste flytta. Om han inte lyckas få ett vanligt jobb kommer vårt liv vara lite av en karusell eftersom det kan ta många år innan man får en fast tjänst. Ja, jag är bitter...

88:an

Roligt att läsa om någon annan som fått kämpa men så att säga kommit ut på andra sidan! Jag känner ibland som på amerikanska filmer när de bara skriker "is this really happening?" för jag fattar faktiskt inte hur vi hamnade i en sådan svår sits. Min man är smart, social, lätt att ha att göra med så det känns nästan overkligt att det är så svårt för honom att hitta ett jobb. Naturligtvis måste det inte vara en perfect match men han vill ju ha nytta av sin utbildning så han kan ju ändå inte ta vilket jobb som helst.

Han söker allt han hittar som är någorlunda relevant men det blir nog en utlandstjänst ändå för det ser mörkt ut att få jobb i den här regionen och jag är inte intresserad av att flytta inom Sverige. Vet inte hur länge till han ska söka och se om han får ett vanligt jobb innan han tar en utlandstjänst - inte för att de bara sitter och väntar på honom men han kommer få besked om tre utlandstjänster nu innan sommaren och om han blir erbjuden någon av dem är det ju svårt att tacka nej, för vem vet om/när han får ett riktigt jobb här? Usch jag har ont i magen av den här ovissheten och jag kan inte ventilera det med mer än två tjejkompisar för de andra är kollegor och jag vill inte att det ska komma ut på jobbet att jag kanske kommer säga upp mig.

Nej, jag vill inte heller diskutera barnplanerna med andra, förutom en vän som vet. Ja jag är motvilligt beredd att "offra" mitt jobb ett par år för att min man ska kunna komma någon vart efter sin långa utbildning, men jag har inget direkt karriäryrke heller (dock universitetsutbildad) utan tror att jag har lättare än han att få ett nytt jobb när/om vi kommer tillbaka (om jag inte får tjänstledigt). Min man tycker att det är jobbigt att det är såhär så det är inte så att han bara förutsätter att allt är på hans villkor.

Håller inte riktigt med om att det är ett bra läge men det är som det är och om vi ska utomlands kommer jag nog försöka bli gravid så fort som möjligt för det känns sent att vänta tills vi eventuellt kommer tillbaka för då lär jag vara 33-34. Känns dumt att vänta så länge för man lär ju få ångest om man sedan får svårt att bli gravid. Allra helst hade jag förstås velat att han fick en vanlig tillsvidareanställning på ett företag men man får göra det bästa av vad det blir.

Hoppas du hittar ett jobb! Finns det mycket att söka? Har din respektive jobb?