Anonym (?)

Äldre 29 Oct 22:32

847 svar

Att komma över omöjlig kärlek

Anonym (? 2) skrev 2013-10-27 22:38:56 följande:

Den nöjda partnern lever till 100% som den vill medan den missnöjda får kompromissa med saker som är viktiga för honom eller henne. När den missnöjde tar upp det finns det ju egentligen ingen anledning för den nöjde att ändra på något för han / hon är ju helt nöjd med situationen. Den missnöjde orkar inte tjata, diskutera eller gräla över saken varje dag utan det går långa perioder när livet bara flyter på, vilket den nöjde tolkar som att allt är bra eller åtminstone som att det är skönt att hen slipper ändra på något.

Förklaring nog?

Men hur kan man vara nöjd med att den andra inte är nöjd? Då är man rätt ego? Eller? Så nej inte tillräcklig förklaring, utan tyder mer på att man inte egentligen bryr sig om den andre? Nöjd med att livet flyter på för en själv, men inte för den andre.

Anonym (?)

Äldre 29 Oct 22:39

#671

Anonym (lika) skrev 2013-10-27 22:40:38 följande:

Det handlar om makt. Relationen baseras på ett maktförhållande istället för ömsesidig kärlek.
Eftersom jag tror att kärlek handlar om att jag vill ge min partner det den vill ha i största möjliga mån när jag älskar någon. Så är det inte kärlek för mig att låta den andra leva ett olyckligt liv, utan det den vill ha, för att jag själv ska få det jag vill ha.
Det är något man inte gör helt enkelt i min värld. Då handlar det istället om att jag vill makten och bestämma över hur förhållandet ska se ut, och att det är mitt sätt som är rätt, ett soloprojekt helt enkelt, där jag är mig själv närmast.

Men man kan ju tänka annorlunda också.

Håller med till viss del, och att ofta är det kanske inte medvetet hur det växer fram en sån relation. En har mycket att vinna och en har allt att förlora. Den som trodde den hade vinstlotten, blir lite häpen när den andra sen tar tag i frågan och går vidare. Kanske för att man hittat kärlek - riktig kärlek av någon annan. Det är den utlösande faktorn som gör att man plötsligt ser klart. Jag är värd något!

När man inte längre vill ge den andra kärlek och omtanke, utan mest dividerar kring hur man inte får det man vill ha, eller hellre vill ha något annat, eller kanske inte heller har något samliv ihop. Vad har man då?

Anonym (?)

Äldre 29 Oct 22:50

#672

InMyDream skrev 2013-10-28 14:11:07 följande:

Jo, det är säkert så. Men jag tycker också att hon sjabblar bort allt just nu, men då är det väl så det får bli. Man kan ju inte styra över andra människors känslor och tro på vad som är rätt. Börjar faktiskt tvivla på om jag vill söka upp henne när jag väl är klar med separationen. Hade hon velat på allvar vara vid min sida hade hon varit det oavsett om det blåser. Jag bad henne bara om att få lite distans för jag behöver ordna upp mitt liv innan vi kan komma vidare, men hon klev ut ur dörren. Omöjlig kärlek definitivt.

Jag har också blivit ombedd att kliva åt sidan. Jag tog emot det som att han inte vill ha kontakt. Du dumpade henne där i mina ögon, är i samma sits. Jag är jätterädd att han ska tro att jag inte står kvar. Men det gör jag.

Samtidigt vill han vara ifred, och nu känner jag att jag inte ska ta någon kontakt, men jag tror nog att han vill ha kontakt och vet varken ut eller in. Omöjlig kärlek!

Borta med vinden, släng sig i väggen.

Han älskar mig men blandar ihop alla känslor i en hel röra, famlijen, barnen, frun som han inte gillar, mig och ställer upp beslutet som om det var ett val mellan mig eller allt annat och att han lämnar sina barn när det är frun han lämnar.

Det blir så snurrigt tycker jag och vissa kanske behöver gå in i ett skal när de ska reda ut allt hemma - men för mig uppfattar jag det som att det är "slut". Att kärleken inte finns längre? Han vill inte ha mig. Känner mig helt dumpad och ledsen. Funderar helt allvarlig på att söka mig vidare, och det skulle inte förvåna mig att när jag väl lämnat honom dyker han upp och tror att jag ska finnas kvar. Då har jag sörjt och uppfattat honom som att han inte var intresserad. Råd snälla....

Anonym (?)

Äldre 29 Oct 23:08

#673

Halloj kämpar och alla andra. Håller med om att det är en bra tråd med olika perspektiv från båda könen på något som är riktigt svårt.

Jag kan bara svara för egen personlig del att jag inte kommer glömma honom någonsin. Det känns inte heller som att han kan glömma mig. Det bästa vore om han sa att han inte älskar mig eller vill ha mig, men genom att han inte gör det så blir det alltid en kontakt till ett litet uns av hopp i alla fall. Det behövs så lite för att jag ska glädjas i veckor. Hoppas, drömma och faktiskt må ganska bra.

Det är känslan och längtan som är så underbar också, och alla dessa drömmar, dagdrömmar, låtar, minnen osv.

Får känslan av att kärleken har många olika ansikten och att en mans kärlek och en kvinnas ser lite olika ut?

Spekulerar om män är mer kära i helheten, medan kvinnan i själva personen - mannen. Du älskar honom, han din man älskar dig plus allt det du har omkring dig i form av familj, trygghet, lugn osv? Nu gissar jag bara och det är säkert inte så alltid.

Visst hoppas jag att han inte ska gilla sin fru, och visst händer det att han säger att han inte tycker om henne, eller att han struntar i henne, men att det mer handlar om barnen, familjen och hela konceptet. För mig låter det obegripligt hur man kan stanna i ett koncept och inte ha kärlek till sin fru.

I ditt fall kanske han hade behov av ett äventyr, närhet men jag skulle nog inte vilja vara fru i ditt läge och gå med den känslan. Måste vara jättejobbigt. Som kvinna skulle jag ha svårt att ta tillbaka min man om han varit ute och slarvat, fast jag skulle inte ha svårt att ta tillbaka min älskare för honom älskar jag verkligen. Det handlar nog om det.

På ytan kan man älska, krama, klappa och känna men i hjärtat finns den där lite sorgsamma själsliga relationen. Inget känns riktigt bra med någon annan än just han, men så måste man pga att den andra inte vill. Skit också!

Anonym (?)

Äldre 30 Oct 23:45

#691

Undrar samma. Snälla förklara!

Anonym (?)

Äldre 2 Nov 11:29

#704

InMyDream skrev 2013-10-29 07:39:50 följande:

Jag är nog också ganska övertygad om att vill man lämna då lämnar man, kanske inte direkt men inom rimlig tid. Jag har funderat mycket på varför jag inte lämnade för min älskarinna. Egentligen finns det nog en ganska enkel förklaring som man inser nu när man fått lite perspektiv på saker ock ting, men jag insåg inte det då. Eller det kanske jag gjorde mycket väl. Jag är helt övertygad om att hon kunde ge mig så mycket mer i mitt liv än vad jag har nu, men jag tvekade/tvekar. Hon gav mig kärlek i mängder, vi kunde kommunicera på ett sätt som jag bara drömt om, vi hade samma intressen och mål i livet, grymt sex de få gånger vi hade det, hon är väldigt vacker, men det gick ändå inte. Skumt. Vi "strulade" ju under ganska lång tid så jag fick inte bara se hennes goda sidor utan även hennes mindre bra sidor, eller vad ska jag säga, se sidor jag jag tyckte mindre bra om. Ska inte gå in på detaljer, men det var nog de som gjorde att mitt val blev så svårt. Hade jag verkligen känt att hon var helt rätt för mig då hade jag lämnat garanterat. Jag kanske strävade efter en drömbild som inte finns, jag vet inte. Vet heller inte om mer tid hade hjälpt mig i mitt beslut att välja henne, men jag valde istället att vända på steken och fokusera på mitt nuvarande förhållande istället för på henne. Jag hade väl kanske inte räknat med att hon skulle bli så sårad när jag vände henne ryggen, men det var någonting jag var tvungen att göra helt enkelt vid den tidpunkten. Har väl hela tiden varit lite naiv och trott att om det verkligen är riktig kärlek då består den tills jag är redo. Så är det kanske till viss del, men hon behöver ju gå vidare i livet och släppa in andra personer i hennes hjärta som kan ge henne det hon behöver nu. Men som sagt, känns allt rätt, då tror jag att man lämnar. Och då menar jag naturligtvis inte den kategorin som är notoriskt otrogna och bara ute efter spänningen och bekräftelsebehovet, men har det i själva verket helt okey hemma. Den kategorin kan jag inte svara för och tyvärr är det nog många älskare/älskarinnor som sitter och väntar i en sån situation.

Berättade du för den du hade en relation med att du haft någon annan. Eller förblev det din egen hemlighet?

Anonym (?)

Äldre 2 Nov 11:36

#705

InMyDream skrev 2013-11-01 07:38:57 följande:

Det blir nog sällan bra avslut i dessa fall där man inte väljer varandra eller "strular" under längre tid. Jag hade önskat också att avslutet hade blivit bättre men jag vet inte om jag hade mått bättre idag av det oavsett. Hon var en person som jag tog till mig riktigt djupt under en lång tid i mitt liv och verkligen anförtrodde mig till som jag sedan var tvungen att avvisa. Hon kände ju säkert samma fast värre d.v.s hon anförtrodde sig till mig helt och så bara dumpar jag henne. Hade verkligt behövt henne nu. Det värsta är när jag ser henne att hon låtsas som ingenting, jag är en total främling för henne. Jag ser att hon skrattar och är glad med sina väninnor men när hon ser mig så ser hon bara sorgsen och ledsen ut. Som om all energi bara flyger ur henne. Jag kan inte göra henne glad längre och det gör verkligen ont på alla sätt. Väninnorna har nog räddat henne från hemska mig. Skulle så gärna vilja veta hur hon tänker nu, om jag finns i hennes värld över huvud taget eller om hon lyckats rensa ut hela mig och faktiskt lyckats gå vidare. Därför vill jag inte börja prata om detta med henne för det river säkert bara upp en massa sår, men oj vad jag behöver henne nu för att orka gå vidare i det jag ska gå igenom. Kan faktiskt till och med känna lite hat och bitterhet att hon inte ställer upp för mig nu när jag har det jobbigt. Jag fanns ju vid hennes sida när det var som värst för henne och nu skiter hon i mig när jag har det fruktansvärt. Fast jag förstår henne för jag sa ju till henne att jag inte vill det så jag får skylla mig själv. Men jag tror faktiskt att om hon hade haft verkligen riktiga känslor för mig, då hade hon funnits där för mig nu, men hon väljer en annan väg. Jag måste ha sjabblat till avslutet, men hur hade jag kunnat gjort det annorlunda. Tror inte det gått att gjort annorlunda och bättre. Hon kanske kunde berätta det för mig, men jag kan ju inte fråga. Minns hela tiden att hon sa att hon inte förstår och ville ha förklaring och det gnager i huvudet att jag inte kunde ge henne det tillräckligt så hon kunde finnas för mig nu. Det är speciella omständigheter som gjorde att jag behövde tid och jag kunde inte säga exakt hur mycket. Det känns nästa omöjligt att gå vidare och det har snart gått ett år sedan avslutet. Känns bara jobbigare och jobbigare och mitt hjärta blöder fortfarande. Precis som Felicia skrev att det är som personen dör, men uppstår då och då. Fruktansvärt jobbigt. Tror faktiskt det är lättare att gå vidare för den som blir själv och hittar ny kärlek än den som sitter kvar i skiten som aldrig går att reparera. Om man inte har en fru som "Kämpar" förstås som är så fantastisk och insiktsfull och verkligen "vill" kämpa.

Det låter som du kanske skulle prata med henne? Hon tror att du inte vill ha henne fast du vill, och du tror att hon inte vill ha dig fast hon vill. Så synd i så fall. Båda älskar varandra men måste glömma varandra - fast nu verkar det inte som ni behöver glömma varandra? Eller förstår jag fel?

Anonym (?)

Äldre 2 Nov 11:43

#706

Anonym (Vilsen) skrev 2013-11-01 18:44:26 följande:

Har nu följt denna tråd i ca två veckor...väldigt intressant...jag trodde att jag var helt ensam om att leva som jag gör... Jag är gift...har barn...alltid varit lyckligt gift och vi har alltid varit lyckliga, jag och min man varit ett par i över elva år. Sen februari har jag haft ett hemligt förhållande, med en väldigt nära vän till min man... Jag trodde aldrig att jag skulle känna som jag gör för den andra mannen...vi älskar varandra...och vi kan INTE sluta att träffas...vi har försökt så otroligt många gånger, men de går inte...vi behöver varandra...vi blir glada av varandra...vi trivs så otroligt bra med varandra....jag ser han som min bästa vän men också som min själsfrände. Vi har varit väldigt nära att bryta upp våra nuvarande förhållande, men det slutar alltid med att vi inte klarar av det...då vi sitter i en väldigt känslig sits då vi alla är väldigt goda vänner... Ingen av oss vill såra våra respektive samt vänner...det skulle såra så otroligt mycket...men samtidigt sårar vi varandra oxå...jätte svårt... Försökt att bara vara vän med varandra, men de går inte..vi dras till varandra hela hela tiden... Vi vet att det vi gör är så himla otroligt fel...men vi kan inte sluta...vi älskar varandra...men det räcker nog tyvärr inte för oss

Vilket jobbigt läge! Ni får väl avvakta och se hur stark kärleken är. Men hur går det därhemma? Klarar du av att leva kvar med din man? Hur går kärleken där?

Har också ett hjärta som hoppade iväg. Önskade och försökte glömma varandra. Det är så svårt för känslan och längtan blir så enormt stark. Saknaden ännu värre - värre än att sörja en död när man måste gå vidare.

Men ändå är jag på sätt och vis tacksam för det jag fått av honom, för jag levde inte inop med min själsfrände. Hade en rättså dålig relation när den väl började falla samman. Kärleksupptäckten blev den utlösande faktorn, men så här i efterhand var det inte bra hemma.

Ni får väl fortsätta träffas tills ni vet om det är på riktigt. Är det på riktigt då vet ni vad ni måste göra och kommer sen tycka att det var värt det. Kanske det är något som mognar fram med tiden?

Anonym (?)

Äldre 6 Nov 01:01

#751

Vet ett par som hittade varandra och de var också i samma situation som vilsen. Det blev jobbigt men idag är de gifta och fick ett barn tillsammans. Så visst finns det exempel där kärlek uppstått och sedan stannat. Alla relationer ha inte samma historia och slutsatser.

Mamma träffade en ny kärlek på jobbet. Hon gifte sig med min bonuspappa och jag fick två syskon. De är gifta än idag över 30 år senare.

Många har ETT svar på olika frågor och situationer. Så lätt är inte livet....

Men hur pallar man att umgås i grupp det förstår jag inte.

Förstår inte heller hur man kan ha relation med flera, men jag är väl som jag är... och varför önskar man den man har en relation med att den ska ha en bra relation med sin "ordinarie" partner. Är det inte lite konstigt?

Anonym (?)

Äldre 8 Nov 00:20

#758

Vad vet vi om vilses kärlek? Egentligen?

Vart tog du vägen TS?

Anonym (?)

Äldre 9 Nov 15:34

#769

Anonym (Gick inte) skrev 2013-11-08 13:56:10 följande:

Hej (en till)! Ja, det är svårt när känslorna svallar. Jag läser just nu Kärleksrelationen - en bok om parrelationen av Tomas Böhm. Kan verkligen rekommendera den. Den ger en djupare insikt i varför vi ibland trillar dit och blir förälskade och vad som kan ligga bakom de mekanismer som gör att vi "tillåter" oss att ha en otrohetsaffär.

Förälskelsen handlar mycket mer om en själv än om föremålet för de ömma lågorna. Det är en djup och grundläggande långtan efter att helt gå upp i en annan människa, att bli sedd, att bli hel. Det som att vara bebis igen och inte skilja på sig eget jag och mammas jag. Ungefär så blir det i en förälskelse. Detta är inte alls fallet i en mogen kärleksrelation.

Att bryta en relation när man är mitt i en förälskelse är ju oerhört smärtsamt. Men, om man förstår att känslorna som finns för den andre egentligen handlar om mina egna ouppfyllda behov, så kan man ju försöka jobba med de egna behoven och på så sätt hantera förälskelsekänslorna. Det är en väg ut, vare sig det blir något av relationen eller inte.

För så mycket jag har ändå lärt mig om livet att jag insett att ingen annan människa kan göra mig lycklig. Min lycka och välbefinnande är mitt eget ansvar. Och det som känns så fruktansvärt smärtsamt NU (att inte få leva med den man är förälskad i) och det känns som att det är den ENDA vägen till sann lycka. Men det är helt enkelt inte sant. Man kan bli riktigt lycklig på så många sätt.

Mitt råd till dig, och alla andra olyckligt kära i tråden, är att jobba med att försöka förstå vilka behov som ännu inte är tillfredsställda och som kan utgöra bakgrunden till er förälskelse. Jobba med dem, och bygg lyckan i ditt eget liv. Det är vägen framåt. Kärlek kommer och går i livet, men man kan vara lycklig oavsett.

Så det är sant att kärleken är densamma men föremålen varierar?
Känner igen mig så väl i det du beskriver. Känner verkligen att jag är den där lilla bäbisen i hans famn och det finns ingen som kan mäta sig med den känslan.

Anonym (?)

Äldre 9 Nov 21:13

#771

Glöm inte bort att den ska vara helt utan sex också.... om den är mogen alltså...

Du ska stå ut och finna dig med mindre. Helst anpassa dig så mycket du bara kan, så till den milda grad att du undrar vem du är. Den som är du kan och får du absolut inte hitta i någon annan. Det vore ganska omoget av dig, eller hur?

Tur att vi bor i ett fritt land! Hurra!

Anonym (?)

Äldre 30 Nov 13:58

#780

Ja. Det är inte förrän man är i de här situationerna som man på allvar förstår att man inte sett alla sidor av sig själv ännu. Jag har inga tips utan kan snarare bara intyga att jag inte heller känner igen mina känslor, eller agerande. Vad är det som händer i kropp och själ när man varit i en relation under lång tid som sakteliga brutit ner en och att man tillåtit sig brytas ner. Chock!

Anonym (?)

Äldre 30 Nov 16:45

#782

Nej. :)

Anonym (?)

Äldre 4 Dec 11:55

#788

sårad01 skrev 2013-12-03 19:24:50 följande:

Ingen anar hur hårt en otrohet skadar förutom de som själva upplevt det.
Det är inte värt att försöka vänta på någon som tydligen ändå väljer sin familj.Det är inte rätt mot någon av de inblandade.Tänk dig då tanken hur frun känner det, hur jobbigt är det för henne om hon älskar sin make djupt och ännu värre om barn är inblandade de blir också drabbade av att se sin mamma ledsen.Jag själv är den drabbade frun så jag vet vad jag talar om.Jag var flera gånger påväg att ta livet av mig men jag kunde inte genomföra det med tanke på mina barn.Jag har också erbjudit min make att lämna mig och låta han leva med sin älskarinna,men det vill han inte.Jag älskar min make så mycket att jag vill att han ska vara lycklig därför erbjöd jag honom att kunna välja älskarinnan.Jag har väldigt svårt att få tillbaka tilliten efter hans otrohet pga att han vill inte kämpa för äktenskapet jag känner enorm sorg att jag ger kärlek närhet uppmärksamhet jaa allt som hör till men får inget tillbaka inget sex,närhet,ömhet vet inte varför maken påstår sig älska mig men gör inget.
Detta tär något oerhört på mig att ha det såhär.Jag har varit trogen hela tiden inte tittat på någon annan under våra 16 år tillsammans.Jag känner mig lurad.Till älskarinnan vill jag säga att livet kanske skulle vara rosenrött ett tag men vänta tills vardagen kommer och eventuella barn från förra äktenskapet kommer varannan vecka och tar tid från dig vänta dig inte att du blir nr1 i hans liv,för det kommer vara barnen som är nr1.Lämna gifta män i fred och satsa på singlar där du blir nr 1 i deras liv.Risken är också att om den gifte mannen bedrar sin fru tror inte du att han skulle göra likadant efter ett tag mot dig???
ÄRLIGHET VARAR LÄNGST!!!! LÖGNEN KOMMER ÄNDÅ FRAM FÖRR ELLER SENARE

Hade du ändå velat veta? Jag förstår verkligen din sorg. Och jag har så svårt att förstå mannen som väljer att leva dubbelt utan att berätta. Hur fick du veta? Vill du veta eller hade du hellre velat leva i ovisshet. När männen (kanske kvinnor också) gör så här att de går in i och "lurar" den andra att de älskar kommer undan så lätt genom att undanhålla sanningen är det ändå bättre att få veta än att leva utan en aning?
Tänker mycket på det och känner att det är ett slags orättvist förtryck att hålla igång flera samtidigt. Lutar åt att sanningen måste vara det som är bäst för alla. Annars lever man livet utan att göra det på riktigt?

Att komma över omöjlig kärlek

INNEHÅLL