Anonym (lika) skrev 2013-10-25 10:23:04 följande:
Ja, jag vet ju inte hur ni upplevde den där kärleken ni hade. Men om det var en stor kärlek, så är det väldigt mycket begärt att hon ska komma till dig när du är kvar i det gamla. Det ligger liksom i sakens natur att när någon visar att den inte är redo så backar man och tänker att det är du som ska signalera när du är redo. Bollen ligger ju liksom hos dig. Att då vilja att hon ska söka upp dig igen är nästan orimligt. Stor kärlek gör så ont att mista, varför skulle hon utsätta sig för att bli avvisad av dig igen?!? Med det menar jag inte att hon inte vill vara med dig längre, det vill hon säkert om ni kände allt det där, och hon kan säkert finnas där för dig under tiden, men det är du som måste be henne om det. Hon är ingen tankeläsare eller sierska, antar jag. Att hon ev träffat andra betyder mindre i sammanhanget för människor tar till olika stategier för att överleva krossade hjärtan.
Jag hör att du också tagit ansvar för hennes liv på vissa sätt, att du förstört osv. Det brukar inte vara så, utan vuxna människor tar ansvar för sina egna liv och val utifrån premisser som du inte kan veta om du inte lever hennes liv. Hon lämnade sin man för att hon inte vile vara med honom antar jag, om det skulle ha blivit så även om du inte hade funnits...ja, det vet man ju inte eftersom det var så att du fanns helt enkelt. Det är en omöjlig och onödig fråga att ställa sig, som bara kan leda till spekulationer. Det är hennes ansvar och beslut inte ditt.
Ibland så tänker jag att det är så många som är rädda för att säga vad de vill. Man är rädd för att vara och framstå som egoist, men om man aldrig formulerar den egna viljan så gör man ju våld på sig själv. Jag vet att människor säger "jag kan inte be henne/honom om ditten eller datten" osv. Men jag tänker som så att om du säger vad du vill och inte vad du tror att den andra vill att du ska säga, eller vad du inte vill. Utan helt enkelt bara vad du vill, så kan den andra personen ta ställning till det. Det är en sund egoism att säga vad man vill. Det ger en "ren spelplan" eller hur jag nu ska formulera det.
Kanske är ditt problem att du tror att du inte vet vad du vill och kan därför inte formulera det? Fast jag tycker mig höra att du säger att du vill lämna ditt förhållande nu och hålla henne i handen under tiden. Det är ingen orimlig önskan. Jag tänker att om hon älskar dig och du henne så är det så man gör. Man finns där för varandra, lugnt och stilla. Jag kanske är naiv, men jag tänker att det är inte millimeterrättvisa det handlar om - du kan inte be henne för du vill ha mer än du gett till henne. Kärlek är ju flödande och handlar om att ge varandra det man behöver, ibland behöver du mer, ibland mindre, ibland är man svag ibland är man stark. Att säga vad man vill handlar om att våga visa de sidorna också.
Jag förstår det där med familjen och samvetet och plikten, det är för mig bara oförståeligt att man vill leva så, men jag vet att alla är olika och en del människor, inte så få kanske, lever sina liv för andras skull. Och egentligen kanske det inte är fel i att göra just det, kärlek handlar ju om generoistet och att ge. De är väl bara det att det blir så fel för mig, när man år ut och år in tvingas ge till någon man inte älskar, av plikt. Kanske när man lever så, att man omedvetet förväntar sig någon typ av stor tacksamhet tillslut också, och risken är att man blir bitter om den inte dyker upp i slutändan.I den bästa av världar så älskar man ju och blir älskad av den man lever för, det är liksom det som är ett förhållandes mening, i alla fall för mig.
Och visst kan man tänka så att blir det, så blir det, är det meningen så händer det utan att du behöver göra någonting.Det blir lite som en tröst i allt, om det är meningen så händer det, ett sätt att hålla ifrån sig förlusten. Men jag vet inte, kanske det i stället är så att man får vissa saker till sig och sen måste man ta hand om dem, precis som du säger, vårda dem. Många saker händer ju i livet, men när de väl hänt så är det ju upp till dig själv att sköta om dem och behålla dem.
