Att komma över omöjlig kärlek

Men om en relation är bra är man inte otrogen. Jag var trogen i 25 år!!! Dock hade jag inte självinsikt hur dåligt det var förrän jag hittade min älskade. Om han överger mig har jag ändå vunnit något. Känslan att veta vad kärlek är och komma ihåg känslan hur det är att vara berörd och åtrådd. Den är oslagbar.  

Vänta tills du hamnar i samma sits. Kärlek funkar inte så. Jag blev själv överraskad. Tro mig. Eller har du blivit drabbad? 

Ja. Viljesvag tänkte jag att män var? Då kanske vi pratar om personer då.  

Troligen. Vi människor är inte maskiner. 

Du har helt rätt. Men om du hamnar på andra sidan är det också helt logiskt. Alla har rätt att uttrycka sina åsikter och känslor. Det är väl själva poängen med dessa konversationer? Uppskattar diskussionerna - de är utvecklande. 

Hur har det gått TS. 

Om man ser till att TS man är ute efter att hitta en egen kärlek vid sidan av och känner till hennes relation till kollegan så är det väl rätt grönt för henne att fortsätta med sin älskare på jobbet.

Jag tycker att det finns så många moraltanter här på FL som själva har blivit bedragna utan att märka det. Jag bedrog min man, och märkte inte att han gjort det tidigare förrän jag konfronterade mig själv i efterhand. Självklart hade jag velat att han kom till mig och sa att vi har det dåligt. Men det gjorde han aldrig. När jag hittade min kärlek vid sidan av klarade jag inte av att stanna kvar. 

Så mitt svar till TS är: Jo du är inte ensam. Vi är många som försökt ta oss tillbaka till våra, men 2 av 3 skiljer sig. Så det är ju inte så rocket science att flera av dessa skilsmässor börjar med att man hittar kärleken på jobbet, på krogen osv.

För min personliga del gick kärleken inte över. När den hade flyttat in i mitt hjärta och vägrade flytta på sig i månader, då förstod jag att jag inte kan fortsätta med min man. Vi hade en rättså okej relation, bråkade ibland, men efter att jag förälskat mig som TS gjort kunde jag inte fortsätta med min man. Det blev omöjligt.

I TS fall verkar de vara okej med att ha varsin vid sidan ett tag just nu. Men det troliga är väl att inte det är hållbart för en längre tid.

Det skulle vara intressant att få andra kulturers syn på det här. Jag tror att vi i Sverige är rätt strikta med det här med affärer vid sidan av? Det är ofta kvinnorna sägs det som ber om skilsmässa. I andra kulturer är det inte ens möjligt.

Jag tycker det är TOPPEN av vi kan stå på egna ben i Sverige, att kärleken får styra i våra förhållanden. Vi är många kvinnor som faktiskt tröttnat på våra män och det är många män som också tröttnat på sina kvinnor. Varför hänga sig kvar till varje pris. Men trådarna här uppstår nog i ett skede då det är akut läge. Det intressanta är när de som gått igenom samma ger sin input. Det ser ut som det är en process på ett par år i alla fall.

Någon som vet?

Hur lång tid tar det i igenomsnitt från att man är "otrogen" tills man skiljer sig?  

För mig tog det 2 månader i praktiken och ett år på pappret. 

Alla de fall som jag vet har det lett till skilsmässa. Så där hade vi olika erfarenhet. Men otrohet kanske inte är middagsbordssamtalet om det inte bara är tjejmiddag eller killmiddag. 

Då brukar det krypa fram både det ena och det andra.

Vart tog du vägen TS? 

Kanske du bara ska låta det ta sin tid. För oss mognade det fram. Det är svårt att bryta. Ingen mår bra av det, utan det är nästan bättre att vara vänner ett tag när man inte pallar att välja. Beslutet behöver ju inte ske från en dag till annan. 

Personligen hade jag svårt att vara i två relationer samtidigt. Det blev inte lättare när ex-maken rusade in i en ny relation och ville involvera barn och allt. Det hade jag inte räknat med riktigt. Det gjorde riktigt ont.

Det är så lätt att en relation dör.  Till slut delar man det tråkiga - renoveringar, nya grejer, ny bil, tapeter, hämta, lämna, vem som ska göra vad i relation till barnen och allt som måste göras i hemmet. 

Med den nya relationen har jag riktiga djupa härliga samtal. Viktiga samtal om vad som är viktigt i livet. När jag träffar honom möter jag mig själv. När jag träffar min ex-man får jag en känsla av ensamhet. Det suger! Ger negativ energi. Exet och jag är som två röster som båda vill bli lyssnade på, men som ingen av oss vill lyssna på. Vi har inget kvar. Motivationen tog slut. Med kärleken som kontrast vid sidan av blev det ett lätt beslut. Upptäckte att det finns ett liv. Det liv jag en gång hade. 

Tror inte på kärlekslösa relationer. Det gör en halv - till skillnad från träffar med den man älskar som gör en hel.  

Upptäckte att jag levt så i över 10 år. Nöjde mig med att allt flöt bara och att barnen inte var sjuka från dagis eller njöt av ett nytt parkettgolv osv. Men när barnen nu klarar sig själva mer och mer, hände något.... Jag blev kär i en annan. Det hade hänt till och från tidigare, men bara kortvariga attraktioner, inget allvarligt alls. Tills det slog till och kärleken är besvarad. Det var ju inte alls planerat från någons sida. Men kärleken är ju så stark och opraktisk. Men nödvändig, för att känna sig levande. Och barnen mår bättre nu än innan. De kände av min mans och mitt okärleksfulla förhållande som ofta slutade i bråk och otrevliga tonlägen. Respektlöst. Nu äntligen är vi båda fria. 

Valde att säga som det var till mina vänner och familj. Nu vet "alla" utom hans fru. Själv känner jag mig hel och sann, men han blir ju motsatsen till autentisk och ärlig. Det mår han dåligt av, så jag vet inte hur han ska klara av den situationen. Min ex-man vet också. Honom kan man inte lita på för 5 öre, av naturliga skäl, han lär berätta för alla han känner. Ändå väljer den jag varit med en massa gånger att inte berätta. Känner att det bästa vore om hans fru också visste. Otrohet var aldrig en känsla vi hade i början. Sen blev det ohållbart som du beskriver. Men livet är ju inte färdiglevt. Vissa förälskelser lever mer än 2 år. De tar aldrig slut. Kärleken borde vinna i slutändan. Sen är det ju frågan till vad kärleken är starkast, till vardagen, barnen, eller det nya som kommer in med värme och närhet.