Att komma över omöjlig kärlek

Ja, jag vet ju inte hur ni upplevde den där kärleken ni hade. Men om det var en stor kärlek, så är det väldigt mycket begärt att hon ska komma till dig när du är kvar i det gamla. Det ligger liksom i sakens natur att när någon visar att den inte är redo så backar man och tänker att det är du som ska signalera när du är redo. Bollen ligger ju liksom hos dig. Att då vilja att hon ska söka upp dig igen är nästan orimligt. Stor kärlek gör så ont att mista, varför skulle hon utsätta sig för att bli avvisad av dig igen?!? Med det menar jag inte att hon inte vill vara med dig längre, det vill hon säkert om ni kände allt det där, och hon kan säkert finnas där för dig under tiden, men det är du som måste be henne om det. Hon är ingen tankeläsare eller sierska, antar jag. Att hon ev träffat andra betyder mindre i sammanhanget för människor tar till olika stategier för att överleva krossade hjärtan.

Jag hör att du också tagit ansvar för hennes liv på vissa sätt, att du förstört osv. Det brukar inte vara så, utan vuxna människor tar ansvar för sina egna liv och val utifrån premisser som du inte kan veta om du inte lever hennes liv. Hon lämnade sin man för att hon inte vile vara med honom antar jag, om det skulle ha blivit så även om du inte hade funnits...ja, det vet man ju inte eftersom det var så att du fanns helt enkelt. Det är en omöjlig och onödig fråga att ställa sig, som bara kan leda till spekulationer. Det är hennes ansvar och beslut inte ditt. 

Ibland så tänker jag att det är så många som är rädda för att säga vad de vill. Man är rädd för att vara och framstå som egoist, men om man aldrig formulerar den egna viljan så gör man ju våld på sig själv. Jag vet att människor säger "jag kan inte be henne/honom om ditten eller datten"  osv. Men jag tänker som så att om du säger vad du vill och inte vad du tror att den andra vill att du ska säga, eller vad du inte vill. Utan helt enkelt bara vad du vill, så kan den andra personen ta ställning till det. Det är en sund egoism att säga vad man vill. Det ger en  "ren spelplan" eller hur jag nu ska formulera det. 
Kanske är ditt problem att du tror att du inte vet vad du vill och kan därför inte formulera det? Fast jag tycker mig höra att du säger att du vill lämna ditt förhållande nu och hålla henne i handen under tiden. Det är ingen orimlig önskan. Jag tänker att om hon älskar dig och du henne så är det så man gör. Man finns där för varandra, lugnt och stilla. Jag kanske är naiv, men jag tänker att det är inte millimeterrättvisa det handlar om - du kan inte be henne för du vill ha mer än du gett till henne. Kärlek är ju flödande och handlar om att ge varandra det man behöver, ibland behöver du mer, ibland mindre, ibland är man svag ibland är man stark. Att säga vad man vill handlar om att våga visa de sidorna också.
   
Jag förstår det där med familjen och samvetet och plikten, det är för mig bara oförståeligt att man vill leva så, men jag vet att alla är olika och en del människor, inte så få kanske, lever sina liv för andras skull. Och egentligen kanske det inte är fel i att göra just det, kärlek handlar ju om generoistet och att ge. De är väl bara det att det blir så fel för mig, när man år ut och år in tvingas ge till någon man inte älskar, av plikt. Kanske när man lever så, att man omedvetet förväntar sig någon typ av stor tacksamhet tillslut också, och risken är att man blir bitter om den inte dyker upp i slutändan.I den bästa av världar så älskar man ju och blir älskad av den man lever för, det är liksom det som är ett förhållandes mening, i alla fall för mig. 

Och visst kan man tänka så att blir det, så blir det, är det meningen så händer det utan att du behöver göra någonting.Det blir lite som en tröst i allt, om det är meningen så händer det, ett sätt att hålla ifrån sig förlusten.  Men jag vet inte, kanske det i stället är så att man får vissa saker till sig och sen måste man ta hand om dem, precis som du säger, vårda dem. Många saker händer ju i livet, men när de väl hänt så är det ju upp till dig själv att sköta om dem och behålla dem.

Hur menar du att den sårat?

Jag tänker på det att du skriver att det handlar om mod. Är det verkligen så? Jag tänker att det handlar om överlevnad. Om den relationen man lever i är så dålig att man vill lämna den, är det då mod som krävs för att genomföra det? Kanske att det är styrka och en stark tro på att du har rätt och vet vad du vill eller en känsla av att man förtjänar bättre. Men mod, jag vet inte...på ett sätt kan man ju säga att det är väldigt modigt att stanna i något som nöter ner dig istället.  Eller handlar mod alltid bara om att möta nya saker?

Kanske lite för filosofiskt...det är väl mest det att om man använder ord som fylls av en viss betydelse, så kan det vara lätt att känna att du inte kan infria dem. Om du tex är en person som är avvaktande kanske ordet mod fyller dig med prestationsångest.

Jag tror egentligen inte att det är mod som krävs, det kommer liksom på köpet, jag tror att det är en känsla av att det bara finns en väg att gå och att du inte vill vara kvar i den gamla relationen som är drivkraften. En känsla av det handlar om att om du stannar så kommer du att gå under, sakta eller fort,  och att du istället väljer att leva.
  
 

Jag tror att det är fler människor än vad man tror som lever i förhållanden som egentligen inte är sunda, men de vet inte om det utan tror att det ska vara så som de har det. Att se det själv är inte lätt utan det är först när man upptäcker att livet kan vara något annat som man förstår att man kan leva ett annat liv. Då handlar det inte om att man har dragit ut på någon situation utan att man helt plötsligt öppnade sina ögon. Men det kanske är vanligare än vad jag tror att man vill lämna för att man är "lite" missnöjd som du säger. Jag kanske är för svart eller vit och mer benägen att bestämma mig för saker än att vandra i tvehågsenhet.
  
Jag tycker mest att mod är ett knepigt ord i sammanhanget eftersom allt kan vara modigt, det kan både vara modigt att stanna och att gå. Vad är det som avgör vilket som är mest modigt? Det går antagligen tillbaka till grundläggande värderingar av vad som är verkligt viktigt och då kanske det för vissa är modigt att fullfölja sina plikter och för andra modigt att bejaka sin egen längtan. Hur omgivningen ser på det påverkar och då kan de vara svårt att se vad man själv egentligen finns i sammanhanget.

Jag har själv inte levt så, att jag haft det bra och ibland riktigt trevligt men ändå velat bort. Vi hade det kanske också så när jag tänker efter, i teorin och kanske i praktiken stundtals på vissa sätt, men jag funderade aldrig över det då. För för mig var det avgörande att jag upplevde att jag inte ville ge längre. Känslan av att vara snål, ogin och missunnsam och att inte vilja förändra det för min partrners skull var en överväldigande orsak i sig. Då spelade det liksom ingen roll om det blev som jag trodde, att stanna kvar och fortsätta som den personen jag blivit var värre, och som sagt jag ville inte förändra mig för min parterners skull, det fanns liksom inte, för jag hade slutat älska.  Man kan ju bara förändra sig själv och inte andra.  

Då förstår jag bättre, men menar du att du ljuger för henne nu och säger att du och din fru ska ge det en chans, när du i själva verket vill påbörja en skilsmässa? Det verkar inte bra att hålla sånt borta, bättre att säga vad som är sant och att du helt enkelt vill lämna en relation som du inte mår bra av. För det är väl det som är sant?

Kanske ska man också vara försiktig att tänka att "den andra" ska skiljas av "rätt" orsaker och att ta ansvar för det. Man måste våga lita på att andra människor kan ta ansvar för sina egna liv. Man lever inte i deras verklighet, och kan inte veta alla premisser och känslor som finns eller inte finns. 

Jag förstår att du är rädd om henne, men var också rädd om dig själv. Virrar man in sig i en massa tankar om hur man ska underlätta för den andra så är det lätt att du glömmer att uttrycka det du behöver. Tid är bra, om det är tid hon vill ha, men ljug inte om hur ditt eget liv förändras och att du drömmer om att vara med henne, kanske är det det hon behöver höra för att våga lyssna till sig själv.  Bara några tankar...     

Så väldigt, väldigt sorgligt, jag tycker synd om dig faktiskt.
Ibland är det så att man tvingas gömma sig i en annan del av sig själv om det gamla gjort för ont. Om du inte har berättat precis hur du känner så tycker jag att du ska göra det. Även om du tycker att hon känns onåbar, så kanske hon finns där inne någonstans. Och det säger jag för att jag har erfarenhet av kärlek som vilar och varar hos båda i många, många år, även om livet går vidare på andra sätt och det kan verka för båda som om den andra har glömt...

   
  

Bra skrivet.
Det kanske är så att kärlek inte är det viktigaste för alla. En del tycker att det är ok att leva med någon som inte älskar dem, men som dom säger sig älska, andra vill leva med någon som ger vänskap och trygghet snarare än kärlek. Det finns säkert andra varianter också, förutom en relation som baseras på ömsesidig kärlek, åtrå och generositet.  

Det är väl bara det att det är bra att vara överens med den man lever med om hur man förhåller sig till relationen man stannar i så att det inte blir skevt. Jag tänker som så att man får säga vad man vill ha, och den andra berättar om det är något som den också vill ha eller kan tänka sig. Så att det inte bli så att den ene tror att den lever i en kärleksrelation och den andre i en vänskapsrelation.

Det handlar om makt. Relationen baseras på ett maktförhållande istället för ömsesidig kärlek.
Eftersom jag tror att kärlek handlar om att jag vill ge min partner det den vill ha i största möjliga mån när jag älskar någon. Så är det inte kärlek för mig att låta den andra leva ett olyckligt liv, utan det den vill ha, för att jag själv ska få det jag vill ha.
Det är något man inte gör helt enkelt i min värld. Då handlar det istället om att jag vill makten och bestämma över hur förhållandet ska se ut, och att det är mitt sätt som är rätt, ett soloprojekt helt enkelt, där jag är mig själv närmast.  

Men man kan ju tänka annorlunda också.  

Sant, och så hemskt.