Att komma över omöjlig kärlek

Bara ett förtydligande angående projekt och resor. Vi planerar inte medvetet övernattningar för att få tid tillsammans utan det är helt enkelt en del av jobbet som är svårt att komma ifrån. Om det varit möjligt hade jag helst av allt bytt jobb men tyvärr är jag så oerhört specialiserad att jag har få arbetsgivare att välja mellan (skulle alltså tvingas flytta för att byta jobb vilket skulle bli svårt att få igenom hemma då mannen älskar sitt jobb och vi båda verkligen trivs där vi bor). På jobbet måste vi själva dra in större delen av vår lön genom konsultuppdrag som jag och min fd älskare under många år gjort tillsammans - det skulle därför både bli svårt och konstigt om vi helt plötsligt slutade arbeta tillsammans (både kunder och ledning skulle definitivt vilja ha en förklaring).

Känns som om Tom/InMyDream får ta lite väl mkt skit nu. Visst kan jag hålla med om att den starka/minst intresserade/den som inte är beredd att lämna kanske har en viss skyldighet att ta ett större ansvar eftersom det borde vara lättare för den att bryta. När min fd först bröt innan sommaren och nu talar om för mig hur vacker jag är känns det lite tveeggat - blir naturligtvis genomlycklig eftersom jag är galet kär i honom men samtidigt känns det som om han inte bryr sig om mig för om han verkligen gjorde det skulle han ju" tvingat" mig att gå vidare istället.

Samtidigt är jag fortfarande övertygad om att han faktiskt har väldigt starka känslor för mig - även om de inte är starka nog för att få honom att lämna fru, fyra barn (varav två med speciella behov), hus, släkt, vänner och inte minst en hyfsat fungerande vardag för en oviss framtid med sex barn på halvtid, två sårade fd partners, flytt osv. osv. Vad jag försöker säga är att beslutet att lämna/stanna inte nödvändigtvis behöver spegla hur starka ens känslor är utan även påverkas av hur man föreställer sig en vardag tillsammans.

Dessutom är det ju så att alla relationer innefattar minst två människor. Vid det här laget borde min fd älskare förstå att jag har mycket starka känslor för honom men under en väldigt lång period mörkade jag detta och hävdade att det enbart handlade om sex från min sida, jag sa att jag inte var redo att lämna min man, att jag aldrig tänkt på en framtid tillsammans med min fd älskare osv.  just för att jag misstänkte att han skulle ta sitt "ansvar" och bryta om han fick reda på hur "seriös" jag var. Så jag får onekligen skylla mig själv om jag blev "utnyttjad".

Huvudproblemet kvarstår dock. Hur i hela fridens dar ska man kunna förmå sig att gå vidare samtidigt som man är helt galet, förlorat kär. Tycker mig ha fått väldigt många goda råd - framför allt om att även försöka komma ihåg hans dåliga sidor, försöka se honom med "vardagsögon" etc. Ett av problemen är dock att vi under många år (innan vi inledde vår relation) var goda vänner så även om han självklart har både bra och dåliga sidor är det en person som jag länge tyckt mycket om och som jag faktiskt är helt övertygad om att jag skulle kunna få en väldigt bra vardag med.

Nu är det kört igen. Hann inte träffas mer än två veckor efter semestern innan vi återupptog vår relation. Nu är det separation från min man som gäller. Även om jag aldrig kommer bli nummer ett för min älskare kan jag inte fortsätta leva i mitt äktenskap.

Tack för alla kommentarer! Jag är fullt medveten om att det är destruktivt  (i alla fall för mig) att ha en älskare men jag kan helt enkelt inte stå emot. Om det bara vore sexuellt hade jag kanske fixat det men i vårt fall är vi också bästa vänner och har under lång tid anförtrott oss åt varandra och stöttat varandra när någon av oss haft det jobbigt (delar helt enkelt den mentala närhet som vi borde ha med våra respektive). Egentligen har vi faktiskt inte vart otrogna igen (efter brytningen innan sommaren) i fysisk bemärkelse men pratade till exempel i mobil i 5 timmar när vi båda övernattade på olika jobb förra veckan - och det som sas var allt annat än oskyldigt. 

Önskar naturligtvis fortfarande att jag var nummer 1 (och det är ju just det som är så destruktivt) men jag känner honom väldigt bra sedan många år tillbaka och vet som sagt att han aldrig kommer lämna sin familj (i alla fall inte medan barnen är små)  - så jag väntar väl egentligen fortfarande på att vakna upp en morgon och fråga mig själv vad jag sett hos honom. Fast jag tvivlar i dagsläget på att jag någonsin kommer så långt.

Tack igen för en intressant diskussion. Dock måste jag faktiskt opponera mig mot alla som tycker att min älskare är en skit/loverboy som bara låtsas vara min vän för att få sex. Hur i hela fridens dar kan ni göra en så ingående analys av en människa som ni aldrig har träffat?! Visst, han bedrar sin fru men jag bedrar min man - hur kommer det sig då att ni är bergsäkra på att han bara är ute efter sex medan jag blir utnyttjad?? Upprepar att vi varit mycket nära vänner i många år - långt innan vi inledde ett intimt förhållande. Och jag är helt övertygad om att han har mer än rent sexuella känslor för mig även om de i inte är starka nog för att få honom att bryta upp från sin familj.

Känns som om tråden fått lite ny inriktning och jag vill därför redogöra för mina åsikter:

Jag tycker att otrohet är fel!
Om jag från början insett vart vi var på väg hade jag avstyrt det hela innan något hände - men jag trodde verkligen bara att vi var väldigt nära vänner ända tills vi åkte iväg på en jobbresa och känslorna bara exploderade.
Inser att hans fru skulle bli sårad om det kom fram (min man vet att jag är kär i min kollega och numera även att vi har varit intima - själv söker han aktivt efter en älskarinna och ingen av oss orkar bry oss då kärleken är borta). 

På grund av ovan har jag försökt bryta med min älskare och vi hade till exempel ingen kontakt under semestern MEN jag tänkte fortfarande på honom jämt och hela mitt liv fortsatte att snurra runt honom som vid värsta tonårsförälskelsen (ex. tränade för att vara snygg för honom etc). Nu när vi träffas på jobbet igen är vi sakta men säkert på väg tillbaka. Frågan som kvarstår är alltså hur jag ska få ut honom ur mitt liv?

(vår dotter är 2 år medan hans fyra barn är 5-15 år)  

Tyvärr skulle det vara väldigt svårt för mig att byta jobb (tror jag har skrivit det förut) eftersom jag är väldigt specialiserad inom mitt område och bara har en handfull arbetsgivare i hela landet. Dessutom skulle jag och min älskare definitivt fortsätta stöta på varandra professionellt eftersom vi som sagt var är väldigt få som jobbar med detta (max 30 personer i hela landet).

Sedan förra inlägget har allt dock tagit en ny vändning. Min älskare vill åter att vi ska bryta - ha så lite kontakt med varandra som möjligt och enbart professionellt (alltså även bryta den vänskap vi haft under så många år - aj!). Själv känner jag total panik och en oöverstiglig sorg. Uppenbarligen har alla som sagt att jag egentligen inte velat bryta haft helt rätt - däremot vill jag fortfarande (mer än någonsin faktiskt) komma över honom (sluta älska honom) - innan jag går under! 

Nu har han ändrat sig igen och vill fortsätta träffas - gör så ont och är så svårt för oss båda att bryta när vi egentligen inte vill (ni har övertygat mig om att min vilja saknas). MEN så här kan vi ju inte fortsätta - vi har ingen framtid!

ice01: Jag klarade inte av att hålla det hemligt för min man (som trots allt är en nära vän och livskamrat) utan berättade det utan att ha blivit påkommen - han brydde sig dock inte nämnvärt. Vad gäller min mans älskarinna kom jag på dem första gången de träffades. Hur min älskare klarar av att hålla det hemligt hemma vet jag inte riktigt - antar att de har fullt upp med många barn med tillhörande aktiviteter mm. En gång sa han att han trodde största faran för upptäckt var att han alltid var så lycklig när vi träffats (även om vi bara jobbat) och att han därför alltid såg till att köra en extra tur med bilen eller ta en promenad innan han gick hem så att frun inte skulle undra varför han var glad (vilket i sig är lite sorgligt - att hon skulle bli förvånad/misstänksam över att han är glad menar jag).

Ja hur går det? Svårt att säga.

Min man västerprasslade förra helgen och jag och min älskare är i princip tillbaka där vi var innan brytningen inför semestern. Det som ändå gör en separation så vansinnigt jobbig/otänkbar? är att både jag och min man tycker om paketet  - historien tillsammans, hus, vänner, lika värderingar och framför allt en vardag med vårt älskade barn. Vardagen flyter på - umgås i princip aldrig ensamma utan bara med barn och/eller vänner. Vårt hem är lite av ett öppet hus och vi har nästan alltid släkt eller vänner, grannar etc. på middag även under veckorna (vi är till exempel ett par grannar med barn i samma ålder som turas om att laga mat åt varandra tre dagar i veckan) - och all tid som inte är växelvis boende för barnet känns som lite av en seger.

Samtidigt känner jag en stor mental och fysisk tomhet och tror inte jag stått ut utan att ha min älskare - samtidigt som hans blotta existens gör tomheten mer uppenbar. Drömmer ju om att få hålla honom i handen när vi är på skogspromenad med familjen (inte att gå några meter från min man). Är rätt övertygad om att jag och min man förr eller senare kommer att separera men just nu känns vår vardag bättre än att bara få träffa barnet varannan vecka (inte minst för mig som vet att jag aldrig kommer bli nummer 1 för min älskare).

Att jag och min älskare inte blivit påkomna trots att vi träffats i snart 1.5 år är dock en gåta - inte minst med tanke på att vi bor i ett litet samhälle. Kanske beror det på att vi jobbar i samma projekt så ingen skulle reagera om de såg oss tillsammans och dessutom var vi nära vänner (har till exempel träffat varandras fru/man) i många år innan vi inledde vår affär - och naturligtvis det faktum att vi aldrig har kontakt utanför arbetstid och nästan bara umgås utomhus när vi är på tjänsteresa (ha träffats ett par gånger även här hemma men då har vi låtsas stöta på varandra i ex. slalombacken vilket i sig inte skulle ha varit så konstigt i vårt lilla samhälle).

Har nog för tillfället gett upp tanken på att känslorna för min älskare ska klinga av men förr eller senare kommer det ju att hända. Drömmer om att ha hela paketet - dvs historia, hus vänner etc. tillsammans med en man (någon jag ännu inte träffat) jag älskar och känner både mental och fysisk närhet med. Tyvärr är det ju omöjligt eftersom jag alltid kommer tvingas välja mellan att träffa mitt barn varannan vecka och att ha en kärleksrelation.

Så sammanfattningsvis känns vardagen rätt okej (framför allt pga att jag gett upp tanken på att komma över min älskare just nu) samtidigt som framtiden känns ganska hopplös - oavsett vilka val jag gör kommer jag aldrig kunna bli helt lycklig igen utan alltid sakna antingen mitt barn eller en nära kärleksrelation.   

     

Jag och min man har pratat om våra älskare/älskarinnor - ironiskt nog är det en av de få saker vi kan prata om utan att bli irriterade. Han tycker det känns helt okej att fortsätta som vi har det så länge han får sex på annat håll - och han skaffade sig aktivt en sexpartner. I mitt fall skulle jag "tyvärr" aldrig kunna ha sex med någon jag inte har känslor för och jag hade verkligen inte planerat att skaffa mig en älskare utan blev himlastormande förälskad och lyckades då inte stå emot. För mig innebär det att jag inte längre älskar min man utan älskar min älskare som jag helst av allt skulle vilja tillbringa varje vaken minut med. Detta har bla .lett till ett totalt sammanbrott på midsommarafton då vi råkade fira på samma ställa och jag fullkomligen bröt ihop då jag såg min älskare med sin familj (trots att jag inte ens såg han och frun samtidigt en enda gång höll jag på att gå under av svartsjuka). Så nej - öppna förhållanden är nog inte min grej.

Tror det är vanligt att bryta helt då många inte klarar av att ha två relationer parallellt. Jag och min älskare är helt öppna med vad vi känner för varandra och brytningen (innan sommaren) kom framför allt som ett resultat av att jag ville gå vidare och skapa ett liv med honom medan han kände att han inte kan lämna sina barn (även om vi båda har starka känslor för varandra vill vi alltså gå vidare på olika sätt). I den situationen var det för jobbigt för oss båda att fortsätta träffas. Men att inte träffas visade sig vara ännu jobbigare och jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde den här sommaren - och nu är vi ju tillbaka hos varandra igen. Men även om det är underbart att träffas känns det också fullkomligt hopplöst eftersom jag vet att vi inte har ngn seriös framtid tillsammans.

InMyDream: Pendlar hela tiden medan att fortsätta som jag lever nu (bra paketliv med min man och mental + fysisk närhet med min älskare) och mellan att bryta med båda. Skulle mer än gärna vilja separera från min man och starta ett liv med min älskare men det kan han inte tänka sig. På samma sätt skulle jag aldrig kunna tänka mig att fortsätta med min älskare om jag separerar från min man. Om jag separerar har jag möjlighet att träffa en ny man som skulle sätta mig först och i jämförelse med det är en otrohetsaffär inte mycket värt! - så jag förstår faktiskt din älskarinna även om det kanske gick lite fort.

Har däremot en fråga till dig. Jag och min älskare har haft en relation i närmare 1.5 år nu och precis som er relation är vår långt ifrån enbart sexuell (snart 6 månader sedan vi älskade sist men har långa samtal, skickar sms osv. flera gånger per dag). Jag har berättat för min man eftersom jag inte klarar av att ljuga för min livskamrat och far till mitt barn - oavsett om jag fortfarande älskar honom eller inte. Min älskare har dock inte berättat något, han vill fortsätta vår affär samtidigt som han inte kan tänka sig lämna sin fru.

Så vitt jag förstår har min älskare gjort i princip samma val som du (jag har en gång berättat för min älskare att  jag vill leva med honom men jag pressar/tjatar inte på honom - om han separerar ska han göra det för att han inte längre vill leva med sin fru; inte för att jag på ena eller andra sättet övertalat honom).

Så min fråga är: Hur lyckas du känna lycka och närhet till din fru/livskamrat samtidigt som du bedragit henne under en så lång tid? Inte alls menat att vara dömande! (min älskare har ju gjort samma val och honom har jag all respekt i världen för). Jag är bara uppriktigt nyfiken eftersom jag inte begriper hur ni tänker.