Att komma över omöjlig kärlek

InMyDream, här kommer moraltanten ;). Fast jag tycker inte att du är feg och jag förstår att du inte gör något. Det är fruktansvärt svårt att göra val som inbegriper att man inte kommer att träffa sina barn varje dag. Att bara lämna en lång relation man byggt upp mycket i är inte heller lätt. Det kan snarare vara positivt att vara tveksam istället för att bara handla snabbt i sådana här lägen tycker jag. Men nu till det jag egentligen ville säga till dig, jag har befunnit mig i en liknande situation som din älskarinna med den skillnaden att det inte hände något direkt fysiskt mellan mig och den mannen. Jag var helt säker på att han hade känslor för mig också men när jag berättade för honom hur jag känt avbröt han plötsligt all kontakt med mig. Bara sådär. Det sista vi hörde från varandra var arga sms. Jag upplevde det som så förnedrande att jag tydligen tolkat honom så fel och att han inte ens kunde prata med mig och förklara...Tro mig jag har full förståelse för att han inte bara slängde bort sin familj för mig men det var heller inte vad jag önskade. Jag hade själv inte ens bestämt mig för hur jag ville gå vidare med min egen relation då. Men jag tror att han trodde att jag menade det så och fick panik eller något. Men vad jag önskar att han hade kunnat prata med mig och förklara så att vi fått ett bättre avslut. Jag ser honom också nästan varje dag, fast vi pratar inte. Det var länge sedan nu men det där avslutet gör fortfarande ont. Jag kommer aldrig att kontakta honom för att prata ut. Jag känner mig lurad och brutaldumpad och jag är för stolt för att riskera att känna mig så förnedrad igen. Han bestämde sig för att bryta tvärt och sade att jag tolkat honom fel, då tjatar inte jag på honom utan låter det vara och försöker gå vidare. Skulle jag bli glad om han bestämde sig för att prata ut med mig? Ja både glad och lättad, det skulle kännas mycket lättare för mig att bära då! Ville bara visa på att det kanske inte är så enkelt som att din älskarinna skiter i dig utan hon kanske bara gör vad hon måste göra för att kunna gå vidare?

Självklart måste man få bort den andra personen ur tankarna och ur hjärtat om man skall ha möjlighet att verkligen ge sig hän åt att reparera sitt gamla förhållande. Men jag tror ärligt talat inte att det är lätt om man inte fått till något vettigt avslut. Det handlar ändå om en människa som betytt mycket för en emotionellt, det blir en sorg och en sorg utan avslut pågår längre på något vis. Är man dessutom inte säker på att man verkligen vill vara kvar i ursprungsförhållandet som t.ex. InMyDream så verkar det nästan omöjligt att bara gå vidare utan ett ordentligt avslut. Jag tror att oavsett vad man sedan bestämmer sig för så behöver man det där avslutet. Det berör mig lite att läsa just den här historien för det påminner mig så mycket om den mannen som försvann ur mitt liv. Vi hade umgåtts mycket och var om inte annat så mycket bra vänner, även om jag är tämligen säker på att det egentligen var mer. Och sedan blev det ett så tråkigt och onödigt slut på det hela. Jag tror dessutom att han lider en del i sin relation men det finns skäl som gör att han inte kan tänka sig att lämna...jag har väl mer förståelse för det nu än i stundens hetta.

Jag kan ju inte svara på hur hon känner och tänker InMyDream men jag kan berätta hur jag känner och tänker som varit (är t.o.m. kanske) i en liknande situation. För på något vis känns det som en tröst för mig att läsa det du skriver. Jag ser att det finns en möjlighet att han faktiskt inte bara sket i mig och trampade på det förtroende jag gav honom. Kanske tänker han på mig ibland också? Har ofta länt mig värdelös och korkad sedan vi bröt... Jag ignorerar honom också när jag ser honom, jag blir också ofta ledsen och luften går ur mig på något vis. Jag ignorerar honom inte för att det jag kände för honom då inte var på riktigt utan för att han sårat mig något enormt. Han fick ett förtroende av mig och han vårdade inte det alls såsom jag upplevde det. Egentligen vill jag inget hellre än att prata med honom jag vill säga att ja jag förstår att det blev svårt för honom. Att jag ställde krav han helt enkelt inte kunde ställa upp på då. Och ja jag hade kanske kommit längre i min process än han gjort. Jag förstår att man behöver tid. Jag förstår det nu men då blev jag arg för att jag tyckte att han behandlade mig som skit. Jag skulle vilja höra honom säga, inte att han lämnar allt för mig, men att jag betydde något för honom att han faktiskt brydde sig om mina känslor. Länge levde jag på just att jag tyckte han var en skitstövel, det tycker jag fortfarande ibland, det var lätt att tänka att det var bra att det blev som det blev ändå när han var så känslokall. Men med tiden får man ett annat perspektiv och annan förståelse. Samtidigt kan jag inte riktigt förlåta honom. Det var längesedan nu men visst tänker jag på honom, visst gör det fortfarande ont. Hoppas att det kan vara någon sorts tröst för dig med att läsa hur andra i liknande situationer tänker.

Vilsen den där oärligheten är inte bra för någon, inte bra för din självkänsla i längden och inte för din man som inte får någon möjlighet att välja att leva med dig eller inte nu då du fått känslor för någon annan. Så mycket jag kan förstå att man kan bli förälskad i någon annan, särskilt om man är olycklig faktiskt, så har jag svårt att förstå oärligheten. Och jo du kan bryta med din älskare och berätta för din man varför. Det blir inte roligt förstås men det är tusan så mycket bättre än det ni håller på med nu..Min situation liknade din och jag bröt med mannen ifråga samt berättade för både honom och min man varför innan något större (läs fysiskt) hade hänt mellan oss. Av någon anledning hade jag förväntat mig samma ärlighet av honom. Men så blev det inte, mitt i allihopa när jag försökte reda ut det hela slutade han som sagt att prata med mig. Bara sådär. Jag tappade mycket av min respekt för honom då men ny i efterhand har jag mer förståelse för att han i sin relation inte kunde vara så ärlig. Hans partner hade inte fixat det. Men det skulle han ha tänkt på innan kan jag tycka. Har han bestämt sig för att leva med henne så borde han kunna göra det utan att ha flirtar med andra vid sidan om och sedan ljuga henne rätt upp i ansiktet. Jo jag blev så förbannad att jag faktiskt berättade allihopa för henne med, inte för att hon trodde på det men det är ju hennes problem. Lita inte på att du vet hur det här kommer att sluta. Människor gör de mest oväntade saker i sådana här situationer när de plötsligt inte orkar längre..I mitt fall tror jag inte att han hade räknat med att jag skulle berätta för min man och än mindre för hans partner, inte en sekund. Men det gjorde jag. Förr eller senare på ett eller annat sätt kommer det fram. Och då blir det hemskt, för att inte tala om att det är respektlöst mot alla inblandade att gå bakom ryggen på alla som ni gör. Visst ni är förälskade och då blir man lite tokig och empatilös, men trots det kan man försöka att inte bete sig hur som helst.