Att komma över omöjlig kärlek

Men om man tror på något tillräckligt starkt ger man väl inte bara upp det för sin egen stolthet? Om man bryr som om en annan människa så mycket som hon påstod, hur kan man då bara vända ryggen till och gå? Jag funderar mycket på hur man fungerar som människa då? Är hon lika iskall i den vanliga vardagen så är jag nog glad att det inte blev vi två. Det var ju inte någon liten flört direkt utan en djup vänskap som vi byggt upp under många år som hon bara förkastade på en dag. Även om vår kärlek var omöjlig och till viss del olycklig så förstår jag inte hur man kan svika en annan människa så? Jag tar naturligtvis ingen kontakt med henne för att skydda henne men jag tror om hon hade haft äkta känslor för mig hade hon också funnits där för mig oavsett. Svårt att spekulera om naturligtvis och jag förstår förstås att hon gör så för att skydda sig själv, men där någonstans förstod jag också att hon inte var rätt för mig.

Man kan väl vända på det och säga att om ni nu hade en så fantastisk och unik kärlek som du påstår så borde väl du ha valt henne framför din familj under de tre månader som du hade på dig?

Ja, det är precis så det blir, och det var livet som gick... om man säger så.

Jag tror så här att om man vill ha något på riktigt tillsammans med någon så måste man säga det, att det är det som är målet, även om det tar tid att komma dit. Sen får hon bestämma hur hon vill göra med det. Kärlek är ömtålig och dyrbar och att bara på något sätt lita på "slumpen" eller "ödet" är väl romatiskt och fint och så, men det man glömmer är att människor tar hand om sina känslor utefter hur de tas om av andra. Om du inte är uppriktigt, utan döljer saker för henne tex att du vill vara med henne osv. så kommer hon kanske att bli sårad och se dig som någon som hon till slut är rädd för på vissa sätt. Och då kräver det lite mer av "ödet" eller "slumpen" för att man ska ha kommit över att bli sårad (i onödan dessutom). Jag menar att bara att det är vanskligt att tänka att man ska träffas sen...sen...sen när allt är klart...sen..sen...sen...det är ingen överraskning vi pratar om utan ett liv som man vill leva tillsammans med någon. DET är viktigt och ska inte vara ett lotteri. Så tänker jag i alla fall.

Och förlåt om jag låter ifrågasättande, men varför har du lovat DIG det?  

Jag tänker på det att du skriver att det handlar om mod. Är det verkligen så? Jag tänker att det handlar om överlevnad. Om den relationen man lever i är så dålig att man vill lämna den, är det då mod som krävs för att genomföra det? Kanske att det är styrka och en stark tro på att du har rätt och vet vad du vill eller en känsla av att man förtjänar bättre. Men mod, jag vet inte...på ett sätt kan man ju säga att det är väldigt modigt att stanna i något som nöter ner dig istället.  Eller handlar mod alltid bara om att möta nya saker?

Kanske lite för filosofiskt...det är väl mest det att om man använder ord som fylls av en viss betydelse, så kan det vara lätt att känna att du inte kan infria dem. Om du tex är en person som är avvaktande kanske ordet mod fyller dig med prestationsångest.

Jag tror egentligen inte att det är mod som krävs, det kommer liksom på köpet, jag tror att det är en känsla av att det bara finns en väg att gå och att du inte vill vara kvar i den gamla relationen som är drivkraften. En känsla av det handlar om att om du stannar så kommer du att gå under, sakta eller fort,  och att du istället väljer att leva.
  
 

Det konstiga är bara hur ena partnern kan vara nöjd i en relation där den andra är olycklig?

Jag får inte ihop det?

Jag tycker det är en otroligt bra blandning i den här tråden av olika personer med olika erfarenheter och livssituationer som ger sin bild på ett konstruktivt sätt. Det finns män som inte lämnar, män som inte lämnar direkt, män som har lämnat, kvinnor som inte kan lämna alls, kvinnor som lämnat men älskaren drog, kvinnor som lämnat men inte fortsatt med älskaren och det finns till och med bevis på kvinnor och män som lämnat och lyckats fortsätta tillsammans. Alla vill få ventilera sina erfarenheter och är genuint intresserade av att förstå vad som händer och så finns det några få som alltid vet vad som är bäst för alla.