Att komma över omöjlig kärlek

Jag bröt med mitt livs kärlek efter nästan tre års relation. Under hela tiden vi hade en relation hade jag förhoppningar om att han skulle lämna sin fru, och jag vet att det också var hans intention. Av olika anledningar - som jag inte förstår fullt ut - lyckades han dock aldrig det, trots att han vid flera tillfällen gjorde seriösa försök och även gick i terapi för att få hjälp att lämna sin fru. Men till slut var allt mest bara smärtsamt, det kändes som att det enda jag gjorde var att vänta på honom, och vi skadade varandra mer än vad vi gav varandra. Det går inte en dag utan att jag saknar honom, tänker på honom och önskar att han till slut ska komma till mig... Det är fruktansvärt svårt att gå vidare ur det här, och jag klarar inte av att släppa någon annan man nära mig. Jag sörjer alla drömmar och planer som vi gjorde för framtiden, då när vi båda fortfarande var övertygade om att det fanns en gemensam sådan. Nu läser jag varenda tråd jag hittar på familjeliv som kan hjälpa mig med redskap för hur jag ska gå vidare. Mitt förnuft säger ju att det är nödvändigt, men hjärtat blöder.

Jag var för övrigt också gift när vi inledde relationen, men valde att lämna min make i ett tidigt skede. Dels hade mina känslor för honom dött, dels kunde jag inte stå ut med att utsätta honom för att bli bedragen. Även om det aldrig någonsin blir jag och min älskade "på riktigt", så är jag tacksam för att vår relation kom att leda till min skilsmässa. Att bli upp över öronen förälskad var precis den väckarklocka jag behövde för att ta mig ur äktenskapet.

Tom, tack för att du gav ditt perspektiv. Jag har ofta saknat just det, alltså hur mannen som väljer att stanna kvar resonerar, både här inne på FL och när det gäller min egen historia. En par små frågor bara: kände din fru till din älskarinnas existens? Och under hur lång tid pågick alltihop? Jag tänker mig att tiden är en viktig faktor, ju längre tid desto mer intrasslat blir allting. I efterhand önskar man att man hade rett upp allt på en gång, men då var man så överrumplad av känslor att några beslut inte gick att ta. Istället väntar man för länge, tills det inte fins någon lösning alls som är bra. Hur kom det sig att din älskarinna valde att stanna och stötta dig? Trodde hon att det skulle bli ni, eller gjorde du klart för henne att det var din fru som gick först?

Tom: ja, du har rätt i alla avseenden. Fast fan vad det gör ont. Det är också svårt att helt hålla sig borta från all kontakt, det är liksom så himla lätt att slänga iväg ett sms för att kolla hur det är. Och så ger det lite lindring, men bara en kort stund. Efteråt blir baksmällan ännu värre. Har du några tips på hur jag kan tänka och agera där? Vår brytning är sådär diffus, känslorna finns kvar och båda hoppas nog att verkligheten ska förändra sig av sig själv. Romantisk, som någon kallade den typen av brytning. Kanske vore det enklare om den skett med buller och bång och hårda ord? Så att det verkligen var tydligt att det var över för gott. Så att man kunde vara arg istället för bara sorgsen.

TS: Det var ett par månader sedan nu. Fast jag har gjort ett antal försök tidigare i år, men inte lyckats hålla ut eller stå emot. Jag har gett honom så enormt många chanser, långt fler än vad jag borde. Ändå är jag hela tiden beredd att ge honom nya. Det är så svårt att släppa drömmen om oss, som livnärt mig under så lång tid nu. Jag vet att han har dåliga sidor, de har ju visat sig efter hand nu - inte minst feghet och svårighet att ta och genomdriva beslut. Och kanske skulle de sidorna driva mig till vansinne efterhand om vi levde ihop. Men den passion, lycka, kärlek, intimitet och ömhet jag upplevt med honom är så förbannat svår att glömma.

Det är en svår kombination det där - att släppa kärleken men samtidigt låta det bli ett fint minne som inte fördunklas av ilska. Jag vill så gärna låta det vackra få fortsätta vara vackert. Jag vill liksom inte besudla det allra finaste med hårda ord och anklagelser. Jag vill inte vara arg. Jag vill absolut inte bli bitter. Jag kanske inte kan förlåta honom för hans svek, men jag vill förstå.

Anonym (?): ja, det har jag fantiserat mycket om. Jag tycker som du skriver att hon har rätt att få veta allting för att själv kunna bestämma om hon vill fortsätta leva med honom. Men jag har kommit fram till att det inte är min sak att berätta, att jag inte ska skada henne och deras familj mer än vad jag redan gjort. I synnerhet inte nu när jag dessutom har brutit upp från hennes man. Eftersom vi bor i samma std är jag alltid lite rädd att träffa henne. Men som sagt, emellanåt har det tjänat som ren terapi för mig att tänka ut sätt att avslöja omfånget av det hela för henne.

Jo, kanske är det så för somliga, men jag tror också att många (t.ex. jag själv och min fd älskare), rusiga av förälskelse gör en lite dålig kalkyl över läget. Man tänker att "det här är så vackert, det är så underbart och kommer någon på oss blir det jobbigt men det är ändå värt det". Man begriper inte i det läget riktigt HUR jobbigt det blir att avslöjas, utan inbillar sig någonstans att den "sanna kärlek" man nyss stött på står över alla "hemska" människors illvilja och fördömande. Eller att omgivningen ska begripa att den här kärleken är så speciell och vacker att den blir förlåten - trots att den krossar ett par familjer på vägen. Och så är man ju inte ensam, utan man är två om galenskaperna - och man tänker att tillsammans ska man ta sig igenom allt, att kärleken bildar en stark allians och mur som inte går att riva. Det låter vansinnigt korkat, så här i efterhand, men där och då, i den rosaskimrande drömtillvaron, är det fullt logiskt.

Vi blev för övrigt aldrig påkomma, trots att relationen varade över ett par år (tekniskt sett var bara jag otrogen under ett par månader, sen skilde jag mig, men han var det hela tiden). Under hela vår relation var vi dock övertygade om att det bara var en tidsfråga, och vi förväntade oss att det skulle ske. Efterhand som det fortgick och vi INTE avslöjades blev vi allt slarvigare med att dölja. Någonstans tror jag faktiskt att vi VILLE bli avslöjade.

Känslorna hade grott i tre månader innan något fysiskt hände mellan oss. När det väl gjorde det tog det tre månader från första kyssen tills jag blivit säker på min sak och hade samlat tillräckligt med mod och kunde säga till min make att jag ville skiljas. Sen ytterligare ca tre månader innan jag hade flyttat ut. Och så ett halvårs prövotid på det.