Anonym (Varför otrohet?)

Äldre 3 Jun 09:24

847 svar

Att komma över omöjlig kärlek

En fråga eller två till er alla som skriver i denna tråd.

Är det någon av er som tänker på hur er partner mår? Är det någon av er som har dåligt samvete pga att ni gör er partner illa? När jag läser era inlägg så slås jag av hur ego ni alla låter - Åh, det är så svårt, jag har så mycket känslor, han vill inte lämna men jag skulle göra det utan att blinka om han ville ha mig... Men ingenstans nämner någon av er hur er partner mår av att ni är otrogna.

Det andra som slår mig är att ni inte verkar ha någon stolthet i kroppen. Era älskare vill inte ha er! De vill ha sin familj och hustru OCH en älskarinna på sidan om. De älskar inte er! Läs igenom vad ni alla skrivit! Ingen av er berättar om ett" lyckligt" avslut - i samtliga fall har älskaren valt sin familj, Och det enda som kommer ut är en massa brustna hjärtan och relationer.

Flera av er nämner att det var omöjligt att lappa ihop förhållandet efter att otroheten avslöjades eller när älskaren valde bort er för familjen. Ja, det är väl ganska klart varför när man läser vad som skrivs - ingen verkar ha varit intresserade av att satsa på sin partner. Ingen verkar älska sin partner. Så varför inte lämna innan otroheten blir ett faktum. Är det ensamheten som skrämmer. Möjligheten att älskaren inte kommer att välja en?

Många av er säger också att ert förhållande inte var bra redan när otroheten avslöjades - är det en ursäkt för att rättfärdiga att ni valde att vara otrogna? Varför försöker man inte jobba på sitt förhållande - om det nu inte är bra - istället för att tillåta sig att få känslor för någon annan och vara otrogen. Det är så enkelt att säga att passionen drabbade mig - som om man inte har något ansvar för sina känslor och handlingar och bara dras med.

Ledsen om jag ställer obehagliga frågor men jag kan inte förstå att man gör detta val! Att man medvetet väljer att såra en massa människor (inklusive sig själv) istället för att se sanningen i vitögat och tar itu med sin situation.

Anonym (Varför otrohet?)

Äldre 3 Jun 19:58

#20

Anonym (sorgsen) skrev 2013-06-03 10:26:29 följande:

För mig så försökte jag göra som du tycker, bita ihop och försöka glömma, men det gick inte. Var så oerhört dragen till denna man. Jag föreslog då öppet förhållande till min sambo som tyckte att det var väl okej att ha sex med någon annan någon gång så då släppte jag lite på attraktionen och sedan vips var jag kär. Trodde att det skulle gå över om jag skulle få ha sex med honom och se att det inte var så underbart som jag föreställt mig. Vi hade ett sexuellt förhållande ett tag, sedan fick han också känslor för mig och till slut berättade jag för min sambo som blev förkrossad för känslor borde inte finnas med, även fast vi inte pratat om den delen. Jag bröt då med älskaren, var ifrån varandra i nästan ett år men arbetar på samma ställe så vi såg varandra ibland. Var olyckliga båda två. Började umgås som vänner efter året (sambon visste detta och var ok med det) för mannen sade att han kommit över mig. Det hade han inte visade det sig och vi föll dit igen. Nu är det ett halvår senare ungefär. I mitt fall har inte älskaren någon egen familj och vill eg att det ska vara vi men är yngre än mig och vill inte ha familjeliv ännu (jag har barn). Jag älskar eg min sambo mer (därför jag inte har lämnat), skulle dö för honom om det behövdes och hellre rädda honom ur en brand än älskaren men älskaren är jag så fruktansvärt kär i. Försöker tänka att det bara är hormoner, det är som en drog som går över men det är svårt. Och ja jag vet att min sambo lider... samtidigt har han gett mig ganska lite uppmärksamhet dessa år trots att jag bett om det om och om igen och även låtit sig själv förfalla på flera sätt så han känner lite skuld också. Jag önskar att jag kunde glömma älskaren och de dåliga år som varit med sambon och börja om med honom där vi båda ger varandra allt...

Men gör det då! Dumpa älskaren och satsa på din sambo. Vad är det som är så svårt? Du älskar din sambo mer än älskaren men du är kär i älskaren. Om man inte lägger ved på brasan så dör den. STACKARS DIN SAMBO

Anonym (Varför otrohet?)

Äldre 3 Jun 20:04

#21

Anonym (tiden) skrev 2013-06-03 14:44:16 följande:

Nu kanske jag inte är rätt person att svara, eftersom jag och min "älskare" fortfarande har en relation, den har pågått i nio månader och blir bara mer och mer intensiv. Precis som för er (TS) så är det svårt att bryta helt eftersom vi bor grannar. Det är så konstigt. Jag är kär i min "älskare" (sätter citat-tecken eftersom vi väl inte helt har legat med varandra, men vi är fysiska ofta med varandra. Kan räcka att vi nuddar varandras händer, att stå nära osv). MEN jag älskar min man.

Vi har försökt bryta många gånger men vi trillar dit igen. Jag tycker det är så konstigt att min man inte märker någonting. Eller så kanske han visst märker något, men han håller tyst. Jag vet inte. Ibland får jag för mig att min man träffat någon annan, vilket skulle vara värsta katastrofen för min del. Motsägelsefullt, javisst, jag vet.... Men det finns ingen logik i det här. Känns snarare som ett missbruk. Nu har det gått så långt att jag inte ens vill tänka tanken att vara helt utan min älskare. Visst kan jag tänka mig att vi inte skulle ha någon fysisk relation längre, men jag vill liksom inte att han skall försvinna ur mitt liv. Jag vet inte vad han känner för mig, men egentligen spelar det ingen roll.... Jag är mer livrädd för vad jag själv känner. Det som från början var lite spänning och guldkant (och attraktion) har eskalerat till något som är bortom all kontroll.

Det är så lätt för någon som inte varit i situationen att bara säga att man skall bryta.

Trösten mitt i allt elände är att både jag och älskaren är helt säkra på att vi vill leva kvar i våra äktenskap (frågan är väl om hans fru och min man skulle vilja det om det visste vad som pågår).

Just det här med att vi är grannar blir ju lite skumt också, eftersom han och min man pratar en del samt att jag och älskarens fru pratar en del.

Skulle vara intressant att höra om vad någon Poly-människa tycker om det här....

Men det är faktiskt så enkelt. Det är bara att bryta! Det är bara att låta bli att hamna i situationer där man är själva med varandra, att inte söka varandras sällskap. MEN framför allt så förstår jag inte hur man kan välja att försätta sig i en sådan situation att man tillåter sig ha känslor för någon annan. Man ska inte tänka tanken eller släppa in någon annan i sina tankar när man är i ett förhållande.

Du älskar din man och skulle bli förkrossad om han hade någon annan. VARFÖR pratar du inte med din man om detta? Att det känns som om ni har tappat bort varandra, att ni distanserat er från varandra. Varför inte ta tag i er relation istället för att fly till grannen?

Anonym (Varför otrohet?)

Äldre 4 Jun 13:33

#28

petersson skrev 2013-06-03 23:40:52 följande:

Ja jag befinner mig i precis samma situation just nu. Har för någon vecka sedan stött på en gammal kärlek som det faktiskt var jag som avslutade relationen med. Så hände det sig så att vi hamnad emitt emot varandra på lidingöbanan en morgon. Tydligen har han flyttat dit så vi kommer nu stöta på varandra titt som tätt. O nu finns det inte en sekund som passerar utan att jag önskar att få träffa och vara med honom.

Sluta tänk så mycket och ta ett annat tåg än honom så bleknar minnet snart. För det är ju det det är - ett minne. Och eftersom det var du som avslutade så hade du antagligen goda skäl för det. Tänk även på dem!

Anonym (Varför otrohet?)

Äldre 4 Jun 13:35

#29

Anonym (tiden) skrev 2013-06-04 10:16:01 följande:

Du har helt rätt i att han märker något, men han kan inte sätta fingret på vad det är. Ja du Polyanna (är du poly förresten?), att lägga korten på bordet NU är liksom lite i senaste laget, för att uttrycka sig milt. Är det något jag ångrar idag så är det att jag inte la korten på bordet direkt efter att jag grannen hade börjat skicka några flörtiga sms, när jag märkte att det började spåra ur, innan vi blev fysiska med varandra. Men det är alltid lätt att vara efterklok....Att lägga korten på bordet efter nio månader finns inte på kartan. Vad gäller dina alternativ vad som kommer att hända så fattar jag inte riktigt vad du menar. Ang 1 att grannens fru kommer på vad som händer. Varför skulle hon komma på det?? Ang 2. att grannen berättar för sin fru, varför i herrans namn tror du att han skulle berätta, han har väl någon form av självbevarelsedrift?! 3. Ja, den risken finns, det håller jag med om.

Ang. din sista mening, ja jag vet allt detdär. Men det känns som du sparkar på en som redan ligger. Tro mig, jag har sparkat mig själv så många gånger!

Att berätta för min man är uteslutet. Dock är jag lite rädd att jag någon dag skall bryta ihop och berätta allt i ren panik eftersom det känns som om jag inte orkar längre.

Vi har pratat om allt detta några gånger, jag och grannen, och då är vi förnuftiga och kommer mer eller mindre överens om att vi skall låta bli varandra. Ungefär som en alkis som bestämmer sig för att aldrig mer dricka, lätt för alkisen att säga när han har värsta bakfyllan. Kanske en dum jämförelse, men du fattar nog vad jag menar.

OM jag berättar för min man så kommer något av följande alternativ inträffa.
1. Han lämnar mig.
2. Han lämnar mig.
3. Han lämnar mig.

Så, nu förstår du varför jag inte vill berätta.

Men så mycket enklare då. Du vill ha din man - DUMPA GRANNEN! Fattar inte hur f-n man kan tycka att det är svårt! Hur är ni som är otrogna funtade egentligen. Sluta tyck synd om dig och börja ta hand om din man och er relation. Vänd känslorna åt rätt håll! Det är väl det enklaste i världen att tala om för grannen att det är slut - att ni inte ska träffas på tu man hand längre!

Anonym (Varför otrohet?)

Äldre 4 Jun 16:13

#34

Anonym (tiden) skrev 2013-06-04 13:59:53 följande:

Håller till fullo med ang. det du skriver om beroendet. Men vad jag inte riktigt förstår är din sista mening, där du skriver att det är sällan ömsesidigt. Vad menar du med det?

Du skriver i ett tidigare inlägg (nr 27) att otrohet ALLTID avslöjas. Så är det naturligtvis inte. Jag har sett folk komma undan med det flera gånger.

Beträffande grannen så vet jag att han inte kommer att berätta för frun, det är nämligen hans största skräck att hon skall få reda på det. Det är väl snarare som så att jag riskerar att bryta ihop vilken dag som helst och berätta för min man.

Men gör det då! Bryt ihop och berätta - för alla inblandades skull!

Anonym (Varför otrohet?)

Äldre 4 Jun 16:29

#35

Anonym (polyanna) skrev 2013-06-04 13:47:16 följande:

Nu vill jag absolut inte försvara beteendet, det är helt förfärligt, men det är inte så enkelt som det verkar. Det är som att säga till den överviktiga att det ju bara är att äta mindre och röra sig mer.
Man kan utveckla ett slags beroende, och beroende fungerar så att man väldigt snart slutar "ta drogen" för att man mår bra av det. Man tar den istället för att slippa må så dåligt av att inte ta den.
När man bryter eskalerar illamåendet (abstinens) och man trillar dit. Till slut är det nästan inte något välbefinnande inblandat, man fortsätter ändå tvångsmässigt att försöka återskapa det, eller rättare sagt, för att försöka komma undan sitt dåliga mående.
Det är bara avslöjande som kan stoppa det här tåget.
MEN, värt att notera, det här är sällan ömsesidigt.

Eller så är det enkelt. Man bara bestämmer sig en dag - nu är det nog - och sätter stopp för galenskaperna. Visst är det en form av beroende MEN i detta fall borde det vara enkelt att kanalisera om känslorna och rikta dem mot maken - som hon säger sig älska: Jag förstår inte - kommer aldrig att göra det - hur man kan säga sig älska sin partner så mycket men ändå väljer att vara otrogen.Och säga sig må sååå dåligt över det. Men ändå inte vilja bryta beteendet. Som sagt - ganska enkla åtgärder i detta fall - var aldrig ensam med grannen!

Anonym (Varför otrohet?)

Äldre 16 Aug 22:31

#70

Anonym (ångest) skrev 2013-06-02 20:38:20 följande:

För nästan ett år sedan blev jag helt oväntat galet förälskad i min kollega som jag känt i många år. Han kände lika dant och vi inledde en relation trots att vi båda har familj. Känslorna fullkomligt exploderade men nu har han en gång för alla bestämt sig för att stanna med sin familj och vi har därför brutit vår relation.

Fattar dock inte hur jag ska stå ut. Tänker på honom varje vaken minut och saknar honom så att jag mår fysiskt illa. Samtidigt kan jag inte visa något här hemma.

Någon som varit i samma situation - dvs stannat hos er familj efter en längre otrohet? Hur gjorde ni för att glömma? Hur lång tid tog det? Lyckades ni någonsin få tillbaka känslorna för er man/fru?

PS Inser naturligtvis att det inte är synd om mig eftersom jag får skylla mig själv som varit otrogen, att otrohet är omoraliskt, fegt och alltid fel etc. Men gjort är gjort och i dagsläTaget försöker jag bara överleva/uthärda.

Skilj dig. Berätta för din man att du inte älskar honom längre och skilj dig. Du har förverkat din rätt att få stanna kvar i äktenskapet tycker jag.

Det är väldigt mycket jag, jag, jag i dessa trådar om stackars mig som är så kär i min (ex)älskare men jag har bestämt mig för att bryta med min älskare och stanna med min man/försöka med min man/satsa på min man och familjen och samtidigt så beklagar ni bara hur uselt och kärlekslöst er relation är.

Men ta ansvar för ditt liv då. Och din mans. Du har bedragit honom i ett helt år. Att skylla otroheten på att känslorna bara exploderade och det var min älskare som var den drivande är så fult, så uselt, så falskt. Du har alltid ett val - att vara otrogen eller tacka nej och och fokusera på sitt förhållande - att fortsätta lura sin partner eller ta ansvar för det man gjort och lämna ett förhållande som man uppenbarligen inte vill vara i.

Varför inte sluta gnälla och istället agera! Lämna eller satsa fullt ut. Det senare alternativet innebär dock att du måste bekänna vad du gjort så att din man kan ta ställning till om han är intresserad av att fortsätta med dig.

Lycka till!

Anonym (Varför otrohet?)

Äldre 17 Aug 22:48

#74

Anonym (Tom) skrev 2013-08-16 15:47:59 följande:

Tror min älskarinnas modell var att ladda upp med ganska mycket aggression och ilska mot mig vid slutet. Hon låtsades som jag inte fanns. Det där med att jag var feg, inte står för mina känslor, svag, ger falska förhoppningar o.s.v. Det var väl hennes sätt att hantera sorgen. Hur hon tänker nu vet jag inte tyvärr, kanske likadant, men det hoppas jag inte utan att hon kan minnas det som något fint som vi hade tillsammans. Jag själv får verkligen stålsätta mig för att inte ta upp kontakt med henne. Det gör jag för att jag vill skydda henne och inte riva upp gamla sår. Självklart undrar jag hur hon mår, men det kan jag aldrig ta reda på.

Och var finns din stackars fru i det hela?

Mycket prat om hur synd det är om dig och om din älskarinna. Är det inte mest synd om din fru som blev bedragen av er båda under en lång tid? Och nu går du i er vardag och beklagar dig. Sörjer det du inte har längre.

Varför är du kvar i äktenskapet? Jag tycker det låter som om du fortfarande är otrogen och inte alls närvarande i ditt äktenskap, att dina tankar fortfarande är kvar hos din älskarinna.

Jag förstår mig inte på er som inte "vågar" lämna. Du skriver att du är feg - ja, uppenbarligen. Men vad är det du är så rädd för? Att såra någon? Ja, som det blev nu så är tre personer sårade och ingen av av er verkar vara lycklig.

Vet din fru om att du fortfarande älskar/är kär i din älskarinna? För det är väl det du säger. Eftersom du inte kan glömma henne, värdesätter er tid tillsammans, vårdar minnena av det ni hade, att hon lärde dig hur en relation ska vara (blä!). Och du sörjer över hur uppbrottet blev. VA! Du borde istället uttrycka tacksamhet över att du äntligen kom till insikt över att din fru betydde mer för dig än din älskarinna. Du borde väl istället vara glad över att du, till slut, kom underfund med att du älskar din fru. Du borde istället tacka gud för att din fru älskade dig nog för att vilja ta dig tillbaka och ge dig och er relation en ny chans. Du borde be henne om förlåtelse på dina bara knän. Det är väl skit detsamma hur uppbrottet med älskarinnan blev - avsikten var ju att avsluta relationen och att aldrig mer träffas???

Tycker du ska ta konsekvenserna av det du gjort och be din fru om förlåtelse och förklara att du inte älskar henne längre. Att du inte längre vill ljuga för henne utan vill ge henne chansen att finna lyckan genom att släppa henne fri. Sluta ljug för dig själv och henne!

Anonym (Varför otrohet?)

Äldre 19 Aug 21:07

#82

Anonym (Tom) skrev 2013-08-19 11:09:45 följande:

Tack för att du inte fördömer. Jo, det var en ganska lång tid sedan faktiskt så jag tycker det borde lägga sig. Problemet är att varje gång det känns hopplöst med fru av olika anledningar så är det lätt att dra tankarna åt älskarinnan och det fina som vi hade. Sedan kommer det bra perioder och man tänker inte så mycket på henne fast hon finns alltid där ändå. Jag har inte släppt henne ännu utan går och hoppas alltid att hon ska ta någon liten kontakt. Fast jag vet att det blir kasst om hon gör det för då sitter vi i träsket igen. Det var den stora anledningen att jag bröt också för det blev en destruktiv spiral av obalans mellan oss. Svårt att visa glädje i en sådan jobbig process som man går igenom. Jag hoppas hon mår bra och kunnat gå vidare lite lättare än jag. Ser henne då och då och hon ser fantastisk ut som vanligt.

Säger det igen. Bryt med din fru. För din frus skull. Du ger henne inte allt. Du är inte närvarande i ert förhållande eftersom du fortfarande vill vara någon annanstans.

Jag tycker det är vidrigt med otrohet men jag tycker det är ännu värre när ni som varit otrogna försäkrar er partner att ni brutit med er älskare/älskarinna och nu vill satsa på er relation. Ni ber om förlåtelse och säger att ni ska ge ert förhållande allt MEN samtidigt går ni och trånar efter den andra. Den som ni säger er ha släppt taget om.

Det är klart att minnena av älskaren/älskarinnan är ljusa. Ni har ju bara upplevt roliga, kärleksfulla, ömma, passionerade saker tillsammans. Ni har ju aldrig levt tillsammans i en vardag, med barn, med hushållsarbete, husreparationer och alla andra måsten och slitningar som finns i den grå vardagen. NI har bara sett varandras positiva sidor eftersom ni aldrig hamnat i vardagsträsket. Jämförelsen mellan älskarinnan och hustrun, mellan passionen och kärleken, mellan fest och vardag, mellan romantiska träffar på tumanhand och fredagsmys med familjen blir inte rättvis eftersom hustrun/maken alltid kommer att förlora den jämförelsen.

Ni som inte kan släppa taget och gå vidare är fruktansvärt egoistiska mot er partner. Partnern kämpar med att komma över din otrohet, med att återfå tilliten, med att känna sig trygg i er relation, med att känna sig älskad av dig, med att återfå sin självkänsla och självsäkerhet, för att komma vidare - att komma framåt. Och så sviker ni - om igen - genom att inte vara där till 100%. Genom att ljuga om ert engagemang och vilja att reparera och gå vidare. Genom att ljuga om att ni valt er partner, att ni ångrar otroheten och framför allt - ljuger om att ni älskar er partner.

Att komma över omöjlig kärlek

INNEHÅLL