Att komma över omöjlig kärlek

Din man märker säkert något, fast han vet inte VAD det är han märker. Att det är svårt för honom att lägga ihop två och två beror sannolikt på att han inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig att du skulle kunna svika honom så grymt – mitt framför ögonen på honom men samtidigt sååå bakom ryggen.
Det finns en väldigt enkel lösning på allas ert problem och det är att du helt enkelt lägger korten på bordet och berättar allt för din man. Något annat är faktiskt inte möjligt.
Om du inte gör detta kommer något av följande att hända (i sannolikhetsordning)
1. grannens fru kommer på vad som händer
2. grannen berättar allt för sin fru (händer från ena dagen till den andra)
3. din man fattar det ofattbara.

Jag tror inte du fattar själv hur oerhört hänsynslöst ni bär er åt, din granne och du. Ni är som grymma, narcissistiska och egoistiska småbarn. För detta - som egentligen inte betyder ett skit - riskerar du allt som betyder något för dig.
Snacka om att kacka i eget bo.

Det handlar inte om att sparka på någon, möjligen sparka i baken men snarare ruska om.
Jag hävdar fortfarande att du inte till fullo inser hänsynslösheten i det ni håller på med, det ligger i sakens natur. Först när det ligger i öppen dager drabbar det en med full kraft.
Så här är det: det bakterie du drabbats av är anaerob, dvs den frodas i brist på syre. Enda sättet att stoppa den är att släppa in luft, dvs att det avslöjas på ett eller annat sätt.
Och det kommer det att göra, var så säker.
Att berätta NU är att stoppa NU. Om ett år eller när det avslöjas på annat vis kommer du att förbanna att du inte berättade det NU. Och ju längre det går, desto större är risken att ni driver det till penetrerande samlag vilket är mycket svårare för din man man att acceptera.
Det "oh-så-förfärliga-vi-är" du känner nu tjänar som bränsle på elden, det är en del av beroendet och kicken. Så det är klart att du inte VILL berätta. Det innebär ju också slut på missbruket.
Visst, din man kanske lämnar dig om du berättar nu. Sannolikheten är emellertid större att han inte gör det. Sannolikheten är mycket större att han bryter upp när det avslöjas på annat vis, vilket det gör – så är det bara.
Varför skulle det vara så osannolikt att grannens fru kommer på er? Kvinnor är ofta vaknare på att tolka tecknen.
Grannen själv kan också berätta, just för att han har självbevarelsedrift. Det är alltid bättre att förekomma än att förekommas.
Du sitter helt enkelt med flätorna i brevlådan. Du kommer inte loss utan att klippa av dem. Det är bara att ta ett djupt andetag och bita i det sura äpplet.
Men, tro på mig, det kan gå mycket, mycket bättre än du tror. Du tror att alla kommer att falla döda ner om du berättar. Så är det inte.
Det är den enda chans du har, hur beskt det än smakar. Eller, du har ingen chans – ta den!
(Nej, jag lever inte längre polyamoröst.)

Nu vill jag absolut inte försvara beteendet, det är helt förfärligt, men det är inte så enkelt som det verkar. Det är som att säga till den överviktiga att det ju bara är att äta mindre och röra sig mer.
Man kan utveckla ett slags beroende, och beroende fungerar så att man väldigt snart slutar "ta drogen" för att man mår bra av det. Man tar den istället för att slippa må så dåligt av att inte ta den.
När man bryter eskalerar illamåendet (abstinens) och man trillar dit. Till slut är det nästan inte något välbefinnande inblandat, man fortsätter ändå tvångsmässigt att försöka återskapa det, eller rättare sagt, för att försöka komma undan sitt dåliga mående.
Det är bara avslöjande som kan stoppa det här tåget.
MEN, värt att notera, det här är sällan ömsesidigt.

Jag säger inte att otrohet alltid avslöjas (fast det gör den nästan alltid, på ett eller annat sätt och förr eller senare) utan att just den otrohet du är inblandad i definitivt kommer att avslöjas. Det ligger i sakens natur.
När det gäller grannen så vet du inte om han berättar för frun. Att det är hans största skräck att hon ska får veta säger ingenting om den saken – vänta får du se.

Beroendet är sällan ömsesidigt på så sätt att det sällan ser likadant ut i bägge ändar, men man luras ofta att tro det. Dvs man utgår ifrån att den andre känner precis likadant som man själv. Så är det inte. Det är bl a därför det kan hända de mest överraskade saker. Man kan inte gardera sig för att man har helt enkelt ingen kontroll.
Största (och egentligen enda) orsaken till detta är hemligheten. Så fort den är ute bryts förtrollningen, som en punkterad ballong. Och förvandlas tyvärr inte till ett ljuvt minne.

Så allting är någon annans ansvar? Det är din älskarinnas ansvar att du klarar att lämna ditt äktenskap och det är din frus ansvar att du klarar att stanna i det?
Du ställer helt orimliga krav på din omgivning. Du förväntar dig t ex att din arma fru ska "komma över" ditt svek och då har du inte ens själv kommit över det, trots att det faktiskt var du som hade affären. Din fru blev bara indragen.
Du verkar enbart se människor utifrån vad de kan ge dig och helt (?) oförmögen att se dem som egna individer, känna intresse för dem.
Du förefaller så lättmanipulerad och, ursäkta, ryggradslös att det nästan verkar depressivt? Du kanske har en depression?
Du vet nog själv att hade du lämnat ditt äktenskap då så hade du suttit och trånat efter din fru nu, ältat vad som gick fel. Och står du egentligen ut med att HON går vidare, att se henne blomma upp utan dig?
Och nu sitter du här och blir bara kärare och kärare i din ex-älskarinna, påhejad av en massa dissade och dumpade älskarinnor som behöver få "bevis" för att de egentligen är nr 1. Du blir liksom alibi...
Lyckan ligger inte i att bli älskad utan att älska. Det är först när man verkligen ger, när man verkligen älskar, som man också får.
Jag tror att du skulle må bra av egen terapi, för dig själv. Det handlar nog mindre om huruvida någon är rätt för dig och mera om huruvida du är rätt för någon –  inklusive dig själv – just nu.