Anonym (Gick inte) skrev 2013-06-03 07:13:06 följande:
Nej, vi har inte setts sedan vi bröt. Uppbrottet blev oehört dramatiskt. Vi var iväg i jobb och hade planerat det som vår sista "resa", men vi blev påkomna av hans fru och då kastar han i ansiktet på mig att han älskar henne. Ja, plötsligt var jag noll och intet värd och hon allt han ville ha. Så, när det väl gäller så står älskarinnan vanligen inte alls särskilt högt i kurs. Man är en side kick som ger spänning och guldkant på tillvaron.
Jag mådde väldigt dåligt av hela "slutscenen", trots att jag ville bryta (det var jag som var den drivande i det). Det som tidigare varit en fin, lite sorglig men omöjlig kärlek blev så brutalt avslöjad i ljuset som någont smutsigt och fult.
Vi har som sagt inte setts, men han har hört av sig ett antal gånger. Skrev ett brev och skickade en liten "kärlekspresent" en dryg månad efter uppbrottet. Jag har slängt den. Senast han hörde av sig var för några månader sen, men då sa jag ifrån på skarpen. Det är jobbigt varje gång han hör av sig, river upp såren helt i onödan. Om man ska läka och glömma måste man få vara ifred. Annars drar processen ut väldigt långt på tiden.
När man är involverad med någon annan än sin partner så blir ju hjärtat "upptaget" och det är först som känslorna svalnar och man tänker på annat som man faktiskt märker om det finns något kvar att jobba på hemma. Det fanns det inte i mitt fall. Tyvärr.
Jag låter säkerligen väldigt hård men jag kan omöjligen tycka att det finns något fint i att vara otrogen, att ha en relation, en affär med någon annan än den partner man valt att leva med, att ljuga och bedra och gå bakom ryggen.
Blir man förälskad i någon annan än sin partner så får man hålla sina känslor (och fingrar) i styr och tänka igenom vad man vill innan man agerar. Att göra ett val - göra slut med sin nuvarande partner för att man fått känslor för någon annan eller kväva känslorna man fått och gå vidare med sin partner. Att det ska vara så svårt att göra det rätta!
