Att komma över omöjlig kärlek

Vi bestämde oss egentligen för flera veckor sedan men insåg att vi inte skulle lyckas så länge vi träffades regelbundet. Därför har vi valt att skjuta upp det tills vi båda går på semester - dvs om fyra veckor. Så för tillfället lever vi i någon typ av limbo - vi försöker att inte "vattna" våra känslor eftersom vi vet att det snart tar slut men samtidigt kan vi inte låta bli att njuta av den tid vi har kvar där varje kyss och smekning kanske är den sista.

Gick inte: Har ni träffats alls sedan ni bröt? En av mina stora farhågor är att mina känslor inte kommer att svalna så länge vi ses - vilket vi oundvikligen gör då vi båda jobbar på samma lilla kontor.

Jag har också varit inne på att lämna min man men vill ändå göra ett sista försök efter att jag brutit med min älskare och känslorna för honom förhoppningsvis lagt sig. Dock har jag väldigt svårt att se hur vi någonsin ska hitta tillbaka till varandra (det var ju knappast särskilt bra för ett år sedan heller då jag inledde min otrohet). Fattar samtidigt inte hur min älskare kan välja bort det vi har (själv hade jag utan tvekan valt honom om jag haft en valmöjlighet - vilket i sig knappast är en bra utgångspunkt för att hitta tillbaka). 

Jag och min älskare bröt som planerat innan semestern. Har inte haft någon kontakt på 6 veckor och hade hoppats att detta skulle räcka för att känslorna skulle svalna - men inte. Jag tänker fortfarande på honom hela tiden medan min äktenskap bara känns tomt. Skulle göra vad som helst för att få vara hans älskarinna igen men vet att han tycker om mig för mycket för att utsätta mig för det när han nu bestämt sig för att stanna med sin fru. Hur ska jag glömma?

er334: Japp, vi hade jobbat tillsammans i flera år - tyckte om varandra och ofta suttit inne på varandras rum och pratade om allt mellan himmel och jord men umgicks aldrig privat. Sen åkte vi på en utlandsresa med jobbet och plötsligt bara blixtrade det till (från min sida - han hade tydligen varit småförälskad i flera år utan att jag märkt något). Antar att det var den nya miljön som plötsligt fick mig att se på honom med nya ögon - i kombination med att han helt plötsligt började visa att han hade känslor för mig.

Tom: Du låter som min älskare men jag fattar inte. Är helt övertygad om att min fd älskare kände mer än enbart fysisk attraktion för mig (bla pratade vi betydligt mer än vi hade sex, träffades med barnen etc) men ändå "kan" han inte lämna. Skyller på barnen (han har fyra barn varav två har speciella behov) men jag köper det inte - han är helt enkelt feg. Skulle vara intressant att höra hur du ser på det - varför "kan" du inte lämna? Samtidigt kändes det väldigt skönt (även om jag är rysligt egoistisk nu) att du faktiskt också tycker det är jobbigt och tänker på din älskarinna ibland trots att det var du som valde att bryta. Även om jag naturligtvis vill att min älskare ska vara lycklig svider det i hjärtat vid tanken på att han bara skulle ha brutit och genast glömt mig.

Gick inte: Tyvärr är det omöjligt att inte ha kontakt då vi driver flera projekt ihop på jobbet - jobbar dessutom på ett litet kontor med bara 7 anställda. 

?: Känner igen mig - har svårt att tänka mig fortsätta med min man men vill samtidigt att känslorna för min fd älskare ska lägga sig lite innan jag fattar några livsavgörande beslut. Men att leva i ett tomt förhållande tär verkligen på själen trots att vi kommer bra överens och sällan grälar.

Idag kommer vi ha kontakt för första gången sedan vi bröt - visserligen bara per telefon men oj vad nervös jag är. Fjärilar i magen och helt knäsvag. Bara att inse att jag fortfarande är hopplöst kär och skulle göra nästan vad som helst för att få tillbaka honom - om så bara som älskare    

     

Tomheten: Hur länge var det sedan ni bröt?

TOM: Tack för ditt svar. På förslaget att jag ska punkta upp allt som jag inte står ut med hos min man finns det egentligen bara en punkt - avsaknaden av så väl mental som fysisk närhet. Men det är ju å andra sidan det som är a och o i en kärleksrelation. 

Själv har jag just pratat med min fd älskare för första gången sedan vi bröt. Var supernervös innan jag ringde men så fort jag hörde hans röst kändes allt bara naturligt och fantastiskt igen! Avhandlade snabbt jobbgrejorna men fortsatte sedan att prata i över en timme - hur ska jag kunna glömma nu och hur i hela fridens dar ska jag kunna sluta hoppas.   

Tomheten: Känner så väl igen mig i din beskrivning och även beskrivningen av uppbrottet. Vi hade i förhand kommit överens om att bryta (helt galet samtal då vi satt med våra kalendrar och planerade in bästa datumet och träffades sedan - åt god mat, älskade och se hej då. Helt klart att det fanns massor av känslor kvar från båda håll och det är också därför jag har så svårt att sluta hoppas (ffa som vi tvingas ha kontakt genom jobbet).

TOM: Önskar att jag hade kunnat känna ilska men faktum är att min fd älskare aldrig ingav mig några falska förhoppningar utan redan från början sa att han aldrig skulle kunna lämna sina barn. Däremot tycker jag kanske att han aldrig skulle ha inlett relationen (han var definitivt den drivande i början) om han inte ville lämna eller åtminstone tagit sitt "ansvar" och brutit när han började inse att jag verkligen älskade honom över allt annat och var villig att lämna familj och allt för hans skull - samtidigt som jag var för svag för att bryta vår relation. Men samtidigt är vi två vuxna människor och jag måste ju ta ansvar för mitt eget liv.

Nu är väl frågan snarare hur jag ska kunna sluta hoppas och inte utsätta mig för situationer där jag riskerar att bli avvisad.    

Fullt medveten om att otrohet är fult och att jag är väldigt egoistisk och att jag får skylla mig själv men det löser tyvärr inget i dagsläget. Min man vet för övrigt i princip vad som skett (jag har berättat att jag är kär i en annan men inte hur långt vi gått - men det har han nog ändå räknat ut. Dock bryr han sig inte - han är inte heller särskilt nöjd med äktenskapet). Att skiljas låter rätt och lätt men svårare när man tänker på hur det kommer påverka vårt barn.

Tack för alla svar - ger mig verkligen en hel del att fundera över!

Tom: Bortsett från att jag aldrig känt mig psykiskt misshandlad av min man känner jag igen mig väldigt väl i mycket av det du skriver.

Varför otrohet: Absolut borde man glömma sin fd älskare/älskarinna och göra allt för att få äktenskapet att fungera om man väljer att stanna. Men min ursprungsfråga handlar ju just om hur man ska kunna glömma.

Själv börjar jag fundera på om jag verkligen vill glömma min fd älskare. Igår träffades vi för första gången efter semestern och alla mina känslor kom genast tillbaka. Även om inget hände (inga kyssar etc) planerade vi för flera gemensamma projekt inkl. övernattningar, var definitivt inte fysiskt avvisande och dessutom sa han flera gånger hur vacker jag är. Känns alltså mer som en tidsfråga innan vi ramlar dit igen.

Inser att det enda rätta vore att skilja mig från min man men vill samtidigt inte fatta ett så livsavgörande beslut samtidigt som jag är helt galet förälskad i en annan (som jag dessutom vet att jag aldrig kan få). Känns dock som om jag lever i någon typ av limbo och måste fatta mitt beslut åt ena eller andra hållet.

Vad gäller sanningen vet jag att min man ser betydligt allvarligare på sexuell otrohet än på emotionell otrohet och skulle bli otroligt sårad om han fick veta att jag varit med någon annan (inte minst med tanke på att vi faktiskt gått i terapi och bl.a . diskuterat det faktum att det är många år sedan jag tände på honom). Om vi ska fortsätta tillsammans borde jag nog berätta mer om sanningen så han skälv får göra sina val men om vi separerar ser jag ingen mening med att såra honom mer än nödvändigt.      
     

Fool: Klok som alltid