Från barnfri till barnlös

Jag är inte en gammal förälder, men har ett barn genom embryodonation eftersom mina äggstockar har en helt annan uppfattning om hur gammal jag är (de tror att jag är 50 medan jag är kvar på 33 ). Jag fick henne som ensamstående och kommer som det ser ut idag inte att försöka få fler barn. Om inte livet förändras, om jag träffar någon, så kanske... men jag tänker att det blir en familj med oss två för nu.

Så hur kan en 33-åring ha något att säga i ämnet? Tja... i vårt umgänge - där många ensamstående och fd ofrivilligt barnlösa ingår - är jag en ung förälder. De flesta har varit 37 år och äldre när första barnet kommit (och många har faktiskt fått två!). Det blir ett normalt, och ditt barn kommer inte att behöva uppleva sig annorlunda på det sätt som vi kanske själva gjort om våra föräldrar varit i 40-årsåldern.

Och jag har tänkt en del på detta med ensambarn. Jag var själv 9 år när jag fick en lillebror, och var alltså ensam under lång tid. Det finns fördelar och nackdelar. Fördelen är att man kan få sin/a förälder/ar för sig själva, att tillvaron inte balanserar på gränsen. Det är så jag har valt nu, vi hade en tuff start men nu njuter jag ofantligt av tillvaron med henne - och jag vill ge oss båda gåvan av att inte bara ha ett liv som fungerar utan ett liv vi kan njuta. Inte för att inte flerbarnsfamiljer njuter, men ibland har jag mött flerbarnsfamiljer som liksom strider för att få det att gå ihop och jag tror att det lätt skulle bli så för mig. Denna hets efter flera barn kommer liksom ur en tid när många barn var hemma till dess de gick i skolan, då var syskon ju enormt viktiga för att socialisera med andra barn. Men min dotter kommer att vara på förskola och möta andra barn där, jag tror inte det är en förlust för henne att få vara med bara mig på kvällarna. Om jag hade varit hemma längre med henne än jag planerar nu tror jag också att hon kunnat få möta tillräckligt med andra barn på öppna förskolan eller på vår fina innergård där det finns många jämnåriga barn. Visst hade det kunnat vara en enorm gåva med ett syskon, och en fantastisk möjlighet att få ha någon som delar barndomens minnen när jag är borta inte minst - men också livet som ensambarn kan få vara en gåva.