Från barnfri till barnlös

Förstår så väl känslan! Själv ar jag alltid velat ha barn, men det var svårt att träffa rätt man så när jag hann bli 35+ innan jag gjorde det levde jag flera år med en reell rädsla att det aldrig skulle bli barn f mig (hade inte de sociala o ekonomiska förutsättningarna f att skaffa barn på egen hand).
Efter många tårar och besvikelser och slutlien IVF väntar jag o min man  nu vårt andra bran. Men det jag ville säga var att det nu finns många som blir mammor i 40-årsåldern, så du och ditt barn kommer inte att vara ensamma om vare sig ålder eller om att inte ha syskon. Det finns mycket bra med att bara ha ett barn också; bättre med  tid, ork och ekonomi som man kan lägga på sitt barn. Dessutom bekräftar studie på studie att ensambarn klarar sig bra i livet, både socialt och yrkesmässigt, så den biten tycker jag verkligen att du ska släppa!

Lycka till nu, oavsett hur ni går tillväga!

Min mamma va 44 när hon fick mig Jag har inte haft det sämre än någon annan
Kan du så tycker jag ni borde försöka!
Och jag längtar efter barn<3 

Glömde säga att jag är "ensambarn", mina syskon är 20 år äldre än mig

En av mina kusiner var 38 när hon blev mamma (min moster ringde min mamma och nästan grät av lycka, hon hade sen länge gett upp om att bli mormor) och var 44 när deras 2:a kom. Hennes syster fick barn 2 veckor innan sin 40 års dag. Min sons "kusin" fick min mans moster när hon var nyblivna 39. Min mamma var 29 när hon fick mig, jag förblev ensambarn trotts deras ihärdiga försök (barn har lååånga öron ibland på sena kvällar...) och led inte detomer av det. Min mans föräldrar var 21 resp 22 när de fick honom, och han är ensambarn. Svärmor ville bara ha ett barn då hon alltid hade känt att hon hamnade i skuggan av mer dominanta syskon.
Så släpp åldersnojan barnlösheten beklagar jag och hoppas den snart tar slut!

Tack för fina svar. Det känns skönt att få positiva ord just nu.

"Gamla" föräldrar är så vanligt idag och inget du ska oroa dig för nu. Men däremot tror jag att ni gör helt rätt om ni gör allt som går för att försöka bli föräldrar. Vänta er dock inga mirakel, för det är inte säkert att det går. Men då har ni iallafall försökt!

Kör, bara KÖR!!! Skit i vad folk tycker, vad är viktigast, du eller vad andra tycker.
Har två småttingar och är 43, hoppas på en trea, och skiter högaktningsfullt i vad andra tycker.
Ålder är bara en siffra, du kommer aldrig ångra dig. 

Tack igen!
Vi kämpar på och hoppas. Tidsmaskinen är ju inte uppfunnen än, så jag får acceptera att tiden gått och jobba med de möjligheter vi har.

Jag och maken har köpt oss en fertilitetsmonitor på apoteket (får se om det är något för oss) och så äter jag speciella vitaminer som finns för att öka chansen lite till! Vitaminerna rekommenderade min gynekolog
Här kommer en länk med vitaminerna så kanske du kan testa dem också:

http://www.vitaminbutiken.se/strongstart-for-kvinnor-fertilitets-vitaminer-tabletter.html 

Definiera "gamla föräldrar".

Och ensambarn är ett jefla hemskt uttryck. Det är inte synd om de barnen!

Lycka till TS.    

Tack igen för peppande kommentarer.
Det där med "gamla föräldrar" och "ensambarn" är något jag förstorar upp. Det hör till depressionen säger mina terapeuter, och det har de säkert rätt i. jag ser bara katastrofscenarier och ser saker i svart. Jag känner personer som haft både föräldrar som passerat 40 vid deras födelse och som varit ensambarn, och det har blivit folk av dem med, så visst fungerar det.

Jag tror jag sörjer åren som gått, allt vi inte gjorde, det som jag inte förstod. Kanske hade jag haft svårt att bli gravid i 30-årsåldern. Det vet jag ju inte, men just nu kan jag inte fatta att jag inte bara slutade med preventivmedel och tog emot det som eventuellt skulle komma. Tänk att bara ha lite härligt sex, och så en dag upptäcka att man är gravid, istället för ägglossningstest, hormonmätningar, adoptionskurser, äta piller...

Min rädsla för att bli bunden var så stark. Nu förstår jag att jag hade mått bra av att bli bunden, men då fick jag panik vid tanken. Alla sa: "Du skulle bli en sådan bra mamma". Ja, det vet jag väl. Jag skulle bli en alldeles FÖR bra mamma. Jag gör inte saker halvhjärtat. Jag hade givit min själ, och förlorat mig själv. Det var ju DET som var problemet. Inte en enda person sa: "Du behöver inte vara en jättebra mamma hela tiden. Du kommer att få hjälp. Vi ska hjälpa dig".

Jag är inte en gammal förälder, men har ett barn genom embryodonation eftersom mina äggstockar har en helt annan uppfattning om hur gammal jag är (de tror att jag är 50 medan jag är kvar på 33 ). Jag fick henne som ensamstående och kommer som det ser ut idag inte att försöka få fler barn. Om inte livet förändras, om jag träffar någon, så kanske... men jag tänker att det blir en familj med oss två för nu.

Så hur kan en 33-åring ha något att säga i ämnet? Tja... i vårt umgänge - där många ensamstående och fd ofrivilligt barnlösa ingår - är jag en ung förälder. De flesta har varit 37 år och äldre när första barnet kommit (och många har faktiskt fått två!). Det blir ett normalt, och ditt barn kommer inte att behöva uppleva sig annorlunda på det sätt som vi kanske själva gjort om våra föräldrar varit i 40-årsåldern.

Och jag har tänkt en del på detta med ensambarn. Jag var själv 9 år när jag fick en lillebror, och var alltså ensam under lång tid. Det finns fördelar och nackdelar. Fördelen är att man kan få sin/a förälder/ar för sig själva, att tillvaron inte balanserar på gränsen. Det är så jag har valt nu, vi hade en tuff start men nu njuter jag ofantligt av tillvaron med henne - och jag vill ge oss båda gåvan av att inte bara ha ett liv som fungerar utan ett liv vi kan njuta. Inte för att inte flerbarnsfamiljer njuter, men ibland har jag mött flerbarnsfamiljer som liksom strider för att få det att gå ihop och jag tror att det lätt skulle bli så för mig. Denna hets efter flera barn kommer liksom ur en tid när många barn var hemma till dess de gick i skolan, då var syskon ju enormt viktiga för att socialisera med andra barn. Men min dotter kommer att vara på förskola och möta andra barn där, jag tror inte det är en förlust för henne att få vara med bara mig på kvällarna. Om jag hade varit hemma längre med henne än jag planerar nu tror jag också att hon kunnat få möta tillräckligt med andra barn på öppna förskolan eller på vår fina innergård där det finns många jämnåriga barn. Visst hade det kunnat vara en enorm gåva med ett syskon, och en fantastisk möjlighet att få ha någon som delar barndomens minnen när jag är borta inte minst - men också livet som ensambarn kan få vara en gåva.

Tack Lillsudd!
Du skriver oerhört vackert och ger mig lite tröst mitt i allt.