När passar det att berätta för sina barn att de är adopterade?

Jag tycker man ska tala om det från början, fast anpassat till den ålder barnet är i, dvs barnanpassat ända från början. (Det kan ju finnas information om bakgrunden som är för svår för ett barn att förstå i början). Det är även de rekommendationer (krav) man får från adoptionsbyrå och alla böcker man läser i ämnet numera. Det var annat när jag växte upp. Min son skulle mycket väl kunna uppfattas som biologisk son till oss med tanke på utseendet. Men även om vi inte berättar om hans bakgrund (biologiska föräldrar och kända upplevelser som spädbarn) för andra - eftersom det är hans historia att berätta när han väljer - så VET ju ändå släkt, kollegor, skola, grannar, sjukhus etc om att han är adopterad. Det skulle bli synnerligen tråkigt om han i lekparken fick en fråga från grannbarnen om adoptionen och han inget visste... Man kan ju inte belägga hela orten med tystnadsplikt. Dessutom måste man redan från början visa att det är något man är stolta över i familjen. Vi är så lyckliga och stolta över att vi fick adoptera honom... om vi höll det hemligt för honom eller andra (även om man inte behöver börja varje presentation med det) så skulle han lätt kunna uppfatta det som skamligt. Men som sagt, hans privata information om ursprunget berättar vi för honom allteftersom han är mogen att förstå och intressera sig... det berättar vi inte för andra.