När passar det att berätta för sina barn att de är adopterade?

 kom till sverige när jag var 4 år och nu  är jag 15 år och mina föräldrar som adopterade mig berättade att jag var adopterad när jag var ca 5 år

Jag kom till Sverige när jag var 3 månader och jag har liksom alltid vetat varifrån jag kommer. Jag har varit med om att barn i skolan sa saker som: varför är du mörkare än dina föräldrar osv. Tur jag visste själv då för annars kan det nog bli lite förvirrat. Jag är glad att mina föräldrar talade om det tidigt. :) jag tror de började med att typ visa landet på kartan och så. Man kanske inte fattar riktigt när man är så mini liten som jag var men det gör man så småningom.

Från dag ett - oavsett ålder på barnet!

Det är något som alltid ska finnas med, för små barn berättas det ofta som "sagan när vi hämtade dig"...i takt med att barnet blir äldre och frågar mer kan man utveckla med mer svar. Men ska aldrig vara en vi ska sitta ner och prata när barnet är 6 eller liknande.

Nu för tiden är barnen ofta över 2 år när de adopteras.

Från dag ett genom att kolla på bilder från adoptionsresan. Viktigt för att barnet direkt ska få ett sammanhang i det som hänt! Som sagt nu är barnen ofta lite äldre och kanske är det mer naturligt att direkt prata om detta som nyss hänt med en 2 åring än en 3 månaders bebis...

Så fort som möjligt! Själv är jag adopterad från Indien och mina adoptiv-föräldrar har aldrig velat tala om det, trots massor av frågor genom åren. (Är i 40 årsåldern idag).

Hos oss berättar vi sagan om den lille, lille pojken, som föddes i ett land långt borta! Sagan illustreras av de fotoalbum sonen hade med sig.

Jag är adopterad, dock född i Sverige, och jag har alltid vetat om detta, var väldigt liten när mamma och pappa berättade det för mig och det är jag oerhört tacksam för. '¨

Nu har JAG däremot ett problem, jag vet inte hur jag ska berätta för min snart 9-åriga dotter att jag är adopterad, och det måste hon ju så klart få veta och hon kommer väl att vilja veta en del kring detta, det är jag övertygad om, MEN jag hittar aldrig rätt tillfälle! Mina två stora pojkar vet allt som finns att veta men jag får knip i magen över att jag inte vet hur jag ska lägga fram detta för dotter.

Jag tycker man ska tala om det från början, fast anpassat till den ålder barnet är i, dvs barnanpassat ända från början. (Det kan ju finnas information om bakgrunden som är för svår för ett barn att förstå i början). Det är även de rekommendationer (krav) man får från adoptionsbyrå och alla böcker man läser i ämnet numera. Det var annat när jag växte upp. Min son skulle mycket väl kunna uppfattas som biologisk son till oss med tanke på utseendet. Men även om vi inte berättar om hans bakgrund (biologiska föräldrar och kända upplevelser som spädbarn) för andra - eftersom det är hans historia att berätta när han väljer - så VET ju ändå släkt, kollegor, skola, grannar, sjukhus etc om att han är adopterad. Det skulle bli synnerligen tråkigt om han i lekparken fick en fråga från grannbarnen om adoptionen och han inget visste... Man kan ju inte belägga hela orten med tystnadsplikt. Dessutom måste man redan från början visa att det är något man är stolta över i familjen. Vi är så lyckliga och stolta över att vi fick adoptera honom... om vi höll det hemligt för honom eller andra (även om man inte behöver börja varje presentation med det) så skulle han lätt kunna uppfatta det som skamligt. Men som sagt, hans privata information om ursprunget berättar vi för honom allteftersom han är mogen att förstå och intressera sig... det berättar vi inte för andra.

Så fort barnet börjar förstå vad du säger till honom/henne.

Det svåraste tycker jag är VAD man skall berätta i vilken ålder. Det finns ju saker som min fyraåring inte behöver veta, mår bra av att veta eller förstår. NÄR skall man berätta detaljer om barnets bakgrund som väcker lite svårare, kanske existentiella frågor... Har inte bestämt mig för om jag tycker det är bra att blanda in sånt redan nu för att undvika chock senare, eller inte... Han är för liten att förstå men jag vill inte att det ska bli några hemligheter av det, liksom!

Camarogirl: min strategi blir att berätta när hen frågar, men bara precis svara på vad hen frågar. ( såklart anpassa svaret efter åldern) efterhand kommer vissa fråga mer och andra inte alls. Jag tror inte på "låt oss sitta ner så ska vi berätta..." Det måste ske på barnets villkor. Fast det är såklart lättare i teorin än i praktiken :)

Smyg in det alldeles ifrån början, tycker jag! I synnerhet om barnet är adopterat ifrån Öst, och så ljust att det skulle kunna vara ert biologiska barn, så tror jag att det är jätteviktigt att det får veta sanningen ifrån er tidigt. Så att det inte kommer som en chock. Jag tror också att det är bra, om ni kan umgås lite med några andra adoptivfamiljer. Så att ert barn inte känner sig helt ensam i världen med sin situation.

 Men man måste ju inte berätta ALLT för ett litet barn. När barnet frågar varför hans/hennes riktiga mamma inte ville behålla honom/henne, så kan man säga att hon gärna velat, men att hon inte kunde för hon hade inga pengar att köpa mat och kläder för. Och hon ville att barnet skulle få det bättre. Typ. Saker som att hon blev med barn som ogift, att mannen lämnade henne, och att detta ansågs skamligt i hemlandet (om det nu var så) tycker jag inte man behöver ta förrän en bra bit upp i tonåren. Om frågan alls kommer upp.

Mina föräldrar började berätta för mig innan jag förstod så att de kunde öva sig.  Så jag har alltid vetat.

Jag anser att det är viktigt att berätta det så fort som möjligt. Jag är adopterad och mina föräldrar berättade för mig genast. Tror en ärlighet och öppenhet är viktigt, tror det blir förvärrat om du håller på det, barnet kommer nog känna; "vad mer döljer du för mig?".